Månadsarkiv: juni 2010

Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov


Ett stänk av nyanser

Jag trodde jag glömt men vid mötet med dikten, den som som härmade verkligheten, såg jag henne åter. Plötsligt fick den vaga och svartvita bild som fyllde mina sinnens yttre poster färg, de målades igen, fick lystet tillbaka. Jag tyckte mig kunna se varje enskilt penseldrag medan hon sakta fylldes av värmande kulörer – då hon återuppstod i ett fyrverkeri av känslor jag trodde var förlorade.

Kanske skulle bilden blekna igen, men jag försökte hålla den kvar; fyllde i konturer, eftersträvade detaljer. Varje enskilt steg en färgklick, varje leende ett stänk av nyanser. Om jag bara kunde hålla bleknandet borta en vecka till, bara en vecka, kanske två, vore det värt mer än något annat.

Men hur jag är gör rinner färgerna undan. Därför fortsätter jag måla, och hoppas nästa drag håller dem kvar.