Kategoriarkiv: Jag och en cykel

Cykelpolitik

Styret är snett. Dikesgrenen inte ens en halvmeter. De kör i sjuttio här, ibland även nittio. Och det är motvind. Jag rullar framåt utan att svikta med blicken, utan att vingla, och tänker att hemma på min gata i stan, eller snarare förorten, där var de hemska cyklingsförhållandena aldrig såhär jävliga. Ändå tycker vi alla, trots ständiga klagomål, att det är en ganska trevlig cykeltur. Skyll på vädret.

Upptakt

All vind är motvind, brukar jag säga. På vägen hem från Sala hade vi därför frånvaro av motvind.

Solen sken och molnen låg vid horisonten likt ett följe plumpa sockervaddssoldater under långsam marsch. Vore det inte för alla bilar och långtradare som svischade förbi hade jag antagligen hört fåglarna kvittra. Eller åtminstone kajorna kraxa. Vilket, som ni kanske vet, går lika bra för mig.

Politik rimmar på överkört lik

Det är runt åtta kilometer till Sala från Tärna folkhögskola. Som ni nu läst är det direkt livsfarligt att ge sig ut på den vägen, hur trevligt det än må vara och oavsett frånvaro av motvind.

Politikerna har tydligen talat om en cykelväg ett tag. Lägg märke till talat om. Alltså inte fattat ett beslut, inte gjort något mer än prata lite, utan istället… ja, säg det den som vet. Hemma på min gata i stan, eller snarare förorten, där tog det många år innan något hände. Resultatet kan det tvistas om men en så kallad cykelbana finns det åtminstone. Här gäller närkontakt av andra graden med långtradare. Adrenalin är förvisso kul, men jag föredrar lugnet.

Det gör inte Degen. Hon cyklade ifrån oss alla, medan Ficklampan hamnade längst bak, även hon en förespråkare för lugn och ro. Jag får givetvis inte glömma Ankan, som likt mig själv snackade om hur han inte vågade titta någon annanstans än framåt. Ändå var han den som mest av oss alla vände på blicken för att se till så vi där bakom åtminstone syntes till.

Vilket fint litet gäng vi är. Undrar vad vi kommer rösta på den nittonde.

Annonser

Slutet på slutet

En språngbro till evigheten,
en bro över himlavalvet
Där under den vita solen,
hade någon placerat den;
från horisont till horisont
Jag ville springa,
längs dess grå yta
Ta ett skutt ut i rymden

Tolfte dagen:

”Det är nog lättare att bestiga Mount Everest än att gå ned femtio kilo,”

sade en herre som visste vad han talade om. Vännen svarade: ”Jasså,

men att gå upp femtio kilo är enkelt.”

Jag låter detta vara det som avrundar veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna som gått sedan jag satt mig på cykeln och påbörjade resan. Inte för att jag är helt säker på varför, utan för att det känns bra och är en del av tiden jag varit där. Dessutom en del av tanken om att motgångar är lätta att stöta ifrån sig; istället bara vraka och vräka i det enkla.

Jag vet inte om jag hade tagit bilen om jag haft körkort och en sådan. Det är möjligt. Men det spelar ingen roll nu. Jag tog cykeln. Inte bussen. Inte tåget. Bad endast om skjuts under dagen då himlen öppnade sig för första gången på länge.

De två männen går sin väg. Mot Mount Everest hoppas jag. Jag står bredvid och tittar på dem, funderar dock så fort de försvunnit om inte också jag tog den enkla vägen ut.

Jag behöver inte fundera länge. Det är självklart att jag tar den lätta vägen mellan varven. Men det viktiga är ändå att i ett liv bestående av ett ständigt flöde av upprepningar plötsligt bryta mönstret; skapa förändringen som fått oss alla att hamna här. Vi ser den varje dag. Det gäller bara att öppna ögonen. Ta cykeln till jobbet. Se fåglarna flyga, molnen forma sig, dagen väckas. Hör vindens röst, hjulens rullande, känn värmen och kylan och solen som sticker i ögonen. Ta sedan vägen du aldrig tagit förut och hamna någon annanstans. Gör som alla och dröm om frihet, men sträck dig efter den. Fatta tag.

Själv släpper jag taget. Tror det åtminstone. Avslutar men börjar på nytt. Här är det samma princip dock.

Jag säger alltid vi hörs eftersom det är mycket troligt. Efter tusen möten har jag lärt mig detta. Möjligheterna finns nästan alltid.


Puffmoln av rörelse och rök

Min pappa säger ofta att det inte finns mer egoistiska människor än rökare. Det är en överdrift, men det ligger en bra grogrund får sådana tankar i hur de beter sig. Vissa av dem.

Jag satt ensam på en bänk, väntade, och två äldre kvinnor kom för att sätta sig ned bredvid mig. Den ena säger något om att det blir svårt att röka här, syftar kanske på mig, på alla andra omkring – vad vet jag – tar ändå fram cigaretten. Tänder den. Det blåser givetvis åt mitt håll. Vad fan snurrar i hennes skalle där och då? Inte något vettigt i alla fall. Inte ett jävla dugg.

