Etikettarkiv: film

Nionde dagen

Vi stod utanför biografen och stirrade på regnet. Det var det första på ett bra tag. Faktum är att jag inte minns senaste gången det regnade.

Självklart hade jag inga regnkläder eller någon möjlighet att ta bussen hem. Det går ingen buss ut dit jag bor så sent på kvällen. Inte något tåg heller. Mamma var emellertid inte alltför långt borta visade det sig. Vi stod därför och väntade på att hon skulle komma.

Regnet hann nästan bedarra, men bara nästan. Vi talade inte mycket om filmen, Man on Wire, snackade om något annat istället. Något alldagligt, det vanliga. Vi behövde inte diskutera mycket mer än Philippe Petits beteende, att vi båda gillade den och, eller kanske främst, att musiken var fantastiskt. Men det är den alltid när Michael Nyman bjuder på den.

Jag hade inte förväntat mig mycket, för hur intressant kan det egentligen vara att se en film om något ego som tänker lindansa mellan de två tornen som numera är begravda?

Tillräckligt för att få mig smått förälskad i drömmen, som blev verklighet, och i förlängningen och genom eftertanke det slut jag först fann märkligt. Där fanns ändå allt; i hans sista ansiktsuttryck, i de meningar som fullbordades – som aldrig gjorde det, och på den spända linan. Ensam. Nästa gång vi ses tar jag nog upp den för diskussion, ordentligt denna gång.

Annonser

Konsten och förståelsen

Det här med intellekt och att konsten ska vara så himla smart hela tiden. Att den ska utmana oss att tänka i nya banor, bredda vår förståelse och bygga broar in i oss själva. Vi har en grupp människor som tycker att det ska vara substans i konsten, att den ska säga oss något – kanske inte direkta budskap, utan mer få oss att tänka. Jag är en av dem som vill att konsten ska kunna bredda mitt tankespektrum. Men jag är inte en av dem som tycker att musik, film, litteratur, tevespel, måleri och skulptur utan mycket till tanke bakom är sämre än den som har det.

Det finns en sjuklig, elitistisk uppfattning om att konst med mycket yta men mindre innehåll är sämre än annan, högkulturell sådan med mycket djup. Kulturnissarna påstår att det inte finns mycket att finna i den formen av lägre konst, som på enkel svenska kallas underhållning. De har fel.

Det finns ingenting som säger att en filosofiskt djupplogande film är bättre och mer givande än en välkoreograferad kampsportsrulle. Förståelse är ett brett ämne. Detta och engagemanget är det som räknas. Att ha full förståelse för kung fu är inte sämre än att ha förståelse för mänsklig psykologi. Att kunna räkna matte är inte bättre än att kunna göra en lång kata. Det finns ingenting som säger att Hurt Locker är bättre konst än Avatar. Personligen föredrar jag dock Hurt Locker varje dag, men det säger inte att den är bättre. Bara enligt mig.

Hurt Locker har fokuserat på att visa upp kriget och vad det gör med människor. Avatar visar på otroliga specialeffekter. Förståelsen om människan i den ena och kunskapen om att skapa en artificiell värld dränkt i detaljer är båda lika beundransvärda färdigheter. Att hävda annorlunda kallas elitism. Det håller pretentiösa snobbar på med som anser att de är bättre än andra. Den som påstår något sådant visar också på att trots allt djupt babbel har inte mycket förståelse uppkommit.

Själv har jag kallats pretentiös, och jag anser mig vara intellektuell. Jag gillar djupa filmer och musik som säger mig saker. Jag skriver poesi och filosoferar och vill ständigt berätta om någonting som betyder något. Men jag tycker inte att någon Steven Seagal-rulle är mindre värd än Gudfadern. Med stor sannolikhet har han större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.

Kunskap och förståelse är breda ämnen. Oavsett vart man riktar sin fokus är dem lika viktiga. De är det för att alla människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.


SMS-samtal

Saknar mig? 😛

Det var en hare som sprang fram och tillbaka i
korsningen här borta nyss. Såg roligt ut. Den
såg lite vilsen ut, men hittade till parken tillslut.

Nu sitter jag här i bussen och det känns redan
som You’ve got mail.

Haha, jag hinner ju inte svara. Jag känner mig uppspelt och pratglad men nu tvingas jag vara ensam med mina tankar på en lång promenad hem. Blä! 😛

Haha, förlåt då.

Busschauffören snackar turkiska i telefon.
Tror jag. Han la nyss på förresten.

Nu började han prata igen.

En bil åkte nyss förbi. Den var vit.

Här ser jag ingenting. Det sitter en tjej på
andra sidan bussen dock.

Nu är jag vid huset med tornet igen.

Det går rätt fort ändå. Jag är borta vid
cykelbanan vid fälten. Inte långt kvar.

Det finns inte en käft i närheten. Jag hör andra fotsteg men det är bara mina egna som ekar.

Nu är jag i gråbo. Här ekar inte stegen lika mycket.

Jag har hundra år kvar. Nu är jag inte långt ifrån N:s hus. En hare sprang precis förbi.

Jag är hemma. Här i gråbo lyser stjärnorna starkare
än i stan. Jag ska nog räkna de alla. (det sa jag bara för
att det lät bra)

En tyst ambulans och en av de dunkande bilarna från stan åkte precis förbi.

Jag snorar som fan här.

Nu har jag sett minst tre stycken konstiga fula taxibilar.

Haha. Vet inte alls vilka du syftar på.

Nu ser jag mitt hus.


Den blir film istället

Som de flesta av er vet har jag skickat in min novell Novell till en hel del förlag, men efter att jag i måndags fick svar från några av förlagen och de tackade nej, har jag funderat lite. RJ har efter att ha läst boken sagt att den skulle passa väldigt bra som film, och jag har även hört av andra att jag kanske borde skriva ett filmmanus, någon tyckte till och med Grå Sols första kapitel byggdes upp som en filmscen. Jag tänkte igenom det en stund, men eftersom jag har skrivit filmmanus förut så kanske det inte är någon dålig idé. Jag hade dock inget filmmanus till Novell, men jag tänkte att om jag bara skickade det som ett förslag till en film, så kanske någon skulle nappa och vilja göra om det till ett manus. Eller så kunde jag i efterhand skriva om det. Det var en chansning.

En chansning som blev en vinst.

Jag skickade in den till flera kontaktpersoner inom filmbranschen, och av någon anledning lyckades det genom någon svensk kontakt nå ända till själva Clintan. Hans agent kontaktade mig imorse med ett förslag om samarbete. Clint Eastwood hade alltså fått berättat för sig om Novells handling, och gillat den! Det kan fan inte bli bättre. Mer information när jag hämtat andan lite.

Kika förresten in mitt senaste inlägg på bloggonoid, där har jag lagt upp en kortfilm med mig och RJ.


Återvänd

När jag tryckte på den sista tangenten uppenbarade sig hennes leende framför mig. Jag målade det, samtidigt var det jag som – efter att dessa tunna läppar med blottad tandrad emellan haft sin tid i ljuset – lät dem tona bort i det svarta, såsom i en film, men här var eftertexterna tomma; jag skrev dem aldrig. Istället lade jag filmen åt sidan och lät det svarta rulla vidare.

När jag sedan åter ser på den: spolar tillbaka och går igenom de första scenerna, inser jag att där gömmer sig mer än jag någonsin kunnat drömma om. En kropp som med öppna armar välkomnar mig, tillbaka och hem; jag fattar tag i händerna, följer dem hela vägen till slutet, där det åter blir tomt. Då lutar jag mig tillbaka, låter det mörka fortsätta, och blandar en kall drink; krossar isen med tänderna. Allting medan leendet jag skapade på skärmen istället formas i mitt ansikte.

Mörkret fortsätter rulla förbi. Jag låter tangenterna vara – för den här gången, och känner efter i min hand. Där finns den välbekanta värmen, från det förmodade fula. Jag ler.


Odöda och allt det där

Det är ett ganska stort steg, att från ingenting och ändå allting då det är det ena man har, plötsligt finna sig själv som del av ett filmprojekt, utöver det egna novellskapandet. För att göra en lång historia kort då inte mycket information ännu finns eller för den delen är tänkt att delas vidare har två kompisar beslutat sig för att göra en zombierulle, och självfallet klarar de sig inte utan mig.

Idag drog således jag ned på stan för att bolla idéer mellan fem skallar och käka kebab och ha allmänt trevligt, men i nuläget finns det som sagt inte mycket att säga. Trevligt dock, riktigt trevligt då jag älskar film i allmänhet och odöda i synnerhet. Så, än en gång upp till bevis för mina skådespelar- och regissörsidor, för som det ser ut delar vi – eller åtminstone ett flertal av oss – på rollen som regissör. Samt manusförfattare. Fast ni vet ju lika väl som jag är det bara finns en författare.

Så skulle jag också se ut om jag dött, ätit av en människa och inte fattat det.