Etikettarkiv: Marcus Ivarsson

Allt är en jävla tävling

Det är fan otroligt. Jag läste en insändare i VLT idag där fyra riksdagsledamöter (Jessica Polfjärd (M), Staffan Anger (M), Agneta Berliner (FP), Jörgen Johansson (C)) genom hela texten klagade på vad oppositionen föreslog till nästa val. Deras egna förslag för förbättringar var självklart ett plus, men trots detta är det enda jag ser ett stort gnällande för att gynna det egna partiet. Agenda här om dagen – samma sak. Om två politiker ur olika block möts på ett och samma ställe för en diskussion tycks det alltid som om det ska bli klagomål och tjafs. Trots att de kan se egenskapar hos motparten som kanske till och med är bra och behövliga måste de hacka på varandra.

Jag slogs med allt detta av tanken: Vad ska jag rösta nästa val. En röst på något av partierna i det blå blocket innebär en automatisk röst på moderaterna, något jag inte önskar. En röst på någon i det röda innebär en på Sahlin, samt att dra in miljöpartiet (ja, det är trots allt nästan helt säkert även denna gång) och med tanke på deras fullkomligt hjärndöda miljöpolitik i vissa avseenden vill jag även undvika detta.

Det är tämligen intressant att miljöpartiet kämpar mot miljön, och inte för, ty att avveckla kärnkraften och höja skatten på bensin är inte på något sätt bra alternativ. Det som dock gör hela debatten om miljön idag rakt igenom dum i huvudet, är att folk fortfarande tror att koldioxiden står för alla problem. Detta är inte sant. Klimatförändringen sker till följd av en massa olika faktorer. Det är inte en enkel sak att veta vilka alla är eftersom olika forskare ger olika resultat och det hela tiden kommer nya, men alltifrån solens strålning, den cykel som den går igenom, dess magnetfält, ja även Vintergatan lär spela roll. Någonstans här finns även koldioxiden, men hur stor roll den har vet jag inte. Den är dock inte så vid som de hävdar. Vissa anser att gasen inte spelar någon roll alls. Så vakna upp och läs lite fler rapporter än de EU:s klimatpanel viftat ihop.

Miljöpartiet vill höja skatten på bensin med två kronor. 2 kronor. Med tanke på koldioxidens påverkan på klimatet är detta ett fullkomligt idiotisk förslag. Speciellt eftersom det inte finns några alternativ till bilen.

För mig är det hela väldigt enkelt. Man bygger ut tåg och busslinjer och förbättrar tiderna de går på, satsar på att de går punktligt och i allmänhet ser till att det rullar som det ska. Lyckas man med detta kommer fler välja tåg och buss framför bil. Idag är tågen ett sådant osäkert färdmedel att folk väljer bilen trots att de ska ta sig hela vägen till Stockholm från Eskilstuna.

Att sedan föreslå att avveckla kärnkraften är för mig otroligt. Man bör snarare satsa på säkerhet och förnya de reaktorer som är gamla – att bygga nya kanske inte behövs, en faktumet kvarstår: kärnkraften är – så länge det inte blir ett Tjernobyl av alltihop – ett miljövänligt och väldigt energirikt alternativ. Det finns problem, självklart, men vi klarar oss inte på enbart vatten och vindkraft. Och med tanke på att solenergi aldrig tycks slå igenom tillräckligt så kan man inte lita på det heller. Jag förstår inte problemet här heller, men det vet jag förstås lite om och tänker därför inte yttra mig.

Tittar vi på alla partier idag finns det inget som passar mig tillräckligt bra. Det blir som min kusin sagt: välj mellan pest eller kolera. Vilket väljer man? Och vad är egentligen problemet eftersom variationerna mellan partierna antagligen är extrema eller helt enkelt så små att de inte spelar roll? Jag skulle säga som så, att vår demokrati inte fungerar.

Det stora problemet är helt enkelt att det inte är vår demokrati, utan deras. Vi har valt dem, men vilka hade vi att välja på? Just det, pest eller kolera. Politiker har ofta det bra redan från början, de kommer från en familj som inte är speciellt fattig – kanske till och med rik, och om de inte gör det har de haft det dåligt men lever numera loppan, vilket innebär att de inte behöver bry sig om oss andra. Dessutom måste detta sägas en gång för alla: det är en tävling. Det är inte ett jobb som innebär att förbättra för alla – och då menar jag alla – människor, utan en tävling där priset är höga löner och en högre ställning att klättra upp på. Så att man kan se ned på alla andra och mottaga priset. Fast då har jag förstås inte ens nämnt VD:ar för företag (900 000 i månaden, någon som minns? Och det är inte slut där).

Från det att ett parti, eller snarare ett block, väljs att ”leda” Sverige har de uppskattningsvis ett år på sig att bevisa något. De tre åren som återstår sitter de och snackar skit och de andra partierna och säger vad de ska göra bra om de vinner även nästa gång. Och så pågår det. Det är ingen som har kommit på att man kanske kan göra lite mer än det man lovade, eller rent av lyckas göra allt man lovat? Nej, politiker har inte hört talas om sådant. De vet bara att allt är en tävling, och så länge de blir valda är allt bra. De gäller med stor sannolikhet inte alla, men om någon av er läser det här (vilket ni givetvis inte gör) så visa då att ni är ett undantag. Visa att ni är annat än egoister.

Hjälp, av Marcus IvarssonFast, vad spelar det för roll egentligen? Majoriteten av alla i detta avlånga land är likadana, bara på en annan nivå och ett annat sätt. Men egentligen, om man skrapar bort lite av den sand (guldet blev till sand; författarens anm.) som ligger ovanpå, så är alla likadana. För när folk sitter och klagar över deras pengatrubbel hit och dit och påstår att de har svårt att klara sig, då de i själva verket har en skaplig lön och bor i lägenhet (alla pengar går åt till onödiga lyxsaker och mat som slängs bara för att de inte vet hur mycket de faktiskt orkar äta) så är det nog ändå rätt åt dem. Men de som det verkligen är synd om då, vad gör vi för dem?

Vem vet, och eftersom människan aldrig vill lära sig utan bara väntar ett tag på att få upprepa samma misstag om och om igen i ny kostym, är det kanske inte konstigt att domedagsberättelserna är många. För att göra er besvikna kan jag säga dock upplysa er om att här i den verkliga världen blir det inget gulligt slut á la Hollywood.

Annonser

Har du inte hört?

Jag var visst inte på Bokens dag, som ägde rum igår. Jobbade hela dagen, slöade resten, och såg på den fruktansvärt läckra rullen Wonderful Days. Så alla ni som var där och förväntade sig ett blekt nylle bland alla andra; ber om ursäkt för om jag gjorde er besvikna.

Eller inte.

Jag fick inte Litteraturstipendiet som jag talade om tidigare, utan det gick till Marcus Ivarsson, serietecknare och målare bland annat. Motiveringen löd:

Litteraturpriset på Bokens Dag 2009 tilldelas Marcus Ivarsson för hans genomtänkta och personliga serieskapande. Med tre utgivna böcker och medverkan i en mängd tidningar är han en etablerad serietecknare i ständig utveckling. Han arbetar i många olika stilar och tekniker, och komponerar text och bilder till helgjutna skapelser.

Killen är grymt duktig, kika bara in andra och tredje bilden nedan. Stort grattis!

Lite tråkigt är det förstås – att jag inte vann – känns lite som the story of my life, men det är bara att kämpa på till nästa år. Med en redig cowboyhatt på huvudet för bästa inlevelse i mitt pågående novellprojekt under hemligt namn och med starka science-fiction samt western-influenser dundrar jag vidare. I tystnad, tills vidare. Som ett tåg på de oändliga viddernas räls, färdandes mot den avlägsna horisonten.

Men idag dränker jag mina sorger med denna (bild 4). Eller så fyller jag bara år.