Jag har inget emot rökare. Jag har däremot något emot folk som inte förstår bättre än att blossa på utan hänsyn.

Jag reste mig och gick därifrån utan att säga ett skit. Det säger nog något om oss båda.

Elfte dagen: Suck

Det var lugnt på jobbet. Jag vet inte varför.

En av mina kolleger tyckte detsamma. Det var som en stilla vind tagit sig in i butiken och drabbat oss alla. Kunderna verkade inte få någon fart. Vi räknade nästan sekunderna. Mobilen dog och varupallarna kändes som en ständig och långsam ström av småplock som varken utmanade eller tömdes speciellt fort.

Allting verkade befinna sig i en tröttsam halvfart där något alltid hände men något inte var tillräckligt. Kanske var det då ganska passande att dagen avrundades med ett besök på den närliggande minigolfbanan.


Förundran

Jag såg på klockan och insåg att nu gäller det. Idag kanske. Nytt personbästa. De sista kilometerna ökar jag farten. Känner hur låren spänner sig, hårdnar, hur hjulen snurrar alltmer häftigt, hur jag susar fram, asfalten under släpper ifrån sig ett stegrande ljud av torr friktion, hur huvudet fylls av en melodi som bara får mig att hålla farten uppe.

Då, plötsligt, passerar jag en gata jag passerat så många gånger förut, men nu märker jag hus gula som smörblommorna, nästan lysande. Jag stirrar på dem och slås av förundran; hur kan jag inte sett dem förut? Gult är fult – men nej då, dessa var skinande nog att lägga ögonen på.

Utan vidare är jag dock borta men följer dem med blicken, rynkar till och med pannan, tittar sedan framåt och passerar ett övergångsställe. Snart var alla andra tankar som försvunna och endast melodin återstod. Fyrtiosju minuter var ett faktum.

Tionde dagen: Ovanför mitt huvud

Så snabb som jag var ditåt var jag långsam tillbaka. Motvinden ville inte göra annat än vara emot mig, dessutom skulle jag tydligen till ett par vänner på besök och hamnade därför på en slingrigaste och mest höjdskillnadsbesatta backe jag cyklat på en väldigt lång tid.

Solen, och därmed svetten, ville inte heller ge sig, men jag hamnade i en sms-diskussion om pengar och lycka vilket fick det hela att vara något behagligare, fast mitt i ingenstans, på ett fält så grönt och gult, försvann allt intresse för filosofi och samlarfigurer.

Ovanför mitt huvud flög svalor förbi som projektiler, de verkade hur många som helst, outtröttliga dessutom, fyllda av en livskraft jag enbart kunde snudda vid. De var fullkomligt tysta. Hela bygden var det. Det enda jag hörde var min cykel. Det enda jag såg vingar som högg sig fram genom luftrummet.


Nionde dagen

Vi stod utanför biografen och stirrade på regnet. Det var det första på ett bra tag. Faktum är att jag inte minns senaste gången det regnade.

Självklart hade jag inga regnkläder eller någon möjlighet att ta bussen hem. Det går ingen buss ut dit jag bor så sent på kvällen. Inte något tåg heller. Mamma var emellertid inte alltför långt borta visade det sig. Vi stod därför och väntade på att hon skulle komma.

Regnet hann nästan bedarra, men bara nästan. Vi talade inte mycket om filmen, Man on Wire, snackade om något annat istället. Något alldagligt, det vanliga. Vi behövde inte diskutera mycket mer än Philippe Petits beteende, att vi båda gillade den och, eller kanske främst, att musiken var fantastiskt. Men det är den alltid när Michael Nyman bjuder på den.

Jag hade inte förväntat mig mycket, för hur intressant kan det egentligen vara att se en film om något ego som tänker lindansa mellan de två tornen som numera är begravda?

Tillräckligt för att få mig smått förälskad i drömmen, som blev verklighet, och i förlängningen och genom eftertanke det slut jag först fann märkligt. Där fanns ändå allt; i hans sista ansiktsuttryck, i de meningar som fullbordades – som aldrig gjorde det, och på den spända linan. Ensam. Nästa gång vi ses tar jag nog upp den för diskussion, ordentligt denna gång.


Ledig

Jag var alltid på jakt efter något,

men gick förlorad istället

Tappade bort målet

snubblade på en linje som inte fanns

Åttonde dagen: här var det tomhet

Ledig och hemma

cykeln på uppfarten

Frågar mig själv men får inga svar

Spenderar hela dagen med musiken som strömmar

Nu blir det åter varmt,

kvällen till trots

Tanken inte långt borta,

till skillnad från agerandet

Jag ser på Cashback

känner igen mig men skrattar ändå

Kanske inte helt fel trots allt


Lyssna och se

Jag ser hur folk passerar mig, följer efter mig, går och åker, ofta med ett par lurar i öronen. Själv har jag aldrig sådana på mig. Oavsett om jag sitter på bussen, går på stan eller cyklar till jobbet.

Jag förstår tjusningen med att lyssna till musik eller vad de nu kan ha därinne, men jag lyssnar hellre till världen. Till vinden och hjulen, människorna och fåglarna. Den är ständigt fylld av ljud, och om inte det, tystnaden som får det mesta att blekna i jämförelse. Det finns ett lugn och en tilltalande koppling i att höra allt omkring; jag är emellertid ingen sådan som klarar av flera saker samtidigt. Musik stör mig nästan lika ofta som det ger mig något.

Musik – eller egentligen vad som helst – som kräver uppmärksamhet i de fall jag till fullo ska njuta av dem, kan inte dela plats med min hungriga hjärna som har så svårt att sitta kvar på samma hjulspår utan ofta bara svänger hit och dit. Det kan vara svårt nog även när jag inte har några störningsmoment i närheten.

I och för sig finns det skivor som är perfekt lämpade för en cykeltur eller walk in the park, men verklighetens upplevelser fångas bäst av ljuden som hör den till. Allt annat avskiljer mig en liten bit från den. Och eskapism kan jag bedriva på annan plats.

Mellanakt

Solglasögon är något jag inte heller har på mig. Jag är av den åsikten att man ska se ögonen på den man pratar med, därför blir jag ständigt bländad av solen.

Vad är det vi försöker gömma? Ögonen säger sanningen sägs det, de är en svaghet – göm svagheten och plötsligt är vi starka. Inbillar vi oss, åtminstone. Själv försöker jag möta blickarna rakt på, fyllda med rädsla eller attityd eller apati eller vad fan som helst. Det går nästan lika dåligt varje gång. Men jag döljer åtminstone inte allt bakom tonade glas.

Sjunde dagen: Terapi

Fast varför detta ständiga snack om att vara öppen och se världen? Att cykla till jobbet är ingen vetenskap, det tar bara väldigt lång tid.

Det är också det jag tycker om. Jag tycker faktiskt om de flesta transportmedel som ger tillfälle för eftertanke och möjlighet till att varva ned hjärnmaskineriet en smula. Därför är alltid bilfärden det sämsta alternativet.

Cykelturen är min terapi. Den handlar lika ofta om att se världen som att se mig själv. Mår jag dåligt innan mår jag alltid bra efteråt. Den ger mig tillräckligt med tid för att gå igenom och bearbeta det jag har inom mig samtidigt som den är en övergångsperiod från det ena till det andra. Den är resan. Och det är resan, inte målet, som är det viktiga.


Början på slutet

Hettan slog emot mig som en vägg. Varje andetag var närmast livlöst, fyllt endast av en värme som nästan gick att tugga, som fick hela kroppstemperaturen att öka, svälla.

Jag sitter här i en yukata och försöker undvika att svettas. Fram tills nu har det inte fungerat alls. Mitt rum är alltför hett för att ens gå in i. En skylt med orden ur funktion känns väldigt lockande. Men var ska jag då sova?

Sjätte dagen: Så mycket men också så lite

Helgen innehöll mycket, invigningen av en konstinstallation min mamma jobbat på och jag själv varit hyfsat delaktig i. Det var lyckat, fyllde mig med stolthetskänslor och följdes av ett samtal mellan olika representanter för olika inriktningar inom kristendomen. Invigningen hade inget med detta att göra men jag satt kvar och lyssnade, ville dock om och om igen säga att det stora antalet inriktningar var lika naturligt som ett måste för att alla troende ska finna den väg som passar dem bäst, även om det är samma gud de tillber. Men jag sade förstås ingenting, var endast en anonym ateist – eller något åt det hållet – som uppskattade att lyssna till andras åsikter och livsåskådningar.

De talade om enighet också. Alla kristna behöver inte enas under en inriktning, de behöver bara respektera varandra liksom alla oss som inte tror eller tror på något helt annat. Åtminstone en av prästerna visade också att detta var något av det viktigaste. Men efter att ha sett den danska serien Kärlekens Bud tvekar jag inte en sekund på att det finns präster som mer än gärna talar om förståelse och respekt.

Helgen bestod också av en resa till Ramnäs där laxsallad avnjöts på det nyöppnade Café Kusken, följt av fika och sådant som hör till. Därpå tog Power Meet slut och plötsligt var allt som vanligt, om än lite svettigare och skitigare än tidigare.

Sedan var det tydligen måndag också, jobb och allt vad det innebär, men även om det alltid finns något att säga om kunder och missförstånd, om personer som sitter och talar men utan att förstå, och om diskussioner om mat, för att inte tala om hur hela bygget tänker äta sig feta på M&M’S, så finns inte mycket ork kvar i systemet. Jag önskar er därför en god natts sömn, och hoppas på att själv få en.