Etikettarkiv: närvaro

Kvällen innan

Jag tar det mest lugnt nu. Det är inte helt hundra men vi tror tydligen på att nästan göra det fullt ut och sedan säga vad som kan göras bättre, för att därefter spara på krafterna och ge allt när det är på riktigt. Men genrepen gick bra, jag känner att det är på riktigt fast är samtidigt lugn. Det är cool. Lägger mig nog på sängen och läser senaste Level och somnar sedan sött. Ja det gör jag nog.


Igår

Idag, för första gången sedan jag minns inte när, använde jag bälte i bussen. Det var buss 666. Highway to Hell, sa en man längre bak, läraren som med en kollega tagit med sig hela fritidsklassen. Dagsutflykt. Barnen upprepade både två och tre gånger. 666. Sedan började de tala om något annat.

Ett av barnen tryckte på knappen och fritidsledaren tvingades säga till dem med mörk röst när ingen steg av. Sedan talade han ljust igen. Barnen om något nytt. Lärarna om när de skulle hoppa av. Barnen om något nytt.

De samlade ihop klassen och gick iväg. Jag satt kvar medan bussen rullade vidare mot lasarettet.

Jag sa hej då till chauffören när jag steg av.


Hemresa

Halvvägs till skymningen
steg jag ur bilen
för att höra måsars sång

 

I

Det svarta om natten
är alltid jordens
himlen bär färger
blått och rött och lila
som för att dölja
världsrymden bakom

 

II

Och väntan på tåget
för att slippa vänta på bussen
gjorde mig försenad
gav mig snuva

men på perrongen

på fälten i rörelse
hörde jag säten viska
om människor på väg


Höstmorgon

Det kom inga ljud från träden
som dansade likt vatten förde dem
de liknade anemoner från havets djup
ovan låg himlen, gråblå vattenskärm
den släppte igenom, det glimmande
stänkte på lövverken, sina trötta strålar
och färgerna bekräftade;
fortsatte att skifta från grönt till gult till rött

Tio minuter senare anlände solen på riktigt, jag bländades, men innan det

Ett ensamt moln
det såg ut som en springare
löpte förbi
framför den grå bakgrunden
försvann bakom trädkronor

Så stod jag där, i nuet som ropade, jag tänkte svara, närmade mig

Strömmen av löv och trädpartiklar
stormade genom luftens hav
jag kisade med blicken, åt ljuset som bullrade
sträckte ut handen
och sveptes med


Konstruktion av kvällens svar

”Jag behövde på något vis det”

jag behövde det också,
så mycket att jag hittade mig själv igen

jag tappar mig alltid,
när jag finner andra,
och tvingas lämna dem

ikväll blev jag nyförälskad, borttappad, återfunnen,
här
musiken fick toner,
känslorna resonans,
kroppen gjorde en studs

jag knackade på dörren, steg in i mig själv


Mötet

Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.

Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.

Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.

Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.


Lyssna och se

Jag ser hur folk passerar mig, följer efter mig, går och åker, ofta med ett par lurar i öronen. Själv har jag aldrig sådana på mig. Oavsett om jag sitter på bussen, går på stan eller cyklar till jobbet.

Jag förstår tjusningen med att lyssna till musik eller vad de nu kan ha därinne, men jag lyssnar hellre till världen. Till vinden och hjulen, människorna och fåglarna. Den är ständigt fylld av ljud, och om inte det, tystnaden som får det mesta att blekna i jämförelse. Det finns ett lugn och en tilltalande koppling i att höra allt omkring; jag är emellertid ingen sådan som klarar av flera saker samtidigt. Musik stör mig nästan lika ofta som det ger mig något.

Musik – eller egentligen vad som helst – som kräver uppmärksamhet i de fall jag till fullo ska njuta av dem, kan inte dela plats med min hungriga hjärna som har så svårt att sitta kvar på samma hjulspår utan ofta bara svänger hit och dit. Det kan vara svårt nog även när jag inte har några störningsmoment i närheten.

I och för sig finns det skivor som är perfekt lämpade för en cykeltur eller walk in the park, men verklighetens upplevelser fångas bäst av ljuden som hör den till. Allt annat avskiljer mig en liten bit från den. Och eskapism kan jag bedriva på annan plats.

Mellanakt

Solglasögon är något jag inte heller har på mig. Jag är av den åsikten att man ska se ögonen på den man pratar med, därför blir jag ständigt bländad av solen.

Vad är det vi försöker gömma? Ögonen säger sanningen sägs det, de är en svaghet – göm svagheten och plötsligt är vi starka. Inbillar vi oss, åtminstone. Själv försöker jag möta blickarna rakt på, fyllda med rädsla eller attityd eller apati eller vad fan som helst. Det går nästan lika dåligt varje gång. Men jag döljer åtminstone inte allt bakom tonade glas.

Sjunde dagen: Terapi

Fast varför detta ständiga snack om att vara öppen och se världen? Att cykla till jobbet är ingen vetenskap, det tar bara väldigt lång tid.

Det är också det jag tycker om. Jag tycker faktiskt om de flesta transportmedel som ger tillfälle för eftertanke och möjlighet till att varva ned hjärnmaskineriet en smula. Därför är alltid bilfärden det sämsta alternativet.

Cykelturen är min terapi. Den handlar lika ofta om att se världen som att se mig själv. Mår jag dåligt innan mår jag alltid bra efteråt. Den ger mig tillräckligt med tid för att gå igenom och bearbeta det jag har inom mig samtidigt som den är en övergångsperiod från det ena till det andra. Den är resan. Och det är resan, inte målet, som är det viktiga.