Etikettarkiv: ensamhet

Lösenordsskyddad: För att du inte lyssnar, och inte heller jag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


[utan titel]

jag ska berätta vad jag känner,
så rygga inte tillbaka
trots att vänskapen kanske bryts itu,
det är min fruktan åtminstone

lämna honom, vill jag säga
men gömmer det i ironi

alla mina ord är dina,
så snälla, ta emot dem,
om jag någonsin får de ur mig
rygga inte tillbaka
låt mig gömma allting i ett skämt


Svart

tystnaden föll över mig

mannen stod i sin svarta kostym i det svarta rummet medan himlen färgades svart och den svarta pennan han antecknade med försvann in i det svarta,

tog vita bokstäver och ord med sig

tystnaden föll över honom

jag vet inte om han lämnade rummet


Tomhet

I min kropp,
tomhet
känslan av ett hål i rummet som är jag själv,
själ för den som önskar

sinnelag, borttappat
allting på grund av dig,
jag skyller allt på dig
fastän jag inte känner igen dess färger
flagnade kulörer

det här är inte utsuddad blyertsskrift
det är vattenfärg som runnit bortåt


Ledig

Jag var alltid på jakt efter något,

men gick förlorad istället

Tappade bort målet

snubblade på en linje som inte fanns

Åttonde dagen: här var det tomhet

Ledig och hemma

cykeln på uppfarten

Frågar mig själv men får inga svar

Spenderar hela dagen med musiken som strömmar

Nu blir det åter varmt,

kvällen till trots

Tanken inte långt borta,

till skillnad från agerandet

Jag ser på Cashback

känner igen mig men skrattar ändå

Kanske inte helt fel trots allt


Lyssna och se

Jag ser hur folk passerar mig, följer efter mig, går och åker, ofta med ett par lurar i öronen. Själv har jag aldrig sådana på mig. Oavsett om jag sitter på bussen, går på stan eller cyklar till jobbet.

Jag förstår tjusningen med att lyssna till musik eller vad de nu kan ha därinne, men jag lyssnar hellre till världen. Till vinden och hjulen, människorna och fåglarna. Den är ständigt fylld av ljud, och om inte det, tystnaden som får det mesta att blekna i jämförelse. Det finns ett lugn och en tilltalande koppling i att höra allt omkring; jag är emellertid ingen sådan som klarar av flera saker samtidigt. Musik stör mig nästan lika ofta som det ger mig något.

Musik – eller egentligen vad som helst – som kräver uppmärksamhet i de fall jag till fullo ska njuta av dem, kan inte dela plats med min hungriga hjärna som har så svårt att sitta kvar på samma hjulspår utan ofta bara svänger hit och dit. Det kan vara svårt nog även när jag inte har några störningsmoment i närheten.

I och för sig finns det skivor som är perfekt lämpade för en cykeltur eller walk in the park, men verklighetens upplevelser fångas bäst av ljuden som hör den till. Allt annat avskiljer mig en liten bit från den. Och eskapism kan jag bedriva på annan plats.

Mellanakt

Solglasögon är något jag inte heller har på mig. Jag är av den åsikten att man ska se ögonen på den man pratar med, därför blir jag ständigt bländad av solen.

Vad är det vi försöker gömma? Ögonen säger sanningen sägs det, de är en svaghet – göm svagheten och plötsligt är vi starka. Inbillar vi oss, åtminstone. Själv försöker jag möta blickarna rakt på, fyllda med rädsla eller attityd eller apati eller vad fan som helst. Det går nästan lika dåligt varje gång. Men jag döljer åtminstone inte allt bakom tonade glas.

Sjunde dagen: Terapi

Fast varför detta ständiga snack om att vara öppen och se världen? Att cykla till jobbet är ingen vetenskap, det tar bara väldigt lång tid.

Det är också det jag tycker om. Jag tycker faktiskt om de flesta transportmedel som ger tillfälle för eftertanke och möjlighet till att varva ned hjärnmaskineriet en smula. Därför är alltid bilfärden det sämsta alternativet.

Cykelturen är min terapi. Den handlar lika ofta om att se världen som att se mig själv. Mår jag dåligt innan mår jag alltid bra efteråt. Den ger mig tillräckligt med tid för att gå igenom och bearbeta det jag har inom mig samtidigt som den är en övergångsperiod från det ena till det andra. Den är resan. Och det är resan, inte målet, som är det viktiga.


Tyngden

det ligger en tyngd på mitt huvud
den pressar mig nedåt mot marken
maten känns segare och tuggandet evigt
hållningen fallerar och stegen är tunga

fastän tio kliv är mer än nog
tvingas jag gå mycket längre
i andetagen finns en suck
men den har aldrig visat sig

jag fryser inte, utan värmen fyller atmosfären
den väger mer än tusen solar;
vill snart övergå i stort svart hål
dess kraft är förtryckande och värmen utsugande
och jag har ingen chans att komma undan
den är inte livet men låtsas så gärna
den är ljuset som önskar svälja min skugga

det är svårt att andas, det vet jag mycket väl
fast det är ännu svårare att låta bli
det enda jag önskar är ett alternativ
men hur jag än talar når inga ord fram


Föräldern anser att det egna barnet är det gulligaste på jorden, den ensamme att ingen någonstans är lika övergiven som hon själv.