Månadsarkiv: juli 2010

Mötet

Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.

Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.

Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.

Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.


Fantomen var först

Tydligen har de rensat bort alla spår av Fantomenlandet på Parken Zoo i Eskilstuna. Jag har inte varit där på ett tag så har inte sett den, med all sannolikhet hemska synen, själv. Det låter förstås svårt att tro på men min brorsa skulle inte ljuga om något sådant.

Borde inte det kallas karaktärsmord? Och vad händer egentligen nu när Fantomen ska till Arbetsförmedlingen?

”Nej, du kan inte få jobbet som Bamse på Kolmården, men McDonald’s söker personal.”

Dunk. Eller kanske snarare sma-donk.

Lås oss säga att kvinnorna i bakgrunden inte heller ville ha jobb på McDonald’s, även om det i deras ansiktsuttryck ser mer troligt ut att de också jobbade på Arbetsförmedlingen. Eller så var de pacifister som inte hade lust att stå i kassan men tyckte Den vandrande vålnaden gick lite väl långt. Mest troligt är dock att ni får bilda er en egen uppfattning.


Där satt den

Hon slog till den,
så att den flög

Ögonblicksförflyttning

genom luften

Plötsligt hos mig,
fast som häftad till min kropp,
dess fasetter tusen och tydligt tacksamma

– föreställde jag mig.

Den rörde sig,
klättrade nästan
Hängde kvar,
tog några steg uppför min jacka

Sedan gick vi tillsammans
ut
Mot frihet och värme

Flugan gjorde en volt och flög därefter sin väg


Slutet på slutet

En språngbro till evigheten,
en bro över himlavalvet
Där under den vita solen,
hade någon placerat den;
från horisont till horisont
Jag ville springa,
längs dess grå yta
Ta ett skutt ut i rymden

Tolfte dagen:

”Det är nog lättare att bestiga Mount Everest än att gå ned femtio kilo,”

sade en herre som visste vad han talade om. Vännen svarade: ”Jasså,

men att gå upp femtio kilo är enkelt.”

Jag låter detta vara det som avrundar veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna som gått sedan jag satt mig på cykeln och påbörjade resan. Inte för att jag är helt säker på varför, utan för att det känns bra och är en del av tiden jag varit där. Dessutom en del av tanken om att motgångar är lätta att stöta ifrån sig; istället bara vraka och vräka i det enkla.

Jag vet inte om jag hade tagit bilen om jag haft körkort och en sådan. Det är möjligt. Men det spelar ingen roll nu. Jag tog cykeln. Inte bussen. Inte tåget. Bad endast om skjuts under dagen då himlen öppnade sig för första gången på länge.

De två männen går sin väg. Mot Mount Everest hoppas jag. Jag står bredvid och tittar på dem, funderar dock så fort de försvunnit om inte också jag tog den enkla vägen ut.

Jag behöver inte fundera länge. Det är självklart att jag tar den lätta vägen mellan varven. Men det viktiga är ändå att i ett liv bestående av ett ständigt flöde av upprepningar plötsligt bryta mönstret; skapa förändringen som fått oss alla att hamna här. Vi ser den varje dag. Det gäller bara att öppna ögonen. Ta cykeln till jobbet. Se fåglarna flyga, molnen forma sig, dagen väckas. Hör vindens röst, hjulens rullande, känn värmen och kylan och solen som sticker i ögonen. Ta sedan vägen du aldrig tagit förut och hamna någon annanstans. Gör som alla och dröm om frihet, men sträck dig efter den. Fatta tag.

Själv släpper jag taget. Tror det åtminstone. Avslutar men börjar på nytt. Här är det samma princip dock.

Jag säger alltid vi hörs eftersom det är mycket troligt. Efter tusen möten har jag lärt mig detta. Möjligheterna finns nästan alltid.


Puffmoln av rörelse och rök

Min pappa säger ofta att det inte finns mer egoistiska människor än rökare. Det är en överdrift, men det ligger en bra grogrund får sådana tankar i hur de beter sig. Vissa av dem.

Jag satt ensam på en bänk, väntade, och två äldre kvinnor kom för att sätta sig ned bredvid mig. Den ena säger något om att det blir svårt att röka här, syftar kanske på mig, på alla andra omkring – vad vet jag – tar ändå fram cigaretten. Tänder den. Det blåser givetvis åt mitt håll. Vad fan snurrar i hennes skalle där och då? Inte något vettigt i alla fall. Inte ett jävla dugg.

Jag har inget emot rökare. Jag har däremot något emot folk som inte förstår bättre än att blossa på utan hänsyn.

