En födelsedagspresent

”Kan du…?” började jag, men tystnade lika snart. Snöflingorna föll från himlen likt frusna stjärnfragment: vita, lätta, glittrande. Solens ljus gav dem en sprakande färgton. Det började nog faktiskt snöa alldeles nyligen.

”Vad sa du?” frågade hon mig, vände aldrig blicken i ett möte men tycktes ändå dansa rakt emot mig.

”Nej, det var inget.”

Jag hade länge föreställt mig den här dagen. Redan då vi sågs för första gången, kanske till och med tidigare. En avlägsen dröm, precis som jag ville ha den. Mörker ovan, stjärnljus och månens silversken, snön den jordliga världens ljusbärare, tillsammans gatulyktor som lös – på oss – och talet som flöt automatiskt, rullade som på band, var mitt eget och levande. Lugnt andandes, utan att tänka. Bara… vara, med ljuset och mörkret, kylan och värmen. Det var en kliché – självfallet, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det; enkelt?

”Är det inte otroligt vad det snöar?”

”Jo”, svarade jag menlöst.

Det var kallt, jag huttrade för mig själv under den svarta jackan, försökte gång på gång skaka det av mig, men fann mig själv enbart frysa ännu mer. Snön hade krupit in mellan kragen och huden, samt vid ärmarnas ände. Mina handskar hjälpte föga. Mössan var vit. Huden var vit. Det var vitt överallt.

Hon såg lite ut som en snögubbe. En vacker sådan. Och hon hade något av en morotsnäsa – ja, det hade hon faktiskt. Fast den var inte orange, som tur var.

”Undrar hur länge det kommer hålla i sig.”

”Säkert länge, bara för att jävlas med att vi inte fick någon till julen.”

”Haha, säkert”, skrattade hon.

Det skulle inte förvåna mig. Skulle man svara så där? Nej, det skulle man inte.

Eller?

Hm.

Det var redan eftermiddag. Snart skulle ljusgrått övergå i mörkt, för att så slutligen förvandlas till svart, så svart att drömmen blev verklighet. Då skulle jag säga allt det jag ville säga, tänkte säga, vågade säga. Det var nog så enkelt; jag behövde bara vänta. Till dess.

”Fan, jag fick en i ögat!”

Jag skrattade. ”Sånt är drygt.”

”Haha, ja, som fan.”

Sånt är drygt, det kan man väl ändå inte säga.

”Tyckte du också att Rasmus betedde sig lite konstigt idag?” Vad kom det där ifrån?

”Nej, vadå då?”

”Jag vet inte, tyckte bara han var lite konstig.”

Jag svarade inte, pressade möjligtvis ut någon form av ljud, ett hm eller liknande.

”Tror du att det har hänt något?”

”Nej, men… jag antar att man inte kan vara glad hela tiden.”

”Det är förstås sant. Tänkte bara ifall du visste något. Ni hänger ju ihop och så.”

Jo, det gör vi ju, men kan vi inte snacka om något annat? ”Ja, men jag vet inte.”

Det blev tyst istället. Jag kände inte längre mina fingrar. Näsan rann och var röd – antagligen, men jag kunde inte veta. Det var ännu långt hem. Hem till mig, åtminstone. Hon bodde alldeles i närheten.

Det blev tydligen aldrig mörkt. Kanske skulle jag säga något ändå. Fråga henne vad hon gillar för musik; men hon lyssnar nog mest på radio. Teve då? Vänner kanske, eller Grey’s Anatomy. Kanske båda. Det fanns ingen mening. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag va? Snön föll åtminstone. Kanske jag kunde… nej.

Ljuset tycktes dött. Det blänkte ej längre om snöflingornas kroppar, lika lite om den snö som låg på marken, tidigare glimmande likt en matta av vitt glitter. En del av mattan verkade ha hamnat i mina skor. Jag skulle tagit på mig termobrallor. Fast… ändå inte.

Är vi redan framme?

Men…

Hon vinkade lite kort och sade något än kortare, gick sedan in på gården, försvann in i huset. Bara sådär. Vad hände med samtalet om huset, morgondagen, livet, och de inbjudningar som alltid kommer; förväntningar, förhoppningar, förändringar. Stillhet istället. Tomhet. Jag vet inte ens om jag svarade.

Tänk om vi bott närmare varandra, hade det varit annorlunda då? På vilket sätt egentligen? Man kan alltid fundera, drömma – kan inte göra annat; det var ännu långt hem. Snön hade förvandlats till aska.

Vägen skakade fram och tillbaka, i takt med vinden som trängde in och där tinade upp; vätte min hud. En meter längre bort från henne – blev två, tre, hundra, två hundra, tusen. Mina fötter trampade utan att veta om det. Jag visste nog inte ens om det själv. Sedan var jag hemma.

I köket stod mamma, bredvid stod pappa; lagade mat tillsammans, tjatade på barnen i vardagsrummet, som låg i soffan och tittade på teve: Simpson av vad jag hann uppfatta; för jag var genast på väg uppför trappan, in på mitt rum där jag stängde dörren bakom mig och slog igång datorn. Den lät högljutt till en början, men tystnade ned därefter.

Under tiden den drog igång lade jag mig på sängen, krävde ned ansiktet, kände hur en ofantlig tyngd pressade ut i kroppens alla hörn. Tyngden tog krafterna med sig; tryckte ut de ur huden och fick hela mig att sjunka ihop likt en hög av lera. Belysningen brände i nacken, men jag släckte den och märkte samtidigt att ljuset även var borta där utanför. Det var så slutligen mörkt.

Jag såg ut ur fönstret. Stjärnorna lös ovan – i det mörka havet, tillsammans med månens silver, och på jorden föll snöflingorna sakta mot marken; reflekterade ljuset från galaxen vid varje dinglande genom luften. Gatulyktor lös, värmen var inombords, kylan utanför, och talet kom i form av tankar. Det flöt fram, levde och rullade som på band.

Jag satt mig ned vid datorn, lät det rulla ut och leva däri, formas och vara. Leva och dö, med den sista meningen. Lät henne vara där – fullända bilden, lät ljuset lysa på oss. Det var en klyscha – såklart, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det?

Omkring mig svaldes världen av mörkret. Jag publicerade texten.


Det här blev en annorlunda födelsedagspresent, men jag hoppas du gillar den. Du vet vem du är. Ett stort grattis på 20-årsdagen!

Annonser

Om NuYu

»Man formulerar sig och tror att det ska hjälpa mot något.« - Anna Hallberg Visa alla inlägg av NuYu

4 responses to “En födelsedagspresent

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: