Etikettarkiv: möte

Rendezvous

Min mamma
Statarhora
orden klingar i mitt medvetande,
sprungna ur omedvetenhet
men skapade genom hennes konstverk
två kvinnors liv
”Elegi”
som talade
och jag lyssnade
på fortsättningen

Vad jag än vänder mig ser jag mig själv i ryggen
mitt förflutna

Obehag, hets, konflikter
rörelse, för möten innebär just det, att våga ta steget

Ilska, orättvisa, och en strävan
efter att visa sanningen, visa sig själv

Interaktivitet, däri ligger också mötet
lekfullhet,
ännu en gång, att möta sitt förflutna i korridoren
att sedan ta ett steg ut
och möta världen, fiender och fördomar, se dem på nytt
med nya ögon, vakna ögon

En skissdikt om konstutställningen Rendezvous på Avesta Art


Jag ska köpa en ficklampa

jag ska köpa en ficklampa:
en vän i mörkret,
hälsningsorgan,
ett skrik av ljus

kraftigt bländande och välkomnande
värmande när ljuset krupit undan
kalla element står och väntar
på förbispringande strålar
skiftningar i luften
likt mungipor som ler


Vad är här, du, varför?

Varför är du här?

Jo jag tänkte, att det kanske vore bra att utbilda sig?

Utbilda sig, till vad?

En sån där författare?

Författare, det låter förfärligt.

Är det inte såna ni utbildar här?

Inte så vitt jag vet.

Vad vet du då?

Senast någon frågade: inte mycket alls.

Men du vet något nu?

Det beror på vem du frågar.

Jag frågar ju dig.

Jaha. Nej, då vet jag inte.

Om jag frågar han där borta då?

Vem?

Det var ju… glöm det.

Det ska jag.

Så jag kan inte utbilda mig här?

Nej, men du får gärna flytta in.

Flytta in, vadå flytta in?

Ja, det här är ju ett sånt där internat.

Borde inte internat betyda att det finns en skola?

Jo.

Så var är utbildningen?

Den finns ju inte.

Men du sa att det fanns en skola.

Nej.

Jo.

Jag sa bara att det borde finnas skola till internat.

Ja, alltså borde det finnas en skola här.

Nej.

Men detta är ju ett internat.

Det sa jag aldrig.

Det sa du faktiskt.

Är du säker?

Nästan hundra.

Det tror jag inte. Detta är ett hotell.

Ett hotell, men det stod ju inte utanför.

Vart?

… utanför.

Vadå utanför?

Utanför huset. Vart annars?

Vilket hus?

Det som vi är i.

Det här är ett hotell.

Ja, och ett hotell brukar vara ett hus.

Det var något nytt. Vi kallar det bara hotell.

Som du vill. Om jag inte kan utbilda mig här får jag väl tacka för hjälpen och åka vidare då.

Vadå?

Nu förstår jag inte.

Åka vidare?

Ja…

Vart?

Någonstans, hem antagligen.

Hem? Det här är ett hem.

Men inget hus?

Nej.

Ett hotell?

Ja.

Men inget hus?

Nej.

Det var mer än jag förstår. Tack och hej.

Vart ska du?

Ut.

Vart?

Ut genom dörren.

Vilken dörr?

Den som… ursäkta men vart går jag ut någonstans?

Vadå?

Hur kommer jag ut ur byggnaden?

Va?

Förlåt, dumt av mig. Jag menar förstås: hur kommer jag ut ur hotellet?

Fråga inte mig, det var inte jag som byggde det.

Vem gjorde det då?

Säg det du, den som vet.

Okej… kan jag få ett rum för natten åtminstone?

Ett vadå?

Ett rum?

Jaha, ett sånt. Ja, vi har ett sånt.

Ett enda?

Ett enda.

Kan jag få hyra det för natten?

Nej.

Va?

Du måste hyra det.


En sån där skrivare

”Hej”, sade hon och sträckte fram handen halvvägs till mig, nästan lade upp den, som om den vore en förlängning av leendet som prydde hennes ansikte. Jag tog den men log antagligen inte lika mycket tillbaka. Jag brukar vara försiktig med sådant.

”Linnea”, sade hon.

”Kristoffer. Är du en sån där skrivare?”

”Absolut.” Och det var ju jag också. Visste förstås redan från början att hon var en sån där skrivare eftersom jag var tidig med att studera listan över de boende nere i ingången. Tveksamt om jag annars hade frågat. Jag brukar vara försiktig med sådant också.

”Vi lär ju synas”, avslutade hon efter lite språkande men insåg att det kanske inte var det smartaste att säga med tanke på omständigheterna.

Mina ögonbryn log ironiskt. Det var trots allt sant.

Hon gick åt ena håller och jag åt andra. Två såna där skrivare.


Här bor jag

Kläderna ligger ännu inte i garderoben. Sängen är inte bäddad. På skrivbordet ligger hörlurar, pennor och plånböcker, anteckningsblocket, mobilen och passerkortet. Jag skjuter allt åt sidan, skapar ett mellanrum där jag placerar pappret och sätter mig ned för att skriva mitt namn.

Fattar pennan, vrider och vänder på den, känner mig ovan och skriver ett K. Följer upp med ett r, men hejdar handen av aning. Skriver ett i – pricken blev för liten.

Fortsätter tills namnet är klart, börjar på efternamn. Nästan hela pappret består av tomrum.

Jag suddar noggrant ut och vänder på pappret.

Versaler denna gång. Snabbt går det, och jag grimaserar så fort jag tagit pennan från pappret.

Gemener till efternamnet. Inget bra val.

Suddar ut och vänder på pappret.

Märkena efter det tidigare försöker framträder tydligt. Jag gnuggar med gummit lite till trots att inget händer. Skriver ett K, lite större än förut men ändå så att det täcker över mitt misslyckande. Följer upp med r, skriver klart namnet men ser ett blekt framträdande från det som varit. Färdigställer efternamnet och begrundar resultatet.

De flesta märker nog inget.

Jag reser mig från stolen, öppnar dörren och sätter i namnskylten. Här bor jag.


Konstruktion av kvällens svar

”Jag behövde på något vis det”

jag behövde det också,
så mycket att jag hittade mig själv igen

jag tappar mig alltid,
när jag finner andra,
och tvingas lämna dem

ikväll blev jag nyförälskad, borttappad, återfunnen,
här
musiken fick toner,
känslorna resonans,
kroppen gjorde en studs

jag knackade på dörren, steg in i mig själv


Mötet

Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.

Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.

Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.

Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.


Mycket större än det stora

Power Meet har nu kommit igång på riktigt. Folk sitter redan på sina brassestolar på en liten gräsplätt bredvid vägen och tittar på bilarna som passerar. Jag kan komma på bättre saker att göra. Någonting annat.

Utspel

Morgonturen lärde mig tänka, eller åtminstone tog mig en bit på vägen. Konstigt det eftersom jag verkade ha fullt upp med att cykla snabbt; tog personligt årsbästa på enbart fyrtioåtta minuter. Pappa kan skryta med att vara en minut snabbare.

Vägen hem var allt annat än njutbar. Folk får gärna ta upp hela gräsmattorna om de frågar mig, men trots att jag förstår deras engagemang kan jag inte undgå att bli lite förvånad . På hela den långa vägen hem såg jag endast ett par tre bilar som verkligen var fina; resten bestod av tråkiga och stela amerikanare som såg likadana ut och fylldes av folk som också gjorde det.

En kille åker runt med sydstatsflagga och jag undrar om han verkligen förstår vad vi alla associerar det till. Utanför en pizzeria står ett tiotal personer och väsnas med en tvåmeters, uppblåsbar kuk stickandes från bilen rakt upp i vädret. Bakom några buskar dyker ett par upp som väldigt suspekt drar upp brallorna.

Jag förstår meningen med Power Meet. Det är en bilträff där en grupp med människor som älskar fina bilar träffas för att ha trevligt, och en större grupp människor som tycker om att väsnas och synas träffas för att vara allmänt odrägliga i en pervers längtan efter tillfredsställelse. Fast jag generaliserar och överdriver förstås. Det finns ju en stor grupp så kallat vanligt folk också, som gör något så vanligt som att sitta och picknicka bredvid vägen och titta på bilar.

Allt det här är fullt naturligt men sätts på sin spets i en smörja av osmaklighet kryddat med någonting fint. Det är underbart för många men för mig innebär det bara en längtan efter att det ska ta slut. Vill jag ha en studie i fruktbarhet och förgänglighet ser jag mycket hellre på Drowning by Numbers, där jag tillåts njuta och äcklas hela resan igenom och ändå tycka det är vackert.

Men någonstans på vägen, när Västerås lämnats bakom och enbart fält återstod, fann jag bland moln och en lila horisont det som trots allt fått hela arbetsdagen att gå så fort. Alltid småsaker, tycks det, men så är det nog. Kanske är det därför Power Big Meet, med betoning på Big, känns så fullkomligt ointressant. Kan också vara för att jag hellre cyklar än åker bil. Eller ser på dem.

Fjärde dagen: Möte

Vissa människor kan av någon anledning få allting att lysa. De har det som få har, bjuder på ett leende, en pratstund, någonting, just när man inte tror det ska hända.
Jag är inte den som vet vad som ska sägas, men ibland släpps taget som om hela situationen öppnar upp en lucka i sig och alla möjligheter uppvisas. Plötsligt var jag där, det ena födde det andra, det klickade och utan vidare rann allting på och vi diskuterade glass och sprit och trisslotter och cykelturer och att tappa bort sig. Någonting utbytts, bitar faller på plats, energi börjar flöda.

Allt fungerar. Du fungerar, genom någon annan.

Jag tror det är vad vi kallar att finna en medmänniska.