Etikettarkiv: tunnelbana

Sjukdomen

Rörelserna formade den plats där han bodde. En storstad, med hus, ljus, grus. Man förväntar sig att se något mer där, och det man förväntar sig får man. Men också lite till.

Sjukdomen som driver genom staden färdas i etern och alla kämpar vilt emot den. De vänder sig till varandra, till sig själva, drömmer sig bort och mördar tankar – skapar idéer, formar vilsna sinnen med tillhyggen av metall. De färgar det med bläck, med smattrande fingrar på tangentbord, med penselstreck, med en flykt bortåt – inåt, med att sitta stilla och att springa.

Det hela är en mutation, den växer och sprider sig, för det är trots allt en ilsken sådan, en sjukdom, tumör, kräftsjuka som sveper fram. Genom mörker och ljus. Så stor växer den sig, att folket slutligen enbart söker himlen. Flyger med helikoptrar och flygplan – de utvecklas till svävare.

Det är högt till himlen, högre än något annat. Bilar räcker inte till, hur stora de än gör dem. Drömmar räcker inte till, hur mycket de än drömmer. Större, större.

Tumören tar marken i besittning, lägger sig och vilar. Hus faller; snart finns enbart skyskrapor av betong och metall kvar. Högst upp på dessa står människorna bredvid varandra, vissa håller handen, andra stirrar på en skärm. Vissa är längre ner, kanske döda, eller döende.

Och då de står där uppe, ser de ner på sjukdomen, och bygger högre. Klättrar högre. Slutligen finns ingen högre plats att nå. Resan är slut.

En man faller ned då han tappar greppet, fastnar och sjunker ned i cystan, in i den, förbi den. Under den finns ingenting. Det är tyst. Han ser sig omkring. Den finns inte.

Annonser

Deltat

oljud är det enda som håller Demonen ute,
därför flyr jag till ljuset och skolornas salar

likväl sträcker sig dess armar gränslöst och evigt
likt snärtande piskor med sug efter hjärtan

Döden spelar kort med svarta Ess på hand
han väntar enbart tills stunden är inne

trots skriken från alla håll är jag omringad av annat
i huvudet spelar en tandlös skrällt på sin harpa

jag är trött på att fly, men fäktar desto sämre
fast spelar det någon roll; alla val mynnar ändå ut i Styx

men kanske är det enbart vad jag vill tro,
livets illusioner är trots allt många
ändå ligger döda änder i masstal vid floden

ljuset bedarrar, mörkret upphör, barnen blir gamla
någonstans på vägen kommer vi alla att falla


Perspektiv

Det hela handlade om perspektiv. Ett djup i synen, som ett bollande mellan olika punkter, stationer; jag hoppade jämfota mellan dessa. Det sträckte ut sig, likt någon dragit ut panoramat som vilken gummisnodd som helst. Det var som att se utåt och inåt, mot världen – men samtidigt, då fokusen låg någonstans i mitten, i brytningen – nästan som en trädgräns – var det som att se en rusning mot sig själv, likt ett tåg som tuffar framåt, ändå bakåt. Det kunde inte riktigt bestämma sig, och jag velade mellan de olika hållplatserna, blev nästan snurrig på kuppen.

Tåget som spydde ut svart gas och ändå inte fanns fortsatte alltjämt, befann sig på olika platser beroende på vartåt jag riktade blicken. Trots att världen som den störtade fram emot och flydde från fann sitt slut längre bort – eller snarare, där fann jag mitt slut – föreföll horisonten oändligt avlägsen. Nästan som avskuren från verkligheten.

Men det hela handlade enbart om perspektiv. Fast det var en djup syn. En distanserad betraktelse. En oändlig vy.

Antagligen var det därför jag lade mig ned och såg upp mot taket där kläder och sladdar och växter hängde och störtade. Nedåt, mot mig.

Ändå stod de stilla.