Etikettarkiv: musik

Lyssna och se

Jag ser hur folk passerar mig, följer efter mig, går och åker, ofta med ett par lurar i öronen. Själv har jag aldrig sådana på mig. Oavsett om jag sitter på bussen, går på stan eller cyklar till jobbet.

Jag förstår tjusningen med att lyssna till musik eller vad de nu kan ha därinne, men jag lyssnar hellre till världen. Till vinden och hjulen, människorna och fåglarna. Den är ständigt fylld av ljud, och om inte det, tystnaden som får det mesta att blekna i jämförelse. Det finns ett lugn och en tilltalande koppling i att höra allt omkring; jag är emellertid ingen sådan som klarar av flera saker samtidigt. Musik stör mig nästan lika ofta som det ger mig något.

Musik – eller egentligen vad som helst – som kräver uppmärksamhet i de fall jag till fullo ska njuta av dem, kan inte dela plats med min hungriga hjärna som har så svårt att sitta kvar på samma hjulspår utan ofta bara svänger hit och dit. Det kan vara svårt nog även när jag inte har några störningsmoment i närheten.

I och för sig finns det skivor som är perfekt lämpade för en cykeltur eller walk in the park, men verklighetens upplevelser fångas bäst av ljuden som hör den till. Allt annat avskiljer mig en liten bit från den. Och eskapism kan jag bedriva på annan plats.

Mellanakt

Solglasögon är något jag inte heller har på mig. Jag är av den åsikten att man ska se ögonen på den man pratar med, därför blir jag ständigt bländad av solen.

Vad är det vi försöker gömma? Ögonen säger sanningen sägs det, de är en svaghet – göm svagheten och plötsligt är vi starka. Inbillar vi oss, åtminstone. Själv försöker jag möta blickarna rakt på, fyllda med rädsla eller attityd eller apati eller vad fan som helst. Det går nästan lika dåligt varje gång. Men jag döljer åtminstone inte allt bakom tonade glas.

Sjunde dagen: Terapi

Fast varför detta ständiga snack om att vara öppen och se världen? Att cykla till jobbet är ingen vetenskap, det tar bara väldigt lång tid.

Det är också det jag tycker om. Jag tycker faktiskt om de flesta transportmedel som ger tillfälle för eftertanke och möjlighet till att varva ned hjärnmaskineriet en smula. Därför är alltid bilfärden det sämsta alternativet.

Cykelturen är min terapi. Den handlar lika ofta om att se världen som att se mig själv. Mår jag dåligt innan mår jag alltid bra efteråt. Den ger mig tillräckligt med tid för att gå igenom och bearbeta det jag har inom mig samtidigt som den är en övergångsperiod från det ena till det andra. Den är resan. Och det är resan, inte målet, som är det viktiga.

Annonser

Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov


Electronica

Spelas i bakgrunden: Wellington Sears

det låg en elektronisk melankoli i luften
den önskade koppla men gick förlorad istället
övergick i ett rus vid mötet med intet
brann upp likt en stubin, smällde slutligen av
avfyrades rytmiskt och tungsint
grät som en keyboard, blev till musik
hoppades på att återskapa gamla minnen
och i ren nostalgi föll de alla i gråt
tonerna försökte vara glada men mindes väl
att alla dessa dagar sedan länge passerat


Konsten och förståelsen

Det här med intellekt och att konsten ska vara så himla smart hela tiden. Att den ska utmana oss att tänka i nya banor, bredda vår förståelse och bygga broar in i oss själva. Vi har en grupp människor som tycker att det ska vara substans i konsten, att den ska säga oss något – kanske inte direkta budskap, utan mer få oss att tänka. Jag är en av dem som vill att konsten ska kunna bredda mitt tankespektrum. Men jag är inte en av dem som tycker att musik, film, litteratur, tevespel, måleri och skulptur utan mycket till tanke bakom är sämre än den som har det.

Det finns en sjuklig, elitistisk uppfattning om att konst med mycket yta men mindre innehåll är sämre än annan, högkulturell sådan med mycket djup. Kulturnissarna påstår att det inte finns mycket att finna i den formen av lägre konst, som på enkel svenska kallas underhållning. De har fel.

Det finns ingenting som säger att en filosofiskt djupplogande film är bättre och mer givande än en välkoreograferad kampsportsrulle. Förståelse är ett brett ämne. Detta och engagemanget är det som räknas. Att ha full förståelse för kung fu är inte sämre än att ha förståelse för mänsklig psykologi. Att kunna räkna matte är inte bättre än att kunna göra en lång kata. Det finns ingenting som säger att Hurt Locker är bättre konst än Avatar. Personligen föredrar jag dock Hurt Locker varje dag, men det säger inte att den är bättre. Bara enligt mig.

Hurt Locker har fokuserat på att visa upp kriget och vad det gör med människor. Avatar visar på otroliga specialeffekter. Förståelsen om människan i den ena och kunskapen om att skapa en artificiell värld dränkt i detaljer är båda lika beundransvärda färdigheter. Att hävda annorlunda kallas elitism. Det håller pretentiösa snobbar på med som anser att de är bättre än andra. Den som påstår något sådant visar också på att trots allt djupt babbel har inte mycket förståelse uppkommit.

Själv har jag kallats pretentiös, och jag anser mig vara intellektuell. Jag gillar djupa filmer och musik som säger mig saker. Jag skriver poesi och filosoferar och vill ständigt berätta om någonting som betyder något. Men jag tycker inte att någon Steven Seagal-rulle är mindre värd än Gudfadern. Med stor sannolikhet har han större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.

Kunskap och förståelse är breda ämnen. Oavsett vart man riktar sin fokus är dem lika viktiga. De är det för att alla människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.


Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid på väg, med blicken på annan plats. Tala och jag lyssnar, men musiken i huvudet är det enda jag hör. Säg åt mig att skriva och berättelsen får liv någon annanstans, där det alltid går snabbt, där jag styr och ställer men ändå överraskas. Drömmar under viss kontroll; hjärnans konstruktioner, byggnader. De som aldrig blir något om du inte lyfter handen.

Precis som med den här texten.


Grå man

Fattig man, bara för att det passar in. Är jag enbart tråkig eller dras jag åt det grå hållet vad gäller omslagsdesign? Jag har åtminstone fått hem några exemplar av Skymningsord, som för övrigt ser mycket bättre ut än jag väntade mig, och här kan ni se den tillsammans med sin broder och annat som bör läsas. Level och Modern Psykologi, det vill säga. Mobilkamera fortfarande oförtjänt herre på täppan.


Intermission

Knastrandet från stegen krossade andetagen. Snön tycktes falla från alla håll. Det var inte höst längre, heller inte snart jul, utan någonting mittemellan. Luften var klar och uppfriskande – det var den förvisso, men kylan som lade sig i strupen likt en snöboll dränkt i frusen is hade jag gärna bytt ut mot höstens förmultnande – på samma gång livgivande – andedräkt.

Jag skruvade upp musiken som vaggade i mina öron tills hela världen dränktes i tonerna, som likt snöflingor valsade då de föll genom luften ned mot marken. Där sedan, ibland allt det vita, satt jag mig ned på en kall parkbänk och såg upp mot himlen. En snökristall landade i mina ögon; däri formades då en droppe, likt en tår, som sakta dalade nedför kinden. Längst ned på hakan stannade den – hängde den kvar, och släppte inte taget. Trots att den kanske både ville och kunde.

Någonstans på vägen blir likväl vattnet till ånga eller is; till en liten snöstjärna, men innan detta hänger den kanske på någons haka och vägrar släppa taget. Någonstans mittemellan.