Månadsarkiv: september 2010

”Desto mer man lär känna en människa, desto mer finns det att lära känna.”


Höstmorgon

Det kom inga ljud från träden
som dansade likt vatten förde dem
de liknade anemoner från havets djup
ovan låg himlen, gråblå vattenskärm
den släppte igenom, det glimmande
stänkte på lövverken, sina trötta strålar
och färgerna bekräftade;
fortsatte att skifta från grönt till gult till rött

Tio minuter senare anlände solen på riktigt, jag bländades, men innan det

Ett ensamt moln
det såg ut som en springare
löpte förbi
framför den grå bakgrunden
försvann bakom trädkronor

Så stod jag där, i nuet som ropade, jag tänkte svara, närmade mig

Strömmen av löv och trädpartiklar
stormade genom luftens hav
jag kisade med blicken, åt ljuset som bullrade
sträckte ut handen
och sveptes med


Tänk fem, tänk sju, tänk fem igen

Jag talar inte
har inget mer att säga;
prestationsångest

Novellen väntar
väntar alltid förgäves;
prestationsångest

Tystnaden runt mig
dränker jag med musiken;
prestationsångest

Bin letar nektar
jag samlar ord och fraser
men hittar inga

Tänk fem, tänk sju, tänk
fem igen, försök att skriv
men utan fingrar

Tyngden tynger ner
släpp tanken, lösgör, låt gå
det kommer till slut


Cykelpolitik

Styret är snett. Dikesgrenen inte ens en halvmeter. De kör i sjuttio här, ibland även nittio. Och det är motvind. Jag rullar framåt utan att svikta med blicken, utan att vingla, och tänker att hemma på min gata i stan, eller snarare förorten, där var de hemska cyklingsförhållandena aldrig såhär jävliga. Ändå tycker vi alla, trots ständiga klagomål, att det är en ganska trevlig cykeltur. Skyll på vädret.

Upptakt

All vind är motvind, brukar jag säga. På vägen hem från Sala hade vi därför frånvaro av motvind.

Solen sken och molnen låg vid horisonten likt ett följe plumpa sockervaddssoldater under långsam marsch. Vore det inte för alla bilar och långtradare som svischade förbi hade jag antagligen hört fåglarna kvittra. Eller åtminstone kajorna kraxa. Vilket, som ni kanske vet, går lika bra för mig.

Politik rimmar på överkört lik

Det är runt åtta kilometer till Sala från Tärna folkhögskola. Som ni nu läst är det direkt livsfarligt att ge sig ut på den vägen, hur trevligt det än må vara och oavsett frånvaro av motvind.

Politikerna har tydligen talat om en cykelväg ett tag. Lägg märke till talat om. Alltså inte fattat ett beslut, inte gjort något mer än prata lite, utan istället… ja, säg det den som vet. Hemma på min gata i stan, eller snarare förorten, där tog det många år innan något hände. Resultatet kan det tvistas om men en så kallad cykelbana finns det åtminstone. Här gäller närkontakt av andra graden med långtradare. Adrenalin är förvisso kul, men jag föredrar lugnet.

Det gör inte Degen. Hon cyklade ifrån oss alla, medan Ficklampan hamnade längst bak, även hon en förespråkare för lugn och ro. Jag får givetvis inte glömma Ankan, som likt mig själv snackade om hur han inte vågade titta någon annanstans än framåt. Ändå var han den som mest av oss alla vände på blicken för att se till så vi där bakom åtminstone syntes till.

Vilket fint litet gäng vi är. Undrar vad vi kommer rösta på den nittonde.