Etikettarkiv: tomma väggar

Skelettet

Meningarna är helt slut. Jag menar inte det ni tror utan att helheten är borta; endast halvor återstår. Jag kanske borde döpa verket som uppstår ur detta till Det Är Halva Meningen.

”1. Skelettet är den beniga delen av kroppen som, betraktat för sig själv, framstår som skrämmande. För mycket är borta.”

Jag tror Eric Pauli Fylkeson egentligen menade mig.

När jag insåg att jag inte skulle hinna med allt jag önskade på lovet skrev jag Sleep Is Death och lade mig för att läsa I Väntan På Godot.

Det var någonstans innan detta jag fann mig själv med frågeställningen Am I Real? men eftersom ingen fanns i närheten gick jag och borstade tänderna. Känns som allt är ofärdig poesi.


Tänk fem, tänk sju, tänk fem igen

Jag talar inte
har inget mer att säga;
prestationsångest

Novellen väntar
väntar alltid förgäves;
prestationsångest

Tystnaden runt mig
dränker jag med musiken;
prestationsångest

Bin letar nektar
jag samlar ord och fraser
men hittar inga

Tänk fem, tänk sju, tänk
fem igen, försök att skriv
men utan fingrar

Tyngden tynger ner
släpp tanken, lösgör, låt gå
det kommer till slut


Lösenordsskyddad: För att du inte lyssnar, och inte heller jag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Vad är här, du, varför?

Varför är du här?

Jo jag tänkte, att det kanske vore bra att utbilda sig?

Utbilda sig, till vad?

En sån där författare?

Författare, det låter förfärligt.

Är det inte såna ni utbildar här?

Inte så vitt jag vet.

Vad vet du då?

Senast någon frågade: inte mycket alls.

Men du vet något nu?

Det beror på vem du frågar.

Jag frågar ju dig.

Jaha. Nej, då vet jag inte.

Om jag frågar han där borta då?

Vem?

Det var ju… glöm det.

Det ska jag.

Så jag kan inte utbilda mig här?

Nej, men du får gärna flytta in.

Flytta in, vadå flytta in?

Ja, det här är ju ett sånt där internat.

Borde inte internat betyda att det finns en skola?

Jo.

Så var är utbildningen?

Den finns ju inte.

Men du sa att det fanns en skola.

Nej.

Jo.

Jag sa bara att det borde finnas skola till internat.

Ja, alltså borde det finnas en skola här.

Nej.

Men detta är ju ett internat.

Det sa jag aldrig.

Det sa du faktiskt.

Är du säker?

Nästan hundra.

Det tror jag inte. Detta är ett hotell.

Ett hotell, men det stod ju inte utanför.

Vart?

… utanför.

Vadå utanför?

Utanför huset. Vart annars?

Vilket hus?

Det som vi är i.

Det här är ett hotell.

Ja, och ett hotell brukar vara ett hus.

Det var något nytt. Vi kallar det bara hotell.

Som du vill. Om jag inte kan utbilda mig här får jag väl tacka för hjälpen och åka vidare då.

Vadå?

Nu förstår jag inte.

Åka vidare?

Ja…

Vart?

Någonstans, hem antagligen.

Hem? Det här är ett hem.

Men inget hus?

Nej.

Ett hotell?

Ja.

Men inget hus?

Nej.

Det var mer än jag förstår. Tack och hej.

Vart ska du?

Ut.

Vart?

Ut genom dörren.

Vilken dörr?

Den som… ursäkta men vart går jag ut någonstans?

Vadå?

Hur kommer jag ut ur byggnaden?

Va?

Förlåt, dumt av mig. Jag menar förstås: hur kommer jag ut ur hotellet?

Fråga inte mig, det var inte jag som byggde det.

Vem gjorde det då?

Säg det du, den som vet.

Okej… kan jag få ett rum för natten åtminstone?

Ett vadå?

Ett rum?

Jaha, ett sånt. Ja, vi har ett sånt.

Ett enda?

Ett enda.

Kan jag få hyra det för natten?

Nej.

Va?

Du måste hyra det.


Här bor jag

Kläderna ligger ännu inte i garderoben. Sängen är inte bäddad. På skrivbordet ligger hörlurar, pennor och plånböcker, anteckningsblocket, mobilen och passerkortet. Jag skjuter allt åt sidan, skapar ett mellanrum där jag placerar pappret och sätter mig ned för att skriva mitt namn.

Fattar pennan, vrider och vänder på den, känner mig ovan och skriver ett K. Följer upp med ett r, men hejdar handen av aning. Skriver ett i – pricken blev för liten.

Fortsätter tills namnet är klart, börjar på efternamn. Nästan hela pappret består av tomrum.

Jag suddar noggrant ut och vänder på pappret.

Versaler denna gång. Snabbt går det, och jag grimaserar så fort jag tagit pennan från pappret.

Gemener till efternamnet. Inget bra val.

Suddar ut och vänder på pappret.

Märkena efter det tidigare försöker framträder tydligt. Jag gnuggar med gummit lite till trots att inget händer. Skriver ett K, lite större än förut men ändå så att det täcker över mitt misslyckande. Följer upp med r, skriver klart namnet men ser ett blekt framträdande från det som varit. Färdigställer efternamnet och begrundar resultatet.

De flesta märker nog inget.

Jag reser mig från stolen, öppnar dörren och sätter i namnskylten. Här bor jag.


Kall*

ibland frågar jag om det är mitt kall,
därefter om jag ens tror på sådant;
öde och allt det där
kanske är det bara ett val,
inte så bara egentligen

det är emellertid i min osäkerhet,
jag behöver orden som mest
också då: innan och långt efter;
för i själva skapelsepunkten,
varde ljus i hjärnans mörker,
då finns inget annat

jag slår där rot i mig själv
växer till ett begrenat träd
som sedan vissnar till hösten


Gravallvarlig

Vad gjorde du i torsdags? grymtade han och tryckte fram hakan, därefter lampan, rakt upp i ansiktet på mig så att jag började se sådana där gröngula fläckar man alltid ser när man blir bländad. Eller, han brukade göra så, när vi gick i skolan. Det var ett tag sedan. Undrar hur man gör nu.

Kanske leker man polisutredning även på folkhögskolan, eftergymnasial utbildning. Fast antagligen är de mognare där. Vissa kanske rentav övermogna:

Tack, men du, jag kan inte få det där äpplet bredvid istället? Nej inte det med flugorna runt, utan – ja precis, det där röda. Jaha, det var förgiftat.

Mamma, mamma, när man dör, får man kryssögon som i Kalle Anka då?

Nej, för numera vet även barn att när man dör så stänger någon som lever, typ Aragorn, ögonen på en. Däremot vet jag inte hur det är att gå i skolan med folk som onekligen lär kalla sig vuxna. Ansvarstagande individer, mer eller mindre. Mindre i mitt fall; jag ska inte försöka komma undan här. Frågan är bara om det är en seriös samling personer, som mycket möjligt kan komma och läsa det här inlägget för att sedan säga: onekligen, eller: tji fick du!

Jag har en plan för höstterminen nämligen, och det här är mitt första försök att experimentera med den. Omringad av en bunt skrivintresserade är det möjligt att jag får möjlighet att lära mig mer oseriöst skrivande. Missförstå mig inte nu, för det är just detta jag vill lära mig. Ett skrivande som inte tar sig själv på så överdrivet stort allvar, kanske rent av vågar vara dåligt skrivet – enligt alla dessa oskrivna regler någon nisse kommit på – eftersom det är just detta som gör det bra och äkta. För ett bra språk och snygga ord betyder inte automatiskt bra skrivande.

Själv är jag så pretentiös att om texten inte låter smart så tror jag hela min talang fallit ned i något avgrundsdjup, enda räddningen att skriva något som låter jätteklipskt igen, typ: skymningsbladets grönska spräckte himlen itu med sitt lyster, eller varför inte bara: jag tänker återskapa tanken.

Snälla nån liksom, världen går inte under om du – och då menar jag förstås jag – landar på marken en stund. Jösses, skrivande är inte på liv och död. Man behöver inte vara så allvarlig att läsaren kan se hur författaren sitter där med sitt stenansikte och trycker ned tangenterna efter mycket eftertanke, i hopp om att hela världen kommer omvälvas av ordens kraft. Lighten up, grabben.

Vad gjorde du i torsdags?

Inte mycket alls.

Vad ska du göra nästa vecka?

Börja i skolan.

Fy fan vad läskigt. Förhoppningsvis är klassen som en enda stor Gott & blandat-påse.


OBS! Om du sällan tänker kan du helt bortse från denna text.


Flöde

hastigt tänkande
men grumligt förtryckande
ett betraktande som gått över
i tomma blickar, tömda funderingar
kuvade under en ständig flodvåg
ett pressat tillstånd, där allting
tycks flyga förbi allt annat
utan att stanna upp
eller ens hälsa
det pressar ohejdat vidare
tills tsunamin sveper med sig landmassor
byggnationer – rösen av oskiljbara stenar
dränkta i sig själva

de urholkade ögonen omvandlas
övergår i den desperates desperation
här ska det minsann sorteras!
istället står vi fullkomligt stilla
medan ännu en flodvåg
passerar förbi