Om jag frågar dig vad du förknippar med julen
vad tänker du då svara
vad tänker du fråga tillbaka
Om jag gillar knäck
pepparkakor och julmust
om jag gillar tomtegröt
eller julskinka
prinskorv och köttbullar
pakethets och paketöppning,
paket under granen och en tomte med låtsasskägg
Tänker du svara på det sättet
tänker du undra om jag känner samma sak
Eller tänker du svara på ett annat sätt
och undra om jag känner likadant
Världen känns lite mindre då täckt av ett snöhölje. Trots att jag sjunker ned tiotals centimeter återstår ännu flera decimeter till jord och gräs och frusna stenar. Trädgården verkar närmast ha försvunnit, delvis skrapats bort, fastnat på bottnen likt i havets sand, som ett sjunket skepp. Jag känner igen mig, ändå känns det främmande. Så litet.
Sedan känner jag något annat. Jag känner mig stor. Större. Lite större än innan snön täckte marken. Kanske är det såhär dykare känner sig då de återupptäcker båten de en gång färdats på, längst ned på havets botten. Känslan av att vilja utforska, se förändring, känna igen sig, bli förundrad. Känslan av att vilja ta ett steg till. Bakom nästa snöhög kan kanske vad som helst gömma sig. Vad som helst, och jag har redan sett det. Men nu, med nya ögon.
Omkring viner vinden isade kristaller likt en ström av bubblor. Jag sugs med.
”Kan du…?” började jag, men tystnade lika snart. Snöflingorna föll från himlen likt frusna stjärnfragment: vita, lätta, glittrande. Solens ljus gav dem en sprakande färgton. Det började nog faktiskt snöa alldeles nyligen.
”Vad sa du?” frågade hon mig, vände aldrig blicken i ett möte men tycktes ändå dansa rakt emot mig.
”Nej, det var inget.”
Jag hade länge föreställt mig den här dagen. Redan då vi sågs för första gången, kanske till och med tidigare. En avlägsen dröm, precis som jag ville ha den. Mörker ovan, stjärnljus och månens silversken, snön den jordliga världens ljusbärare, tillsammans gatulyktor som lös – på oss – och talet som flöt automatiskt, rullade som på band, var mitt eget och levande. Lugnt andandes, utan att tänka. Bara… vara, med ljuset och mörkret, kylan och värmen. Det var en kliché – självfallet, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det; enkelt?
”Är det inte otroligt vad det snöar?”
”Jo”, svarade jag menlöst.
Det var kallt, jag huttrade för mig själv under den svarta jackan, försökte gång på gång skaka det av mig, men fann mig själv enbart frysa ännu mer. Snön hade krupit in mellan kragen och huden, samt vid ärmarnas ände. Mina handskar hjälpte föga. Mössan var vit. Huden var vit. Det var vitt överallt.
Hon såg lite ut som en snögubbe. En vacker sådan. Och hon hade något av en morotsnäsa – ja, det hade hon faktiskt. Fast den var inte orange, som tur var.
”Undrar hur länge det kommer hålla i sig.”
”Säkert länge, bara för att jävlas med att vi inte fick någon till julen.”
”Haha, säkert”, skrattade hon.
Det skulle inte förvåna mig. Skulle man svara så där? Nej, det skulle man inte.
Eller?
Hm.
Det var redan eftermiddag. Snart skulle ljusgrått övergå i mörkt, för att så slutligen förvandlas till svart, så svart att drömmen blev verklighet. Då skulle jag säga allt det jag ville säga, tänkte säga, vågade säga. Det var nog så enkelt; jag behövde bara vänta. Till dess.
”Fan, jag fick en i ögat!”
Jag skrattade. ”Sånt är drygt.”
”Haha, ja, som fan.”
Sånt är drygt, det kan man väl ändå inte säga.
”Tyckte du också att Rasmus betedde sig lite konstigt idag?” Vad kom det där ifrån?
”Nej, vadå då?”
”Jag vet inte, tyckte bara han var lite konstig.”
Jag svarade inte, pressade möjligtvis ut någon form av ljud, ett hm eller liknande.
”Tror du att det har hänt något?”
”Nej, men… jag antar att man inte kan vara glad hela tiden.”
”Det är förstås sant. Tänkte bara ifall du visste något. Ni hänger ju ihop och så.”
Jo, det gör vi ju, men kan vi inte snacka om något annat? ”Ja, men jag vet inte.”
Det blev tyst istället. Jag kände inte längre mina fingrar. Näsan rann och var röd – antagligen, men jag kunde inte veta. Det var ännu långt hem. Hem till mig, åtminstone. Hon bodde alldeles i närheten.
Det blev tydligen aldrig mörkt. Kanske skulle jag säga något ändå. Fråga henne vad hon gillar för musik; men hon lyssnar nog mest på radio. Teve då? Vänner kanske, eller Grey’s Anatomy. Kanske båda. Det fanns ingen mening. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag va? Snön föll åtminstone. Kanske jag kunde… nej.
Ljuset tycktes dött. Det blänkte ej längre om snöflingornas kroppar, lika lite om den snö som låg på marken, tidigare glimmande likt en matta av vitt glitter. En del av mattan verkade ha hamnat i mina skor. Jag skulle tagit på mig termobrallor. Fast… ändå inte.
Är vi redan framme?
Men…
Hon vinkade lite kort och sade något än kortare, gick sedan in på gården, försvann in i huset. Bara sådär. Vad hände med samtalet om huset, morgondagen, livet, och de inbjudningar som alltid kommer; förväntningar, förhoppningar, förändringar. Stillhet istället. Tomhet. Jag vet inte ens om jag svarade.
Fortsätt läs
Gryningen uppsprängd
horisonten är sprättad
vit som snön omkring
klart lysande likt skriken från nyfödda barn
det starkast är ljuset
som ligger i botten och trycker
för det är trots allt detta
som med all kraft,
kämpat sig ända fram
ljusets vita stiger uppåt –
likt ett öga slutar sova
utanför bär snön samma färg
men kylan tränger på;
frambringar närhet från delade kroppar
på insidan,
klättrar jag uppför hjärtats väggar
badar i svart blod,
det är på alla andra sätt tomt;
värmen kvävd av det som förr var rött
skrapa hål i berg – nå fram
men försök och livet rinner undan
så
innesluten i singularitet,
för ett hjärta är alltid ett
öppna detta och förblöd
– kanske vore det att föredra
… men jag klarar inte av att fatta kniven
klättrandet blir snart en lek,
med den stilla vind som aldrig kom,
genom viftandet i tomrummet
där försiktighet är a och o, är inget
bara svart
Imorgon är sista dagen för att skicka julkort. För paket inom Sverige har man lite längre tid på sig. Men för de som är sugna på ett exemplar av min bok Grå Sol innan jul, som julklapp istället för eller kanske för att ha och läsa på då man ligger på spikmattan, krävs det att man skickar beställningarna till mig senast den 17:de innan lunchtid, så att jag kan få in pengarna på kontot innan och hinner packa boken tills den 18:de, som är den sista dagen. Den kostar 190 kronor fortfarande, och detta är inklusive frakt. Förskottsbetalning till konto i Swedbank är det som gäller.
Har du ont om pengar i jul eller vill ha något att läsa efter att nästa år tagit sin början? Lugn, priset ligger kvar som det gör ända fram till påska. Eller: gäller så långt lagret räcker.
aspens löv rasslar
med höst och vinter var de borta
det jag kände i brösten försvann även det
men det tar alltid lång tid för sådant
vare sig man förväntar sig något,
eller försöker hålla kvar
är svaret alltid dött; bestående intryck en utopi
man hoppas gärna, men i mörkret ser man klart
fast det är snarare alltid suddigt
det jag i mitt inre ser är ett leende
men endast en siluett
som ett grynigt fotografi
det sticker i hjärtat, med nålar förutan vaccin
för något botemedel eller skydd finns ej att finna
därför sätter sig värken
och kvar i dess famn blir en skorpa
fråga dig själv: hade du förväntat dig något annat
och du vet mycket väl att svaret är ja
för att inte kunna hålla fast den hand som släppts i mörker
tycks värre, än att förlora sig själv bland omringande vågor
trots att mörkret är detsamma
det är en mörkrets skugga, en ljusets farsot
som står och blänger i spegeln
då jag möter dess blick sjunker jag in i dess djup
trots att det enda jag vill är att andas
kanske var det själva livets ignorans,
och oförmåga till annat än rullande
som fick mig att från delat hjärta, hand i hand
tappa taget
och med detta se hur du lämnade
och gick med vilsna spår mot tomhet
för att inte tala om den frånvaro
som uppstod i det ställe där förr växte rosor
jag hade för länge sedan glömt deras dofter
din doft
det jag mindes och såg i djupet och skuggan var endast det enkla,
det enda, som i ett, en – inte två
men i ett okonstlat gnistrande i den nyfallna snön
och i mina ögon, för det speglades däri
såg jag med klarhet det tredje styckets sanning
klumpen som knutit sig luckrades upp
med ett hängivet ögonkast skapat i ljus
jag visste likväl att det kunde återbildas
klyschorna säger att inget är evigt
fast vad spelar det för roll; en vandring innehåller även detta
utan uppförsbackar finns ingen topp
så jag reste handen och vinkade
stegen jag tog var nu inget annat än mina
och fotspåren som lämnades,
tecknen för att jag där gått
Skymningsbloggen 