jag ska köpa en ficklampa:
en vän i mörkret,
hälsningsorgan,
ett skrik av ljus
kraftigt bländande och välkomnande
värmande när ljuset krupit undan
kalla element står och väntar
på förbispringande strålar
skiftningar i luften
likt mungipor som ler
jag beundrade fjädergränsen,
ljusets sista anhalt,
innan skymningen, mörkrets språng
grått och vitt i lätt balans
blått ovan, och fälten under
gula
liksom solens strån,
duggandes mot molnens kroppar
”Jag behövde på något vis det”
jag behövde det också,
så mycket att jag hittade mig själv igen
jag tappar mig alltid,
när jag finner andra,
och tvingas lämna dem
ikväll blev jag nyförälskad, borttappad, återfunnen,
här
musiken fick toner,
känslorna resonans,
kroppen gjorde en studs
jag knackade på dörren, steg in i mig själv
Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.
Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.
Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.
Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.
Hon slog till den,
så att den flög
Ögonblicksförflyttning
genom luften
Plötsligt hos mig,
fast som häftad till min kropp,
dess fasetter tusen och tydligt tacksamma
– föreställde jag mig.
Den rörde sig,
klättrade nästan
Hängde kvar,
tog några steg uppför min jacka
Sedan gick vi tillsammans
ut
Mot frihet och värme
Flugan gjorde en volt och flög därefter sin väg
En språngbro till evigheten,
en bro över himlavalvet
Där under den vita solen,
hade någon placerat den;
från horisont till horisont
Jag ville springa,
längs dess grå yta
Ta ett skutt ut i rymden
”Det är nog lättare att bestiga Mount Everest än att gå ned femtio kilo,”
sade en herre som visste vad han talade om. Vännen svarade: ”Jasså,
men att gå upp femtio kilo är enkelt.”
Jag låter detta vara det som avrundar veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna som gått sedan jag satt mig på cykeln och påbörjade resan. Inte för att jag är helt säker på varför, utan för att det känns bra och är en del av tiden jag varit där. Dessutom en del av tanken om att motgångar är lätta att stöta ifrån sig; istället bara vraka och vräka i det enkla.
Jag vet inte om jag hade tagit bilen om jag haft körkort och en sådan. Det är möjligt. Men det spelar ingen roll nu. Jag tog cykeln. Inte bussen. Inte tåget. Bad endast om skjuts under dagen då himlen öppnade sig för första gången på länge.
De två männen går sin väg. Mot Mount Everest hoppas jag. Jag står bredvid och tittar på dem, funderar dock så fort de försvunnit om inte också jag tog den enkla vägen ut.
Jag behöver inte fundera länge. Det är självklart att jag tar den lätta vägen mellan varven. Men det viktiga är ändå att i ett liv bestående av ett ständigt flöde av upprepningar plötsligt bryta mönstret; skapa förändringen som fått oss alla att hamna här. Vi ser den varje dag. Det gäller bara att öppna ögonen. Ta cykeln till jobbet. Se fåglarna flyga, molnen forma sig, dagen väckas. Hör vindens röst, hjulens rullande, känn värmen och kylan och solen som sticker i ögonen. Ta sedan vägen du aldrig tagit förut och hamna någon annanstans. Gör som alla och dröm om frihet, men sträck dig efter den. Fatta tag.
Själv släpper jag taget. Tror det åtminstone. Avslutar men börjar på nytt. Här är det samma princip dock.
Jag säger alltid vi hörs eftersom det är mycket troligt. Efter tusen möten har jag lärt mig detta. Möjligheterna finns nästan alltid.
Hettan slog emot mig som en vägg. Varje andetag var närmast livlöst, fyllt endast av en värme som nästan gick att tugga, som fick hela kroppstemperaturen att öka, svälla.
Jag sitter här i en yukata och försöker undvika att svettas. Fram tills nu har det inte fungerat alls. Mitt rum är alltför hett för att ens gå in i. En skylt med orden ur funktion känns väldigt lockande. Men var ska jag då sova?
Helgen innehöll mycket, invigningen av en konstinstallation min mamma jobbat på och jag själv varit hyfsat delaktig i. Det var lyckat, fyllde mig med stolthetskänslor och följdes av ett samtal mellan olika representanter för olika inriktningar inom kristendomen. Invigningen hade inget med detta att göra men jag satt kvar och lyssnade, ville dock om och om igen säga att det stora antalet inriktningar var lika naturligt som ett måste för att alla troende ska finna den väg som passar dem bäst, även om det är samma gud de tillber. Men jag sade förstås ingenting, var endast en anonym ateist – eller något åt det hållet – som uppskattade att lyssna till andras åsikter och livsåskådningar.
De talade om enighet också. Alla kristna behöver inte enas under en inriktning, de behöver bara respektera varandra liksom alla oss som inte tror eller tror på något helt annat. Åtminstone en av prästerna visade också att detta var något av det viktigaste. Men efter att ha sett den danska serien Kärlekens Bud tvekar jag inte en sekund på att det finns präster som mer än gärna talar om förståelse och respekt.
Helgen bestod också av en resa till Ramnäs där laxsallad avnjöts på det nyöppnade Café Kusken, följt av fika och sådant som hör till. Därpå tog Power Meet slut och plötsligt var allt som vanligt, om än lite svettigare och skitigare än tidigare.
Sedan var det tydligen måndag också, jobb och allt vad det innebär, men även om det alltid finns något att säga om kunder och missförstånd, om personer som sitter och talar men utan att förstå, och om diskussioner om mat, för att inte tala om hur hela bygget tänker äta sig feta på M&M’S, så finns inte mycket ork kvar i systemet. Jag önskar er därför en god natts sömn, och hoppas på att själv få en.
jag vill skapa något annat
känslan av att vara hemma
känna sig välkommen,
eller bemött med ett leende
som att vandra längs en väg
med minnesbilder cirkulerandes
föreställningar om det som varit
samtidigt med blicken på det varande
att möta detta
se det stå med öppna armar
likt att åter stiga in i sin barndomsstad
fötterna trötta men i hjärtat en lättnad
förändringen har dragit den västerut
men mycket är som förr, när allt var enkelt
när bussen kom och gick
när gräset växte högt
grönt och gult och brunt
vid huset du bodde står du i väntan
tålmodigt hoppfull men utan att handla
minnena bearbetas, hjärtat slår trofast
dörrhandtaget rör sig och sedan även dörren
i dess öppning står ögon som åldrats,
men ett leende som bestått
kanske vuxit sig större, mer äkta
du tar emot en kram
säger det som så många sagt tidigare:
det var länge sen
Skymningsbloggen 