Fantomen var först

Tydligen har de rensat bort alla spår av Fantomenlandet på Parken Zoo i Eskilstuna. Jag har inte varit där på ett tag så har inte sett den, med all sannolikhet hemska synen, själv. Det låter förstås svårt att tro på men min brorsa skulle inte ljuga om något sådant.

Borde inte det kallas karaktärsmord? Och vad händer egentligen nu när Fantomen ska till Arbetsförmedlingen?

”Nej, du kan inte få jobbet som Bamse på Kolmården, men McDonald’s söker personal.”

Dunk. Eller kanske snarare sma-donk.

Lås oss säga att kvinnorna i bakgrunden inte heller ville ha jobb på McDonald’s, även om det i deras ansiktsuttryck ser mer troligt ut att de också jobbade på Arbetsförmedlingen. Eller så var de pacifister som inte hade lust att stå i kassan men tyckte Den vandrande vålnaden gick lite väl långt. Mest troligt är dock att ni får bilda er en egen uppfattning.

Slutet på slutet

En språngbro till evigheten,
en bro över himlavalvet
Där under den vita solen,
hade någon placerat den;
från horisont till horisont
Jag ville springa,
längs dess grå yta
Ta ett skutt ut i rymden

Tolfte dagen:

”Det är nog lättare att bestiga Mount Everest än att gå ned femtio kilo,”

sade en herre som visste vad han talade om. Vännen svarade: ”Jasså,

men att gå upp femtio kilo är enkelt.”

Jag låter detta vara det som avrundar veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna som gått sedan jag satt mig på cykeln och påbörjade resan. Inte för att jag är helt säker på varför, utan för att det känns bra och är en del av tiden jag varit där. Dessutom en del av tanken om att motgångar är lätta att stöta ifrån sig; istället bara vraka och vräka i det enkla.

Jag vet inte om jag hade tagit bilen om jag haft körkort och en sådan. Det är möjligt. Men det spelar ingen roll nu. Jag tog cykeln. Inte bussen. Inte tåget. Bad endast om skjuts under dagen då himlen öppnade sig för första gången på länge.

De två männen går sin väg. Mot Mount Everest hoppas jag. Jag står bredvid och tittar på dem, funderar dock så fort de försvunnit om inte också jag tog den enkla vägen ut.

Jag behöver inte fundera länge. Det är självklart att jag tar den lätta vägen mellan varven. Men det viktiga är ändå att i ett liv bestående av ett ständigt flöde av upprepningar plötsligt bryta mönstret; skapa förändringen som fått oss alla att hamna här. Vi ser den varje dag. Det gäller bara att öppna ögonen. Ta cykeln till jobbet. Se fåglarna flyga, molnen forma sig, dagen väckas. Hör vindens röst, hjulens rullande, känn värmen och kylan och solen som sticker i ögonen. Ta sedan vägen du aldrig tagit förut och hamna någon annanstans. Gör som alla och dröm om frihet, men sträck dig efter den. Fatta tag.

Själv släpper jag taget. Tror det åtminstone. Avslutar men börjar på nytt. Här är det samma princip dock.

Jag säger alltid vi hörs eftersom det är mycket troligt. Efter tusen möten har jag lärt mig detta. Möjligheterna finns nästan alltid.

Ett stänk av nyanser

Jag trodde jag glömt men vid mötet med dikten, den som som härmade verkligheten, såg jag henne åter. Plötsligt fick den vaga och svartvita bild som fyllde mina sinnens yttre poster färg, de målades igen, fick lystet tillbaka. Jag tyckte mig kunna se varje enskilt penseldrag medan hon sakta fylldes av värmande kulörer – då hon återuppstod i ett fyrverkeri av känslor jag trodde var förlorade.

Kanske skulle bilden blekna igen, men jag försökte hålla den kvar; fyllde i konturer, eftersträvade detaljer. Varje enskilt steg en färgklick, varje leende ett stänk av nyanser. Om jag bara kunde hålla bleknandet borta en vecka till, bara en vecka, kanske två, vore det värt mer än något annat.

Men hur jag är gör rinner färgerna undan. Därför fortsätter jag måla, och hoppas nästa drag håller dem kvar.

Du

Jag försökte fånga dig i tidens famn,
men jag vet knappt själv vad jag känner

det var aldrig mer än en blick
aldrig mer än att du såg på mig,
och jag på dig, för jag kunde inte sluta

jag lyssnade till varje ord du sade,
fascinerades över dina insikter,
dina försiktiga sätt att yttra dig på
men främst din ständiga närvaro,
som om inget annat fanns än den sekunden
jag drogs med i detta, stod aldrig emot
ville självfallet inte att det skulle ta slut
men tänkte aldrig tanken;
fastnade i tillståndet

Målade mina inre väggar i dina färger
försökte bevara ansiktet –
hålla dig kvar längre än vi sågs
för det var bara en kort stund;
i efterhand tog det slut alltför fort

jag sade ingenting, vågade kanske inte,
behövde inte heller
för vad säger man till en främling,
någon hälsningsfras,
kanske hej, namnet, sedan inget

En timme senare hade livet åkt vidare
bilden av ditt ansikte började blekna
ögonen blev vaga, ögonbrynen försvann helt
klädernas färger tynade, läpparna talade ej mer
en suddig skugga bestod
men även den avlägsnade sig

slutligen fanns endast känslan,
som en suck på vindens arm

jag frågar mig själv om det ens ägde rum,
då jag plötsligt ser någon på scenen
jag tror det är du, känner mig sedan säker
men du känner inte igen mig –
vilket förstås alltid var en självklarhet;
där du gjorde intryck gjorde jag ingenting

fast det spelar mindre roll – jag ser att du förverkligat din dröm

… men kanske är det också vad jag gjort;
fötterna känns åtminstone lättare

så jag dansar därifrån

Magi

jag är trött på trötta uttryck,
somnar gärna åt klichéer
gäspar när någon försöker skämta,
med vitsar äldre än de själva
går och lägger mig när dikter dyker upp;
alla meningar är likadana
känner mig belägen i vaggande säng,
när någon rimmar utan reson
ser tankar återanvändas,
för de kommer inte på något bättre
mästaren snor,
kanske för att ha råd med skor
när blev nyheter annat än dödsfall på teve,
när blev originalitet annat än specialeffekter
när litade någon plötsligt på sig själv,
utan att för dess skull se snett på andra
när bröts meningsuppbyggnad itu,
och någon skrev haiku men sket i stavelser
när var det jag själv skapade annat än trams,
jams,
krams,
och flams?
när blev det på riktigt,
när fick allting liv,
när var bilden jag såg av en känsla på språng, annat än drömmen som försökte slinka undan? När var det vackraste ögonblicket av alla, de två skinande ögonen i ljuset från sol i skymningsgång, en del av dikten som fångade verkligheten? Besegrade den, för en sekund. Överglänste allt, fastnade i hjärtat med ett leende som glömdes av alla men inte av mig. Stannade kvar, konserverades i sinnesflöden, minnen i bilder och ljudet av en röst som betydde mycket mer än orden den sade. Behölls för alltid, kanske inte för att det var viktigt, utan för att det lämnade ett intryck. En vacker stämpel på näthinnan.

Magi var aldrig kaniner i hattar, gud var aldrig större än världen.

Hem

jag vill skapa något annat
känslan av att vara hemma
känna sig välkommen,
eller bemött med ett leende
som att vandra längs en väg
med minnesbilder cirkulerandes
föreställningar om det som varit
samtidigt med blicken på det varande
att möta detta
se det stå med öppna armar
likt att åter stiga in i sin barndomsstad
fötterna trötta men i hjärtat en lättnad

förändringen har dragit den västerut
men mycket är som förr, när allt var enkelt
när bussen kom och gick
när gräset växte högt
grönt och gult och brunt

vid huset du bodde står du i väntan
tålmodigt hoppfull men utan att handla
minnena bearbetas, hjärtat slår trofast
dörrhandtaget rör sig och sedan även dörren
i dess öppning står ögon som åldrats,
men ett leende som bestått
kanske vuxit sig större, mer äkta
du tar emot en kram
säger det som så många sagt tidigare:

det var länge sen

Electronica

Spelas i bakgrunden: Wellington Sears

det låg en elektronisk melankoli i luften
den önskade koppla men gick förlorad istället
övergick i ett rus vid mötet med intet
brann upp likt en stubin, smällde slutligen av
avfyrades rytmiskt och tungsint
grät som en keyboard, blev till musik
hoppades på att återskapa gamla minnen
och i ren nostalgi föll de alla i gråt
tonerna försökte vara glada men mindes väl
att alla dessa dagar sedan länge passerat

Lösenordsskyddad: Fyrahundratrettiosju ord

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord: