Etikettarkiv: längtan

Önskning

Jag såg ett bakhuvud med långt brunt hår

som hostade åt sin förkylning

Det hade en röst men inget ansikte

en röst som hostade åt sin förkylning

 

Jag ville fråga om bjällerklangen

i brist på något annat att fråga

Jag ville ha ord i munnens mörker

men hörde inte bjällran klinga

 

Jag önskar mig ett mjukt paket

i en förpackning jag kan öppna

Jag önskar mig ett bakhuvud med långt brunt hår

och jag önskar mig för mycket

Annonser

Vid kanten

Följ mig till världens slut

där vattenfallet faller

lämnar land

 

vi kan hoppa eller stå kvar

 

och om inte det

följ mig då till vägens slut


Gulnande

Vilsegången mellan vasstrån
lika gula som vattenytan
det här är inte människans land
lika lite abborrens

mellan vasspiporna simmar de slöa och halvdöda
väntar på att septembersolen ska förändras,
befria
men det är alltid september här

de vinglar och försöker simma
men vattnet är som olja
har aldrig haft vingar
är nedfallna,
från kosmos till månen
det här är inte abborrens land


Mötet

Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.

Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.

Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.

Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.


Puffmoln av rörelse och rök

Min pappa säger ofta att det inte finns mer egoistiska människor än rökare. Det är en överdrift, men det ligger en bra grogrund får sådana tankar i hur de beter sig. Vissa av dem.

Jag satt ensam på en bänk, väntade, och två äldre kvinnor kom för att sätta sig ned bredvid mig. Den ena säger något om att det blir svårt att röka här, syftar kanske på mig, på alla andra omkring – vad vet jag – tar ändå fram cigaretten. Tänder den. Det blåser givetvis åt mitt håll. Vad fan snurrar i hennes skalle där och då? Inte något vettigt i alla fall. Inte ett jävla dugg.

Jag har inget emot rökare. Jag har däremot något emot folk som inte förstår bättre än att blossa på utan hänsyn.

Jag reste mig och gick därifrån utan att säga ett skit. Det säger nog något om oss båda.

Elfte dagen: Suck

Det var lugnt på jobbet. Jag vet inte varför.

En av mina kolleger tyckte detsamma. Det var som en stilla vind tagit sig in i butiken och drabbat oss alla. Kunderna verkade inte få någon fart. Vi räknade nästan sekunderna. Mobilen dog och varupallarna kändes som en ständig och långsam ström av småplock som varken utmanade eller tömdes speciellt fort.

Allting verkade befinna sig i en tröttsam halvfart där något alltid hände men något inte var tillräckligt. Kanske var det då ganska passande att dagen avrundades med ett besök på den närliggande minigolfbanan.


Ledig

Jag var alltid på jakt efter något,

men gick förlorad istället

Tappade bort målet

snubblade på en linje som inte fanns

Åttonde dagen: här var det tomhet

Ledig och hemma

cykeln på uppfarten

Frågar mig själv men får inga svar

Spenderar hela dagen med musiken som strömmar

Nu blir det åter varmt,

kvällen till trots

Tanken inte långt borta,

till skillnad från agerandet

Jag ser på Cashback

känner igen mig men skrattar ändå

Kanske inte helt fel trots allt


Ansvarig för frysandet

Inrullandes i Västerås på min ostadiga hoj märker jag en sak omedelbart, eller åtminstone så fort jag slitit blicken från måsarna som seglar iväg mot Skrapan och horisonten, idag molnfylld – blå och grå – nämligen att det inte var mycket mer fåglar än så, trots att klockan var densamma som igår. Deras frånvaro måste ha någonting med bristen på fester, helg och allmän nedskräpning från oss människor att göra. Ironiskt att vi överlämnar staden åt dem för en dag enbart på grund av vårt eget beteende. Så mycket för hypotesen om Fåglarnas stad alltså.

Inledning

Jag är frysansvarig på jobbet denna vecka vilket gör mig till en riktigt kall jävel. Håret i nacken reser sig varenda gång jag behöver gå in i den stora frysen på lagret och hämta nya varor, dessutom immar mina glasögon igen till den gränsen att jag ser världen genom en grå dimma. Av någon anledning blir dock ljuset från lamporna omringade av en aura av blått och gult och andra färger, som en sköld utanpå dem. Dess skimmer påminner mig till viss del om en regnbåge.

Andra dagen: Sol utan ljus och värme

Klockan visade 04:18 och termometern 15,8. I mitt huvud cirkulerade i och med detta enbart: idag kommer jag frysa, igen och igen; det kändes fullkomligt självklart men ändå var jag tvungen att övertala mig själv om faktumet, kanske med hopp om att ha fel. Det hade jag inte.

Daggen från diket stack i huden då jag svepte förbi, solen låg bakom läckande moln som såg ut att röra sig inåt mot himlen, det blå havet, vilket kändes konstigare att se på än det egentligen borde.

När solen slutligen bestämde sig för att visa sig, och jag hade väntat länge, nästan räknat sekunderna under de senaste tjugo minuterna – förde den varken med sig värme eller ljus. Jag förväntade mig att fälten skulle målas i gyllene färger, för den lilla lysdioden var verkligen helt framme, men istället hände ingenting. Det var som om en osynlig skugga lagt sig framför dess strålar. Det blev heller inte varmt förrän jag kom in till Västerås, men det var egentligen väntat. Där beslutade den sig dock för att gå i moln igen, men då hade jag fullt upp med att tänka på annat än om det verkligen var så kallt längre.


Ett stänk av nyanser

Jag trodde jag glömt men vid mötet med dikten, den som som härmade verkligheten, såg jag henne åter. Plötsligt fick den vaga och svartvita bild som fyllde mina sinnens yttre poster färg, de målades igen, fick lystet tillbaka. Jag tyckte mig kunna se varje enskilt penseldrag medan hon sakta fylldes av värmande kulörer – då hon återuppstod i ett fyrverkeri av känslor jag trodde var förlorade.

Kanske skulle bilden blekna igen, men jag försökte hålla den kvar; fyllde i konturer, eftersträvade detaljer. Varje enskilt steg en färgklick, varje leende ett stänk av nyanser. Om jag bara kunde hålla bleknandet borta en vecka till, bara en vecka, kanske två, vore det värt mer än något annat.

Men hur jag är gör rinner färgerna undan. Därför fortsätter jag måla, och hoppas nästa drag håller dem kvar.