Månadsarkiv: februari 2010

Andra gången gillt?

Under dagen har jag skickat in min bok till ett flertal förlag, i hopp om att något denna gång ska nappa. Om några månader vet jag med säkerhet om Novell kommer publiceras. Åtminstone på det sätt jag önskar publicera den. Det finns alltid andra alternativ. Men jag har alltför många idéer och planer för att inte låta den blomma ut i sin helhet. Och skäms den som ger sig.

Nu återstår väntan. Det skulle inte en av bokens huvudpersoner tycka speciellt mycket om.


Ett möte

En gång skrev jag en text om ett möte. Det kan ha varit en dikt, eller något annat, men vid närmare efterforskningar finns det ingen text jag skrivit som heter just så. Men nu, nu har jag skrivit en text som heter det. Och den här gången var det på riktigt, inte något efterkonstruerat minne. För möten har jag gott om i mina texter. Men möten med journalister har jag inga.

Näst efter en viss spelevink, som läst ut Novell, vet numera en journalist på VLT mest om den nya boken. Novellen. Alstret, livet. Liven. Jag blev intervjuad och visste ofta inte vad jag skulle säga. Men det gick bra ändå. Fotade gjorde de mycket och antagligen blev jag inte särskilt bra på bild. Men det gick bra ändå. Senare i veckan får jag texten för ”granskning”, och nästa kan ni läsa den. Tills dess får ni tänka på något annat. Antagligen saknad, för det är just detta de flesta söker för att komma hit.


Come,

Karl hamnade i en mörk källa. Ovanför fanns ljuset och under låg det svarta. Knappt hade han hunnit välja vartåt han skulle rikta blicken, förrän någon sade honom att ljusets väg var vägen att vandra. Titta uppåt, sade de, och Karl gjorde som de sade.
….Varje dag satt och stod han nere i källan, och varje dag fokuserade han blicken på ljuset. Det var det enda vettiga. Någonting ryckte i hans fötter. Någonting knastrade därunder. I mörkret nedan låg något och ruvade, det störde han uppmärksamhet, drog den till sig, men lyckades inte få honom att slita blicken från ljuset. Ovanför lös det som vanligt.
….I mörkret slingrade något, men ljudet av röster från vita salar lyckades alltid överrösta de andra ljuden. Karl började dock upptäcka ett mönster, och han tyckte sig uppfatta upprepningar i rösterna – de verkade inte ha något nytt att komma med. Trots att ljuset var ovanför och starkt, kändes det så långt bort och han verkade aldrig komma ur den mörka källan.
….Det han tidigare gillat med rösterna och ljuset började sakta irritera honom. Det kändes som om allting stod stilla. Han kände sig retad, trots att de talade så glatt. Men det glada hade blivit en smärta, den hånade honom med sin ignorans och sina tomma ord.
….Så en dag slet Karl blicken från ljuset, och såg ned i mörkret. Det han såg därnere var något han aldrig kunnat föreställa sig, något han inte ens vid själva åsynen förstod. Det enda han med säkerhet visste, var att han kände en känsla, och denna känsla var densamma som den man känner då man får en önskan uppfylld.
….Och han gillade den.


embrace

Man ligger och stirrar upp i taket. Ibland kan man inte göra annat, för rör man sig ens en millimeter, förlorar man allt man har. Och värmen, tycks som försvunnen överallt omkring en, fångad av frånvarons händer.
….Endast i den enkla och inträngda, förpressande närheten av den egna kroppen förblir man bestående. Allt det andra faller sönder, raseras och vägrar nybyggnation. Vägrar, för att låtsas vara bestämd, då det egentliga faktumet stirrar rakt in i ögonen: ett uppbyggande kräver alltid två parter. Någon måste vara där för att placera den första stenen. Annars blir det ingen bro.


the

I brist på armar runt mig kramade jag om mig själv i jakten på sömnen, medan ljuset lyste orange, väggar målades i skuggor och kroppar kläddes av täcken. Under dessa huttrade jag.
….Ovan, längs väggen och uppåt, klängde gullrankan och växte erövrande. Nattlampan sken likt en döende sol. Taket kändes oändligt långt bort – en evighet skiljde oss åt, och avståndet blev större, pressade mig längre bortåt; det sträcktes ut och förlorade kontakten, drunknade i ingenstans.
….Kylan trängde på alltmer; jag drog täcket hårdare om min kropp, blundade, drömde… men somnade inte.
….Utanför fönstret ven vinden skärande. Glaset gnisslade tänder. Brädorna skakade.
….Jag blundade hårdare.


Darkness

Blunda och natten slukar själen, den du aldrig blev given. Tystnad är allt – är inget, men den är det enda du har. Rör dig därför inte. Tänk inte heller, för det är att skänka en gåva. Låt det fullkomliga sluka dig – du är tvungen. Ljusskynket bakom är en illusion; intala dig detta. Ljuset är en illusion. Gå inte ditåt. Omfamna mörkret.


Ovanför

det regnade den dagen

ljuset var mörkt, galaxen stilla flämtandes
dropparna kom som på begäran
då jag bad de skölja mig bortåt
till en plats där floden dränkte…

de föll istället, men från himlen
vätte min hjässa och det jag höll hårt:
drömmen om det avlägsna,
det bortom, utom räckvidd
som jag så gärna ville…

dropparna studsade på marken,
på huvudet
på axlarna
på den svarta regnjackan
som läckte och släppte in kylan

jag såg uppåt, såg en stjärna blinka
lät regnet piska mitt ansikte
för en sekund
såg sedan två grenar högt ovan,
som var närmare än jag någonsin varit

jag hängde drömmen i trädet och lät den ruttna
kanske skulle ett frö då växa i dess ställe


En födelsedagspresent

”Kan du…?” började jag, men tystnade lika snart. Snöflingorna föll från himlen likt frusna stjärnfragment: vita, lätta, glittrande. Solens ljus gav dem en sprakande färgton. Det började nog faktiskt snöa alldeles nyligen.

”Vad sa du?” frågade hon mig, vände aldrig blicken i ett möte men tycktes ändå dansa rakt emot mig.

”Nej, det var inget.”

Jag hade länge föreställt mig den här dagen. Redan då vi sågs för första gången, kanske till och med tidigare. En avlägsen dröm, precis som jag ville ha den. Mörker ovan, stjärnljus och månens silversken, snön den jordliga världens ljusbärare, tillsammans gatulyktor som lös – på oss – och talet som flöt automatiskt, rullade som på band, var mitt eget och levande. Lugnt andandes, utan att tänka. Bara… vara, med ljuset och mörkret, kylan och värmen. Det var en kliché – självfallet, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det; enkelt?

”Är det inte otroligt vad det snöar?”

”Jo”, svarade jag menlöst.

Det var kallt, jag huttrade för mig själv under den svarta jackan, försökte gång på gång skaka det av mig, men fann mig själv enbart frysa ännu mer. Snön hade krupit in mellan kragen och huden, samt vid ärmarnas ände. Mina handskar hjälpte föga. Mössan var vit. Huden var vit. Det var vitt överallt.

Hon såg lite ut som en snögubbe. En vacker sådan. Och hon hade något av en morotsnäsa – ja, det hade hon faktiskt. Fast den var inte orange, som tur var.

”Undrar hur länge det kommer hålla i sig.”

”Säkert länge, bara för att jävlas med att vi inte fick någon till julen.”

”Haha, säkert”, skrattade hon.

Det skulle inte förvåna mig. Skulle man svara så där? Nej, det skulle man inte.

Eller?

Hm.

Det var redan eftermiddag. Snart skulle ljusgrått övergå i mörkt, för att så slutligen förvandlas till svart, så svart att drömmen blev verklighet. Då skulle jag säga allt det jag ville säga, tänkte säga, vågade säga. Det var nog så enkelt; jag behövde bara vänta. Till dess.

”Fan, jag fick en i ögat!”

Jag skrattade. ”Sånt är drygt.”

”Haha, ja, som fan.”

Sånt är drygt, det kan man väl ändå inte säga.

”Tyckte du också att Rasmus betedde sig lite konstigt idag?” Vad kom det där ifrån?

”Nej, vadå då?”

”Jag vet inte, tyckte bara han var lite konstig.”

Jag svarade inte, pressade möjligtvis ut någon form av ljud, ett hm eller liknande.

”Tror du att det har hänt något?”

”Nej, men… jag antar att man inte kan vara glad hela tiden.”

”Det är förstås sant. Tänkte bara ifall du visste något. Ni hänger ju ihop och så.”

Jo, det gör vi ju, men kan vi inte snacka om något annat? ”Ja, men jag vet inte.”

Det blev tyst istället. Jag kände inte längre mina fingrar. Näsan rann och var röd – antagligen, men jag kunde inte veta. Det var ännu långt hem. Hem till mig, åtminstone. Hon bodde alldeles i närheten.

Det blev tydligen aldrig mörkt. Kanske skulle jag säga något ändå. Fråga henne vad hon gillar för musik; men hon lyssnar nog mest på radio. Teve då? Vänner kanske, eller Grey’s Anatomy. Kanske båda. Det fanns ingen mening. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag va? Snön föll åtminstone. Kanske jag kunde… nej.

Ljuset tycktes dött. Det blänkte ej längre om snöflingornas kroppar, lika lite om den snö som låg på marken, tidigare glimmande likt en matta av vitt glitter. En del av mattan verkade ha hamnat i mina skor. Jag skulle tagit på mig termobrallor. Fast… ändå inte.

Är vi redan framme?

Men…

Hon vinkade lite kort och sade något än kortare, gick sedan in på gården, försvann in i huset. Bara sådär. Vad hände med samtalet om huset, morgondagen, livet, och de inbjudningar som alltid kommer; förväntningar, förhoppningar, förändringar. Stillhet istället. Tomhet. Jag vet inte ens om jag svarade.
Fortsätt läs