Månadsarkiv: maj 2010

Du

Jag försökte fånga dig i tidens famn,
men jag vet knappt själv vad jag känner

det var aldrig mer än en blick
aldrig mer än att du såg på mig,
och jag på dig, för jag kunde inte sluta

jag lyssnade till varje ord du sade,
fascinerades över dina insikter,
dina försiktiga sätt att yttra dig på
men främst din ständiga närvaro,
som om inget annat fanns än den sekunden
jag drogs med i detta, stod aldrig emot
ville självfallet inte att det skulle ta slut
men tänkte aldrig tanken;
fastnade i tillståndet

Målade mina inre väggar i dina färger
försökte bevara ansiktet –
hålla dig kvar längre än vi sågs
för det var bara en kort stund;
i efterhand tog det slut alltför fort

jag sade ingenting, vågade kanske inte,
behövde inte heller
för vad säger man till en främling,
någon hälsningsfras,
kanske hej, namnet, sedan inget

En timme senare hade livet åkt vidare
bilden av ditt ansikte började blekna
ögonen blev vaga, ögonbrynen försvann helt
klädernas färger tynade, läpparna talade ej mer
en suddig skugga bestod
men även den avlägsnade sig

slutligen fanns endast känslan,
som en suck på vindens arm

jag frågar mig själv om det ens ägde rum,
då jag plötsligt ser någon på scenen
jag tror det är du, känner mig sedan säker
men du känner inte igen mig –
vilket förstås alltid var en självklarhet;
där du gjorde intryck gjorde jag ingenting

fast det spelar mindre roll – jag ser att du förverkligat din dröm

… men kanske är det också vad jag gjort;
fötterna känns åtminstone lättare

så jag dansar därifrån

Annonser

Magi

jag är trött på trötta uttryck,
somnar gärna åt klichéer
gäspar när någon försöker skämta,
med vitsar äldre än de själva
går och lägger mig när dikter dyker upp;
alla meningar är likadana
känner mig belägen i vaggande säng,
när någon rimmar utan reson
ser tankar återanvändas,
för de kommer inte på något bättre
mästaren snor,
kanske för att ha råd med skor
när blev nyheter annat än dödsfall på teve,
när blev originalitet annat än specialeffekter
när litade någon plötsligt på sig själv,
utan att för dess skull se snett på andra
när bröts meningsuppbyggnad itu,
och någon skrev haiku men sket i stavelser
när var det jag själv skapade annat än trams,
jams,
krams,
och flams?
när blev det på riktigt,
när fick allting liv,
när var bilden jag såg av en känsla på språng, annat än drömmen som försökte slinka undan? När var det vackraste ögonblicket av alla, de två skinande ögonen i ljuset från sol i skymningsgång, en del av dikten som fångade verkligheten? Besegrade den, för en sekund. Överglänste allt, fastnade i hjärtat med ett leende som glömdes av alla men inte av mig. Stannade kvar, konserverades i sinnesflöden, minnen i bilder och ljudet av en röst som betydde mycket mer än orden den sade. Behölls för alltid, kanske inte för att det var viktigt, utan för att det lämnade ett intryck. En vacker stämpel på näthinnan.

Magi var aldrig kaniner i hattar, gud var aldrig större än världen.


Hem

jag vill skapa något annat
känslan av att vara hemma
känna sig välkommen,
eller bemött med ett leende
som att vandra längs en väg
med minnesbilder cirkulerandes
föreställningar om det som varit
samtidigt med blicken på det varande
att möta detta
se det stå med öppna armar
likt att åter stiga in i sin barndomsstad
fötterna trötta men i hjärtat en lättnad

förändringen har dragit den västerut
men mycket är som förr, när allt var enkelt
när bussen kom och gick
när gräset växte högt
grönt och gult och brunt

vid huset du bodde står du i väntan
tålmodigt hoppfull men utan att handla
minnena bearbetas, hjärtat slår trofast
dörrhandtaget rör sig och sedan även dörren
i dess öppning står ögon som åldrats,
men ett leende som bestått
kanske vuxit sig större, mer äkta
du tar emot en kram
säger det som så många sagt tidigare:

det var länge sen


Flöde

hastigt tänkande
men grumligt förtryckande
ett betraktande som gått över
i tomma blickar, tömda funderingar
kuvade under en ständig flodvåg
ett pressat tillstånd, där allting
tycks flyga förbi allt annat
utan att stanna upp
eller ens hälsa
det pressar ohejdat vidare
tills tsunamin sveper med sig landmassor
byggnationer – rösen av oskiljbara stenar
dränkta i sig själva

de urholkade ögonen omvandlas
övergår i den desperates desperation
här ska det minsann sorteras!
istället står vi fullkomligt stilla
medan ännu en flodvåg
passerar förbi


Pretentiöst dravel

Igår var jag på besök på Tärna folkhögskolas skrivarlinje. Mitt ibland all information om skolan, linjen och internatet dök en tankeställare upp ifrån en av eleverna. Innan hon börjat på skolan hade hon ansett dikter vara pretentiöst dravel, men i efterhand hade detta blivit hennes grej här i skrivarlivet. Någon sade att man inte kan förstå poesi om man inte skriver det själv. Det kan jag inte hålla med om, däremot förstår jag hennes tidigare inställning.

För lite mer än två år sedan befann jag mig i samma sits. Medan mina estetiska klasskamrater diskuterade dikters innebörd på svensklektionen önskade jag inget annat än ta en slägga och slå de tramsiga meningarna i bitar. Nu sitter jag här och skriver dikter andra kan diskutera.

Kanske hade han rätt ändå. Kanske kan man enbart förstå poesin om man själv skriver den. Men då skulle många som faktiskt läser den inte göra det. För det handlar snarare om en förändring hos mig och henne och att dikter är så mycket mer än pretentiöst dravel. Även om de kan vara det också.


Skapande

Varför tänka? Inte för att vara smart, utan för att tänkande omformar livet.

Orden är Silke Neryns, och efter att ha haft en lång funderare om skapandet och min plats i det denna morgon, bestämde jag mig för att göra en egen version, den slutsats jag nådde där tanken satte punkt. Jag säger därför:

Varför skapa? Inte för att prestera, utan för att skapande utvecklar livet. Eller kanske hellre: för att det finner det.


Med kudde under huvudet

Ikväll sover jag med kudde. Mitt huvud mot denna, ögonen mot taket; mot lampan vars kyligt energisnåla ljus skär in i vitan. Kudden stöttar mitt huvud, balanserar min kropp – ändå tappar jag pennan som skriver dikten. Greppet är viljelöst, fingrarna dränerade på sin stryka. Det finns ett ingenting, efterlämnat av ett någonting. Det är detta som är ihågkommet, hur jag än vill och trots att jag inte vet om, känner eller förstår det. Annat än genom fingrar som plötsligt förlorar greppet om skapandets nålsudd, och den faller handlöst till marken.

Ljudet som uppstod studsade mellan tomma väggar i min hjärna, försvann därefter ut i tidsrummet och förvandlade tystnaden till ett eko.


Electronica

Spelas i bakgrunden: Wellington Sears

det låg en elektronisk melankoli i luften
den önskade koppla men gick förlorad istället
övergick i ett rus vid mötet med intet
brann upp likt en stubin, smällde slutligen av
avfyrades rytmiskt och tungsint
grät som en keyboard, blev till musik
hoppades på att återskapa gamla minnen
och i ren nostalgi föll de alla i gråt
tonerna försökte vara glada men mindes väl
att alla dessa dagar sedan länge passerat