Jag reste mig och gick därifrån utan att säga ett skit. Det säger nog något om oss båda.

Elfte dagen: Suck

Det var lugnt på jobbet. Jag vet inte varför.

En av mina kolleger tyckte detsamma. Det var som en stilla vind tagit sig in i butiken och drabbat oss alla. Kunderna verkade inte få någon fart. Vi räknade nästan sekunderna. Mobilen dog och varupallarna kändes som en ständig och långsam ström av småplock som varken utmanade eller tömdes speciellt fort.

Allting verkade befinna sig i en tröttsam halvfart där något alltid hände men något inte var tillräckligt. Kanske var det då ganska passande att dagen avrundades med ett besök på den närliggande minigolfbanan.


Förundran

Jag såg på klockan och insåg att nu gäller det. Idag kanske. Nytt personbästa. De sista kilometerna ökar jag farten. Känner hur låren spänner sig, hårdnar, hur hjulen snurrar alltmer häftigt, hur jag susar fram, asfalten under släpper ifrån sig ett stegrande ljud av torr friktion, hur huvudet fylls av en melodi som bara får mig att hålla farten uppe.

Då, plötsligt, passerar jag en gata jag passerat så många gånger förut, men nu märker jag hus gula som smörblommorna, nästan lysande. Jag stirrar på dem och slås av förundran; hur kan jag inte sett dem förut? Gult är fult – men nej då, dessa var skinande nog att lägga ögonen på.

Utan vidare är jag dock borta men följer dem med blicken, rynkar till och med pannan, tittar sedan framåt och passerar ett övergångsställe. Snart var alla andra tankar som försvunna och endast melodin återstod. Fyrtiosju minuter var ett faktum.

Tionde dagen: Ovanför mitt huvud

Så snabb som jag var ditåt var jag långsam tillbaka. Motvinden ville inte göra annat än vara emot mig, dessutom skulle jag tydligen till ett par vänner på besök och hamnade därför på en slingrigaste och mest höjdskillnadsbesatta backe jag cyklat på en väldigt lång tid.

Solen, och därmed svetten, ville inte heller ge sig, men jag hamnade i en sms-diskussion om pengar och lycka vilket fick det hela att vara något behagligare, fast mitt i ingenstans, på ett fält så grönt och gult, försvann allt intresse för filosofi och samlarfigurer.

Ovanför mitt huvud flög svalor förbi som projektiler, de verkade hur många som helst, outtröttliga dessutom, fyllda av en livskraft jag enbart kunde snudda vid. De var fullkomligt tysta. Hela bygden var det. Det enda jag hörde var min cykel. Det enda jag såg vingar som högg sig fram genom luftrummet.


Nionde dagen

Vi stod utanför biografen och stirrade på regnet. Det var det första på ett bra tag. Faktum är att jag inte minns senaste gången det regnade.

Självklart hade jag inga regnkläder eller någon möjlighet att ta bussen hem. Det går ingen buss ut dit jag bor så sent på kvällen. Inte något tåg heller. Mamma var emellertid inte alltför långt borta visade det sig. Vi stod därför och väntade på att hon skulle komma.

Regnet hann nästan bedarra, men bara nästan. Vi talade inte mycket om filmen, Man on Wire, snackade om något annat istället. Något alldagligt, det vanliga. Vi behövde inte diskutera mycket mer än Philippe Petits beteende, att vi båda gillade den och, eller kanske främst, att musiken var fantastiskt. Men det är den alltid när Michael Nyman bjuder på den.

Jag hade inte förväntat mig mycket, för hur intressant kan det egentligen vara att se en film om något ego som tänker lindansa mellan de två tornen som numera är begravda?

Tillräckligt för att få mig smått förälskad i drömmen, som blev verklighet, och i förlängningen och genom eftertanke det slut jag först fann märkligt. Där fanns ändå allt; i hans sista ansiktsuttryck, i de meningar som fullbordades – som aldrig gjorde det, och på den spända linan. Ensam. Nästa gång vi ses tar jag nog upp den för diskussion, ordentligt denna gång.


Ledig

Jag var alltid på jakt efter något,

men gick förlorad istället

Tappade bort målet

snubblade på en linje som inte fanns

Åttonde dagen: här var det tomhet

Ledig och hemma

cykeln på uppfarten

Frågar mig själv men får inga svar

Spenderar hela dagen med musiken som strömmar

Nu blir det åter varmt,

kvällen till trots

Tanken inte långt borta,

till skillnad från agerandet

Jag ser på Cashback

känner igen mig men skrattar ändå

Kanske inte helt fel trots allt