Etikettarkiv: skymning

Hemresa

Halvvägs till skymningen
steg jag ur bilen
för att höra måsars sång

 

I

Det svarta om natten
är alltid jordens
himlen bär färger
blått och rött och lila
som för att dölja
världsrymden bakom

 

II

Och väntan på tåget
för att slippa vänta på bussen
gjorde mig försenad
gav mig snuva

men på perrongen

på fälten i rörelse
hörde jag säten viska
om människor på väg


Hälsningar från skymningen

jag beundrade fjädergränsen,
ljusets sista anhalt,
innan skymningen, mörkrets språng

grått och vitt i lätt balans
blått ovan, och fälten under
gula
liksom solens strån,
duggandes mot molnens kroppar


Mycket större än det stora

Power Meet har nu kommit igång på riktigt. Folk sitter redan på sina brassestolar på en liten gräsplätt bredvid vägen och tittar på bilarna som passerar. Jag kan komma på bättre saker att göra. Någonting annat.

Utspel

Morgonturen lärde mig tänka, eller åtminstone tog mig en bit på vägen. Konstigt det eftersom jag verkade ha fullt upp med att cykla snabbt; tog personligt årsbästa på enbart fyrtioåtta minuter. Pappa kan skryta med att vara en minut snabbare.

Vägen hem var allt annat än njutbar. Folk får gärna ta upp hela gräsmattorna om de frågar mig, men trots att jag förstår deras engagemang kan jag inte undgå att bli lite förvånad . På hela den långa vägen hem såg jag endast ett par tre bilar som verkligen var fina; resten bestod av tråkiga och stela amerikanare som såg likadana ut och fylldes av folk som också gjorde det.

En kille åker runt med sydstatsflagga och jag undrar om han verkligen förstår vad vi alla associerar det till. Utanför en pizzeria står ett tiotal personer och väsnas med en tvåmeters, uppblåsbar kuk stickandes från bilen rakt upp i vädret. Bakom några buskar dyker ett par upp som väldigt suspekt drar upp brallorna.

Jag förstår meningen med Power Meet. Det är en bilträff där en grupp med människor som älskar fina bilar träffas för att ha trevligt, och en större grupp människor som tycker om att väsnas och synas träffas för att vara allmänt odrägliga i en pervers längtan efter tillfredsställelse. Fast jag generaliserar och överdriver förstås. Det finns ju en stor grupp så kallat vanligt folk också, som gör något så vanligt som att sitta och picknicka bredvid vägen och titta på bilar.

Allt det här är fullt naturligt men sätts på sin spets i en smörja av osmaklighet kryddat med någonting fint. Det är underbart för många men för mig innebär det bara en längtan efter att det ska ta slut. Vill jag ha en studie i fruktbarhet och förgänglighet ser jag mycket hellre på Drowning by Numbers, där jag tillåts njuta och äcklas hela resan igenom och ändå tycka det är vackert.

Men någonstans på vägen, när Västerås lämnats bakom och enbart fält återstod, fann jag bland moln och en lila horisont det som trots allt fått hela arbetsdagen att gå så fort. Alltid småsaker, tycks det, men så är det nog. Kanske är det därför Power Big Meet, med betoning på Big, känns så fullkomligt ointressant. Kan också vara för att jag hellre cyklar än åker bil. Eller ser på dem.

Fjärde dagen: Möte

Vissa människor kan av någon anledning få allting att lysa. De har det som få har, bjuder på ett leende, en pratstund, någonting, just när man inte tror det ska hända.
Jag är inte den som vet vad som ska sägas, men ibland släpps taget som om hela situationen öppnar upp en lucka i sig och alla möjligheter uppvisas. Plötsligt var jag där, det ena födde det andra, det klickade och utan vidare rann allting på och vi diskuterade glass och sprit och trisslotter och cykelturer och att tappa bort sig. Någonting utbytts, bitar faller på plats, energi börjar flöda.

Allt fungerar. Du fungerar, genom någon annan.

Jag tror det är vad vi kallar att finna en medmänniska.


Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov