Etikettarkiv: animé

Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid på väg, med blicken på annan plats. Tala och jag lyssnar, men musiken i huvudet är det enda jag hör. Säg åt mig att skriva och berättelsen får liv någon annanstans, där det alltid går snabbt, där jag styr och ställer men ändå överraskas. Drömmar under viss kontroll; hjärnans konstruktioner, byggnader. De som aldrig blir något om du inte lyfter handen.

Precis som med den här texten.


Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid någon annanstans, aldrig hemma. Hemma är trasigt, en kropp som förfaller. Här finns ingenting som flyger; människor är stenar, fjättrade till marken, men tanken är lössläppt – flaxandes som en fågel. Det största du upplevt är ingenting som skett, ändå är det i de små sakerna livets kraft finns att finna.

Drömmar känns trots allt inte. Det gör vårens vindar.


Har du inte hört?

Jag var visst inte på Bokens dag, som ägde rum igår. Jobbade hela dagen, slöade resten, och såg på den fruktansvärt läckra rullen Wonderful Days. Så alla ni som var där och förväntade sig ett blekt nylle bland alla andra; ber om ursäkt för om jag gjorde er besvikna.

Eller inte.

Jag fick inte Litteraturstipendiet som jag talade om tidigare, utan det gick till Marcus Ivarsson, serietecknare och målare bland annat. Motiveringen löd:

Litteraturpriset på Bokens Dag 2009 tilldelas Marcus Ivarsson för hans genomtänkta och personliga serieskapande. Med tre utgivna böcker och medverkan i en mängd tidningar är han en etablerad serietecknare i ständig utveckling. Han arbetar i många olika stilar och tekniker, och komponerar text och bilder till helgjutna skapelser.

Killen är grymt duktig, kika bara in andra och tredje bilden nedan. Stort grattis!

Lite tråkigt är det förstås – att jag inte vann – känns lite som the story of my life, men det är bara att kämpa på till nästa år. Med en redig cowboyhatt på huvudet för bästa inlevelse i mitt pågående novellprojekt under hemligt namn och med starka science-fiction samt western-influenser dundrar jag vidare. I tystnad, tills vidare. Som ett tåg på de oändliga viddernas räls, färdandes mot den avlägsna horisonten.

Men idag dränker jag mina sorger med denna (bild 4). Eller så fyller jag bara år.