Etikettarkiv: flygare

Hemresa

Halvvägs till skymningen
steg jag ur bilen
för att höra måsars sång

 

I

Det svarta om natten
är alltid jordens
himlen bär färger
blått och rött och lila
som för att dölja
världsrymden bakom

 

II

Och väntan på tåget
för att slippa vänta på bussen
gjorde mig försenad
gav mig snuva

men på perrongen

på fälten i rörelse
hörde jag säten viska
om människor på väg


Cykelpolitik

Styret är snett. Dikesgrenen inte ens en halvmeter. De kör i sjuttio här, ibland även nittio. Och det är motvind. Jag rullar framåt utan att svikta med blicken, utan att vingla, och tänker att hemma på min gata i stan, eller snarare förorten, där var de hemska cyklingsförhållandena aldrig såhär jävliga. Ändå tycker vi alla, trots ständiga klagomål, att det är en ganska trevlig cykeltur. Skyll på vädret.

Upptakt

All vind är motvind, brukar jag säga. På vägen hem från Sala hade vi därför frånvaro av motvind.

Solen sken och molnen låg vid horisonten likt ett följe plumpa sockervaddssoldater under långsam marsch. Vore det inte för alla bilar och långtradare som svischade förbi hade jag antagligen hört fåglarna kvittra. Eller åtminstone kajorna kraxa. Vilket, som ni kanske vet, går lika bra för mig.

Politik rimmar på överkört lik

Det är runt åtta kilometer till Sala från Tärna folkhögskola. Som ni nu läst är det direkt livsfarligt att ge sig ut på den vägen, hur trevligt det än må vara och oavsett frånvaro av motvind.

Politikerna har tydligen talat om en cykelväg ett tag. Lägg märke till talat om. Alltså inte fattat ett beslut, inte gjort något mer än prata lite, utan istället… ja, säg det den som vet. Hemma på min gata i stan, eller snarare förorten, där tog det många år innan något hände. Resultatet kan det tvistas om men en så kallad cykelbana finns det åtminstone. Här gäller närkontakt av andra graden med långtradare. Adrenalin är förvisso kul, men jag föredrar lugnet.

Det gör inte Degen. Hon cyklade ifrån oss alla, medan Ficklampan hamnade längst bak, även hon en förespråkare för lugn och ro. Jag får givetvis inte glömma Ankan, som likt mig själv snackade om hur han inte vågade titta någon annanstans än framåt. Ändå var han den som mest av oss alla vände på blicken för att se till så vi där bakom åtminstone syntes till.

Vilket fint litet gäng vi är. Undrar vad vi kommer rösta på den nittonde.


Förundran

Jag såg på klockan och insåg att nu gäller det. Idag kanske. Nytt personbästa. De sista kilometerna ökar jag farten. Känner hur låren spänner sig, hårdnar, hur hjulen snurrar alltmer häftigt, hur jag susar fram, asfalten under släpper ifrån sig ett stegrande ljud av torr friktion, hur huvudet fylls av en melodi som bara får mig att hålla farten uppe.

Då, plötsligt, passerar jag en gata jag passerat så många gånger förut, men nu märker jag hus gula som smörblommorna, nästan lysande. Jag stirrar på dem och slås av förundran; hur kan jag inte sett dem förut? Gult är fult – men nej då, dessa var skinande nog att lägga ögonen på.

Utan vidare är jag dock borta men följer dem med blicken, rynkar till och med pannan, tittar sedan framåt och passerar ett övergångsställe. Snart var alla andra tankar som försvunna och endast melodin återstod. Fyrtiosju minuter var ett faktum.

Tionde dagen: Ovanför mitt huvud

Så snabb som jag var ditåt var jag långsam tillbaka. Motvinden ville inte göra annat än vara emot mig, dessutom skulle jag tydligen till ett par vänner på besök och hamnade därför på en slingrigaste och mest höjdskillnadsbesatta backe jag cyklat på en väldigt lång tid.

Solen, och därmed svetten, ville inte heller ge sig, men jag hamnade i en sms-diskussion om pengar och lycka vilket fick det hela att vara något behagligare, fast mitt i ingenstans, på ett fält så grönt och gult, försvann allt intresse för filosofi och samlarfigurer.

Ovanför mitt huvud flög svalor förbi som projektiler, de verkade hur många som helst, outtröttliga dessutom, fyllda av en livskraft jag enbart kunde snudda vid. De var fullkomligt tysta. Hela bygden var det. Det enda jag hörde var min cykel. Det enda jag såg vingar som högg sig fram genom luftrummet.


Slutet på början

Plötsligt har halva bygget gått och fått dille på Slagstaglass. Den första blev frälst och berättade för den andra, som spred informationen vidare till en tredje, och denne kunde inte låta bli då han väl varit där utan drog igång diskussionen under lunchen då ingen tänkte på maten vi faktiskt åt, så att den fjärde nästan omedelbart kunde åka dit han också. Nu har det nog nästan gått så långt att glassen smakar bättre i våra samtal än den faktiskt gör i verkligheten. Och jag kan lova att där är den god.

Upptakt

Klockan fyra på morgonen var det fortfarande folk som åkte runt i sina bilar och störde dem som kunde tänkas vara vakna med att bränna däck. Klockan fem var världen åter lugn och jag kunde tillbringa morgonen med att vara i mig själv till den graden att verkligheten nästan försvann.

Återstod gjorde dock ett antal fåglar som ständigt tycks följa mig, om inte annat följer jag dem. Unga skator som inte vet vart de ska ta vägen och senare duvor som inte vet vad de undrar. När jag cyklar genom staden undrar jag själv om en cykeltur kan bli mer njutbar än den är just då.

Femte dagen: Kassapersonal heter det

Behovet av att ha mig i kassan verkade aldrig ta slut denna vecka, vilket var speciellt tydligt mot slutet av den. Det blev ett väldigt springande fram och tillbaka. Fast jag ska inte klaga alltför mycket; jag börjar trots allt få ett visst flyt på bandet, dessutom finns det inget negativt med mycket folk, eller för den delen att få hjälpa till lite. Problemet är att jag inte hinner frysa lika mycket som jag skulle vilja.

Det blir emellertid alltid något tok när jag sitter där. Är det inte jag som frågar efter mer pengar än kunden ska betala, letar i en evighet efter numret till lösgodiset eller råkar missa att dra rabatten så är det någon i min närhet som blir plötsligt förvirrad och blandar ihop ditten med datten eller hatten. Kanske är det jag som smittar av mig.

Men jag ska inte klaga här heller; vi lyckas nästan alltid rätta till problemen, bekräftar därmed att vi bara är människor och att det är precis så det ska vara. Blir någonting fel rättar vi till det. Tillslut kommer jag inte missa någonting utan enbart vara långsam. Fast vad ska vi då snacka om på rasterna när det visar sig att de andra som har möjlighet att vara klantiga ibland och med ett generat skratt erkänner detta, inte längre är det?


Början på början

Solen har knappt gått upp. Jag sitter i köket och försöker få upp förpackningen till Frebacos frukosthjärtan, som de verkar ha gjort barnsäker, inbrottssäker och säkert även bombsäker, samt säker för miljön. Ingen innerpåse, vilket jag självfallet uppskattar, men hur tusan får jag upp förpackningen? Jag överväger brevkniv, men fortsätter att pilla och dra med fingrarna. Till slut går den upp, inte alls så snygg som den var från början, vilket förstås beror på en sak. Och en till. Det står visst öppnas här på ena sidan. Med tydligt framträdande perforering. Typiskt.

Inledning

Jag har inget körkort men jag har en cykel, och tydligen har jag också ett sommarjobb två veckor framöver. Lovar absolut ingenting men drar ändå igång en liten följetång här, eftersom det var länge sedan jag skrev och jag gärna vill komma igång igen, lika mycket som jag faktiskt behöver utmana mig själv. Därför, med min ostadiga följeslagare till hoj kommer jag färdas fram och tillbaka mellan jobb och fritid, liksom mellan verkligheten och dikten som härmar den.

Första dagen: Fåglarnas stad

Det ligger en tung linje ovanför horisonten. Solen reser sig sakta uppåt; vill antagligen gömma sig bakom dess mörker, kura ihop sig tills det grå täcket spräcks upp och världen kanske slutligen vaknar.

Västerås är verkligen inte staden som aldrig sover. När jag cyklar igenom dess centrum är klockan innan sex men jag räknar nog inte ens så många människor. På torg och gator och lyktstolpar ser jag istället fåglar som samlar sig. Varje morgon är tydligen deras morgon. Deras stad. Duvor, måsar, kråkfåglar. De är överallt, nästan som om de ersatt människorna. Trippar runt och trängs fastän de kan flyga, letar och vänder bland skräp och kraxar, hoar eller låter på annat vis emellanåt, men oftast är det tyst. Det ser nästan ut som de är koncentrerade.

Jag passerar flygfänas torgmöte och är inte längre rädd för att frysa. Det var jag tidigare, faktiskt så fort jag steg ur dörren. Luften är sval, men det finns en värme här från solen som stundtals kikar fram, kanske även från gårdagen, marken eller vad vet jag? Det blir aldrig kallt men kylan hör ändå natten till. Den är uppfriskande. Jag vet trots allt att jag lagom till kvällen kommer sitta och svettas i någon stol, redan innan det, på cykeln hemåt, kommer det bli mer än varmt nog.

Fastän cykelturen varar länge, och jag inte borde vara uppe – eftersom det senare under arbetsdagen visade sig att jag tagit fel på mina arbetstider – kan jag inte göra annat än se fram emot nästa gång klockan slår fyra och jag beger mig ut i en värld som ännu inte vaknat.