Månadsarkiv: april 2010

Förklaringar

Häromdagen lyssnade jag igenom en lång föreläsning om tevespel och berättande med Jonathan Blow, en man som ständigt lyckas väcka funderingar kring det medium jag själv skapar inom. Däremot har jag aldrig lyssnat på en föreläsning om litteraturens betydelse och problem, men jag för ständigt en diskussion med mig själv och andra kring detta. För att påstå att skrivkonsten är fri från svårigheter trots att den hängt med sedan stenar och papyrus var författarens bästa vänner – i jämförelse med spelen som enbart varit med under några årtionden – kan inte vara mer fel. Förhoppningsvis finns det heller ingen som påstår något sådant. Vi hade trots allt tjafset om manifestet och berättandets återkomst nyligen. Den som nu orkade engagera sig i det.

För mig är allt skapande nämligen någonting personligt, men folk får gärna skriva manifest och regler och andra grundstommar till hur de tycker saker ska se ut så länge de ger fan i hur jag gör det, men givetvis är kritik välkommet – fast det är en helt annan sak. Däremot tänkte jag med detta inlägg ta upp något jag själv retar mig något otroligt på, nämligen förklaringar.

Överallt kan man läsa om hur man ska gestalta och beskriva – inte förklara, då det kommer till beteenden och liknande. Är man som författare tvungen att säga att Kristoffer är ledsen, istället för att förmedla detta genom att beskriva hans tunga fotsteg och sänkta blick, så har man misslyckats. Kul; ett hårt slag i magen på alla aspirerande författare där ute. Men enligt mig gäller detta nästan bara då huvudpersonen är i tredjeperson; för borde det inte bli tvärtom i förstaperson? Som jaget i berättelsen kan jag trots allt lika gärna veta att jag är ledsen som att jag tänker på hur tunga mina fötter känns. Men det beror helt på. Dessutom, jaget vet ofta vad det känner, men inte alltid varför. Däri ligger spänningen.

Jag tänkte dock inte säga mer om det utan gå vidare till det jag egentligen var ute efter: förklaringen av handlingen. Det är antagligen det värsta som finns. Enligt mig ska handlingen förklara och utveckla sig själv under bokens fortlöpande, inte behöva klargöras mot slutet. För är någonting ett misslyckande må det vara att som författare behöva tydliggöra vem som gjorde vad, varför, hur och/eller var allt utspelade sig. Det finns nog ingenting som är så irriterande som att i slutet, eller början i vissa fall, få en lång redogörelse om hur det hela ligger till, för att liksom ses sade i kommentarfältet till inlägget Fantasi tvingas svälja någon annans tankar. Tror författaren i detta fall att läsaren är dum i huvudet och inte kan förstå, eller är det helt enkelt författaren som inte är kompetent nog att skapa en berättelse där handlingen inte behöver en liten guide i slutet? För mig är svaret uppenbart: författaren är helt enkelt inte skicklig nog att skriva en berättelse, oavsett hur väl upplagd den må vara på andra ställen.

Det här innebär förstås att all förmåga till tolkning skärs ned på och det enda rätta svaret tycks vara det som står skrivet där i slutet eller början för alla att se. Tolkningen av verket blir nämligen inte mindre för att man förstår det, men den blir det om man säger att såhär var det. Men vill man skriva en faktabok får man självfallet göra det. Personligen tycker jag dock det är mer av en förolämpning mot den skönlitterära författaren själv än mot läsaren.

För mig förklarar en bra historia sig själv, genom händelser som aldrig blir övertydliga eller dumma utan alltid balanserar och för berättelsen framåt på premisserna mediet tillåter. En utdragen videosekvens inom spel innebär ofta en förlust, den långa introduktionstexten i filmen detsamma, och för böcker är det förklaringen i slutet. Men det finns förstås fler. Det finns hur många sätt som helst att göra ett verk övertydligt. Och alla sätt är dåliga.

Enligt mig, men det ska jag inte ens behöva skriva.

Annonser

Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid på väg, med blicken på annan plats. Tala och jag lyssnar, men musiken i huvudet är det enda jag hör. Säg åt mig att skriva och berättelsen får liv någon annanstans, där det alltid går snabbt, där jag styr och ställer men ändå överraskas. Drömmar under viss kontroll; hjärnans konstruktioner, byggnader. De som aldrig blir något om du inte lyfter handen.

Precis som med den här texten.


Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid någon annanstans, aldrig hemma. Hemma är trasigt, en kropp som förfaller. Här finns ingenting som flyger; människor är stenar, fjättrade till marken, men tanken är lössläppt – flaxandes som en fågel. Det största du upplevt är ingenting som skett, ändå är det i de små sakerna livets kraft finns att finna.

Drömmar känns trots allt inte. Det gör vårens vindar.


Fantasi

Jag försöker fatta tag om tiden som rinner mellan mina fingrar, men plötsligt är vi nu här och det är Världsbokdagen. En dag då sådana som jag ska bjuda på oss själva och dela med oss av godbitar från hjärnans djupaste egohålor. Men istället för det ser vi någonting helt annat: en omfamning av det viktigaste vi i detta fall har till förfogande: fantasin. Och ljuset faller på den som vågar lyfta pennan eller läsa den första raden, och sedan fortsätta.

Fantasin är det viktigaste vapnet och skölden författaren och läsaren har. Någon hävdade en gång att verk som kan tolkas på olika sätt tyder på att skaparen inte kan berätta ordentligt eller helt enkelt inte kan komma på hur det ska vara och hur det ska sluta. Nästan ännu värre att denne i ett desperat försök önskar vara speciell. Själv anser jag att olika tolkningar är en självklarhet. Att försöka skriva något i sten leder enbart till missförstånd. Vi människor drömmer, fantiserar, gör om och tyder olika, och för mig är det en stor del av vad böcker och mitt författarskap handlar om.

Jag har fått kommentarer på flera scener från Grå Sol om hur en viss scen såg ut. Ingen kommentar har varit den andra lik. Alla läsarna hur utgått ifrån samma grundpelare, men de har uppfattat vissa delar olika och upplevt något helt annat än det jag själv såg i mitt huvud under skrivprocessen. Är det en förlust för min del, att de sett något annat än mig? Nej, och det är heller inte något problem hos dem.

Oavsett hur detaljerat jag beskriver något kan jag inte bestämma hur läsare ska uppfatta saker. Det är alltid upp till dem. Det är därför otroligt kul att höra hur folk berättar om sina upplevelser, för jag lyckas ofta bli förvånad. Och då givetvis på ett positivt sätt.

För mig som författare handlar det om att berätta, fantisera, ge och att låta läsaren uppleva någonting de kanske aldrig kunnat drömma om, eller känner igen ytterst väl. Läsaren i sin tur kommer med sin fantasi skapa en inre bild av allt det jag skrivit – om hon sugs med. Tolkningar är det finaste som finns. Det visar att hon upplevt något och tänkt. Hennes berättelse – den hon uppfattat – är lika viktig som den jag själv skapat. Det finns ingenting bättre än att veta att mina berättelser satt sina spår; manat till eftertanke, igenkännande, intresse, spänning, skratt, sorg. Olika tolkningar är lika naturligt som olika människor. Sen finns det förstås folk som läser slarvigt också, men det är en annan historia. Det gäller naturligtvis även skaparna…

Jag nämnde att sådana som jag ska bjuda på sig själv idag – av någon anledning – och det tänker jag göra också. Eftersom ingen ändå läser den här texten vågar jag därför slå på stort och säga att den som beställer Grå Sol av mig just idag, fram till klockan slår midnatt, får köpa den för 150 kronor inklusive frakt. Det innebär under halva det ordinarie priset, om du köper genom vulkan och räknar med frakten. Den ligger nämligen på runt 40 kronor. Är jag inte snäll så säg?


Planering

Den nya boken får inget liv. Den har fastnat någonstans, i en tid då jag ännu kämpade med den. Det känns som om jag inte förmår mig själv ta tag i den, i fruktan att det inte ska fungera. Det stora problemet: berättelsens storhet går inte ihop med strukturen jag vill ha. Tills jag nyligen kom på ett annat sätt att lösa det. Det innebär dock en extremt noggrann planering. Detta är då det som hindrar mig.

Hur planerar man en bok? Tänk på Grå Sol, säger jag. Och givetvis, det funkade där. Grå Sol bygger på en sammanfattning, något av en tankekarta, där viktiga händelser jag bestämt i förväg står med, liksom vilka som dör. En otroligt viktig detalj. Det var en väldigt grov sammanfattning, men tillräckligt detaljerad för att händelseförloppet skulle bli mer än tydligt. Däremot fanns ständigt utrymme för utsvävningar och ytterligare dödsfall (vilket enbart skedde en gång – dödsfallen alltså – men det tog mig på bar gärning och nämndes som hastigast i reportaget), för att skruva fast berättelsen helt och hållet hade jag ingen lust med, och det har jag inte nu heller.

Det är enkelt att med redan skrivet material återgå till detta för att se hur man ska göra, när man sitter fast. Frågan är då bara vad man ska göra när man inte har något tidigare material. Det har jag faktiskt ingen aning om, eftersom jag inte minns hur det var att inte ha något tidigare material, men sedan ger man nog sig inte på att skriva en flera hundra sidors roman utan att tidigare ha skrivit något. Och om man gör det, är man nog driven av en sådan fruktansvärd nyfikenhet och skapelsekraft att planeringen blir något att tänka på senare. Lite som en igelkott, alltså.

Själv har jag gott om planer, men är dålig på att planera dem. Det är förstås inte helt sant; jag är inte den som gör sakerna i sista minuten utan lyckas ofta lägga upp en viss strategi, men mer än något överskådlig blir den sällan. Jag kan dessutom enbart använda fulla meningar; sådant såsom stödord, understrykningar och spretiga tankekartor gör bara ett virrvarr i skallen och lyckas inte säga något vettigt. Jag använder mig istället av stödstycken: kortfattade, fokuserade stycken om ämnet ifråga, ofta sammanfattningar av scener, ibland av andra längre stycken som jag just då inte har möjlighet att skriva. I Grå Sol är den inte lika detaljerad som de jag gjort på sistone, men det är samma princip.

Planering bygger på erfarenhet. Det gäller alltså att begrunda och hitta sitt eget sätt att göra det hela på. Att det skulle finnas någon mall för hur man ska göra stämmer inte, det är upp till personen. Alla kan inte sitta och skriva ord i små ringar som de sedan knyter samman med varandra, och det skrämmer mig att lärare där jag gått i skolan enbart talat om detta tillvägagångssätt; inte ens tillåtit barnen att finna sin egen väg. Planering är ändå ganska viktigt att kunna, men man måste lära sig det efter egna möjligheter.

Så innan jag kan komma igång med den nya boken på riktigt behövs det antagligen en liten genomgång av hela berättelsen. Scen för scen, i kronologisk ordning, kort om det viktiga, och sedan vidare. Även om drömmen skapade idén så krävs det lite mer hjärnaktivitet för att få den att växa. Sedan krävs det förstås en hel del fantasi också, och där dök nästa problem upp. Men kommer man bara igång så kan det andra kanske åka på snålskjuts.


Grått är det nya svarta

han som står därute är ofta glad,
men kan inte låta någon vinna
har alltid sista ordet,
vet bäst, om allt,
upprepar det för sig själv,
upprepar det för andra

snackar på när han egentligen ska hålla käft,
ger aldrig upp utom då det passar honom bäst
gör så mycket han bara kan,
allt för sin plats på toppen

tycks ständigt duktigare än mig,
sätter mig på plats
lyckas göra något med sitt liv,
hamnar i en bok, i tidningen
berättar om det, och gärna
talar om saker, delar med sig
lär folk, skakar deras händer
skyddar deras intressen,

skyddar sina egna

skadar aldrig någon, snärjer dem istället
mår bra och dåligt med alla andra
kommer hem en vacker dag, som vanligt
med huvudet fyllt på krut, redo att loska
möts istället av en kula –
blodet rinner nedför pannan, utför nacken
målar golvet med skitsnack,
med pretentiös avföring,
med skryt som blivit sörja

avslutet pryds av en cell och tusen fria sinnen;
grått är det nya svarta


Mot perrongen

en evighet är ingenting,
tillsammans med någon man älskar
men att sitta ensam och se på,
medan tiden rullar förbi
är som att befinna sig på försenat tåg
utan möjlighet att komma fram

det största är alltid mötet på perrongen
oavsett hur lång tid
som finns bakom och framför, och just då
för leenden består


Lösenordsskyddad: Fyrahundratrettiosju ord

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: