Etikettarkiv: kyla

Jag ska köpa en ficklampa

jag ska köpa en ficklampa:
en vän i mörkret,
hälsningsorgan,
ett skrik av ljus

kraftigt bländande och välkomnande
värmande när ljuset krupit undan
kalla element står och väntar
på förbispringande strålar
skiftningar i luften
likt mungipor som ler


Ansvarig för frysandet

Inrullandes i Västerås på min ostadiga hoj märker jag en sak omedelbart, eller åtminstone så fort jag slitit blicken från måsarna som seglar iväg mot Skrapan och horisonten, idag molnfylld – blå och grå – nämligen att det inte var mycket mer fåglar än så, trots att klockan var densamma som igår. Deras frånvaro måste ha någonting med bristen på fester, helg och allmän nedskräpning från oss människor att göra. Ironiskt att vi överlämnar staden åt dem för en dag enbart på grund av vårt eget beteende. Så mycket för hypotesen om Fåglarnas stad alltså.

Inledning

Jag är frysansvarig på jobbet denna vecka vilket gör mig till en riktigt kall jävel. Håret i nacken reser sig varenda gång jag behöver gå in i den stora frysen på lagret och hämta nya varor, dessutom immar mina glasögon igen till den gränsen att jag ser världen genom en grå dimma. Av någon anledning blir dock ljuset från lamporna omringade av en aura av blått och gult och andra färger, som en sköld utanpå dem. Dess skimmer påminner mig till viss del om en regnbåge.

Andra dagen: Sol utan ljus och värme

Klockan visade 04:18 och termometern 15,8. I mitt huvud cirkulerade i och med detta enbart: idag kommer jag frysa, igen och igen; det kändes fullkomligt självklart men ändå var jag tvungen att övertala mig själv om faktumet, kanske med hopp om att ha fel. Det hade jag inte.

Daggen från diket stack i huden då jag svepte förbi, solen låg bakom läckande moln som såg ut att röra sig inåt mot himlen, det blå havet, vilket kändes konstigare att se på än det egentligen borde.

När solen slutligen bestämde sig för att visa sig, och jag hade väntat länge, nästan räknat sekunderna under de senaste tjugo minuterna – förde den varken med sig värme eller ljus. Jag förväntade mig att fälten skulle målas i gyllene färger, för den lilla lysdioden var verkligen helt framme, men istället hände ingenting. Det var som om en osynlig skugga lagt sig framför dess strålar. Det blev heller inte varmt förrän jag kom in till Västerås, men det var egentligen väntat. Där beslutade den sig dock för att gå i moln igen, men då hade jag fullt upp med att tänka på annat än om det verkligen var så kallt längre.


Början på början

Solen har knappt gått upp. Jag sitter i köket och försöker få upp förpackningen till Frebacos frukosthjärtan, som de verkar ha gjort barnsäker, inbrottssäker och säkert även bombsäker, samt säker för miljön. Ingen innerpåse, vilket jag självfallet uppskattar, men hur tusan får jag upp förpackningen? Jag överväger brevkniv, men fortsätter att pilla och dra med fingrarna. Till slut går den upp, inte alls så snygg som den var från början, vilket förstås beror på en sak. Och en till. Det står visst öppnas här på ena sidan. Med tydligt framträdande perforering. Typiskt.

Inledning

Jag har inget körkort men jag har en cykel, och tydligen har jag också ett sommarjobb två veckor framöver. Lovar absolut ingenting men drar ändå igång en liten följetång här, eftersom det var länge sedan jag skrev och jag gärna vill komma igång igen, lika mycket som jag faktiskt behöver utmana mig själv. Därför, med min ostadiga följeslagare till hoj kommer jag färdas fram och tillbaka mellan jobb och fritid, liksom mellan verkligheten och dikten som härmar den.

Första dagen: Fåglarnas stad

Det ligger en tung linje ovanför horisonten. Solen reser sig sakta uppåt; vill antagligen gömma sig bakom dess mörker, kura ihop sig tills det grå täcket spräcks upp och världen kanske slutligen vaknar.

Västerås är verkligen inte staden som aldrig sover. När jag cyklar igenom dess centrum är klockan innan sex men jag räknar nog inte ens så många människor. På torg och gator och lyktstolpar ser jag istället fåglar som samlar sig. Varje morgon är tydligen deras morgon. Deras stad. Duvor, måsar, kråkfåglar. De är överallt, nästan som om de ersatt människorna. Trippar runt och trängs fastän de kan flyga, letar och vänder bland skräp och kraxar, hoar eller låter på annat vis emellanåt, men oftast är det tyst. Det ser nästan ut som de är koncentrerade.

Jag passerar flygfänas torgmöte och är inte längre rädd för att frysa. Det var jag tidigare, faktiskt så fort jag steg ur dörren. Luften är sval, men det finns en värme här från solen som stundtals kikar fram, kanske även från gårdagen, marken eller vad vet jag? Det blir aldrig kallt men kylan hör ändå natten till. Den är uppfriskande. Jag vet trots allt att jag lagom till kvällen kommer sitta och svettas i någon stol, redan innan det, på cykeln hemåt, kommer det bli mer än varmt nog.

Fastän cykelturen varar länge, och jag inte borde vara uppe – eftersom det senare under arbetsdagen visade sig att jag tagit fel på mina arbetstider – kan jag inte göra annat än se fram emot nästa gång klockan slår fyra och jag beger mig ut i en värld som ännu inte vaknat.


En födelsedagspresent

”Kan du…?” började jag, men tystnade lika snart. Snöflingorna föll från himlen likt frusna stjärnfragment: vita, lätta, glittrande. Solens ljus gav dem en sprakande färgton. Det började nog faktiskt snöa alldeles nyligen.

”Vad sa du?” frågade hon mig, vände aldrig blicken i ett möte men tycktes ändå dansa rakt emot mig.

”Nej, det var inget.”

Jag hade länge föreställt mig den här dagen. Redan då vi sågs för första gången, kanske till och med tidigare. En avlägsen dröm, precis som jag ville ha den. Mörker ovan, stjärnljus och månens silversken, snön den jordliga världens ljusbärare, tillsammans gatulyktor som lös – på oss – och talet som flöt automatiskt, rullade som på band, var mitt eget och levande. Lugnt andandes, utan att tänka. Bara… vara, med ljuset och mörkret, kylan och värmen. Det var en kliché – självfallet, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det; enkelt?

”Är det inte otroligt vad det snöar?”

”Jo”, svarade jag menlöst.

Det var kallt, jag huttrade för mig själv under den svarta jackan, försökte gång på gång skaka det av mig, men fann mig själv enbart frysa ännu mer. Snön hade krupit in mellan kragen och huden, samt vid ärmarnas ände. Mina handskar hjälpte föga. Mössan var vit. Huden var vit. Det var vitt överallt.

Hon såg lite ut som en snögubbe. En vacker sådan. Och hon hade något av en morotsnäsa – ja, det hade hon faktiskt. Fast den var inte orange, som tur var.

”Undrar hur länge det kommer hålla i sig.”

”Säkert länge, bara för att jävlas med att vi inte fick någon till julen.”

”Haha, säkert”, skrattade hon.

Det skulle inte förvåna mig. Skulle man svara så där? Nej, det skulle man inte.

Eller?

Hm.

Det var redan eftermiddag. Snart skulle ljusgrått övergå i mörkt, för att så slutligen förvandlas till svart, så svart att drömmen blev verklighet. Då skulle jag säga allt det jag ville säga, tänkte säga, vågade säga. Det var nog så enkelt; jag behövde bara vänta. Till dess.

”Fan, jag fick en i ögat!”

Jag skrattade. ”Sånt är drygt.”

”Haha, ja, som fan.”

Sånt är drygt, det kan man väl ändå inte säga.

”Tyckte du också att Rasmus betedde sig lite konstigt idag?” Vad kom det där ifrån?

”Nej, vadå då?”

”Jag vet inte, tyckte bara han var lite konstig.”

Jag svarade inte, pressade möjligtvis ut någon form av ljud, ett hm eller liknande.

”Tror du att det har hänt något?”

”Nej, men… jag antar att man inte kan vara glad hela tiden.”

”Det är förstås sant. Tänkte bara ifall du visste något. Ni hänger ju ihop och så.”

Jo, det gör vi ju, men kan vi inte snacka om något annat? ”Ja, men jag vet inte.”

Det blev tyst istället. Jag kände inte längre mina fingrar. Näsan rann och var röd – antagligen, men jag kunde inte veta. Det var ännu långt hem. Hem till mig, åtminstone. Hon bodde alldeles i närheten.

Det blev tydligen aldrig mörkt. Kanske skulle jag säga något ändå. Fråga henne vad hon gillar för musik; men hon lyssnar nog mest på radio. Teve då? Vänner kanske, eller Grey’s Anatomy. Kanske båda. Det fanns ingen mening. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag va? Snön föll åtminstone. Kanske jag kunde… nej.

Ljuset tycktes dött. Det blänkte ej längre om snöflingornas kroppar, lika lite om den snö som låg på marken, tidigare glimmande likt en matta av vitt glitter. En del av mattan verkade ha hamnat i mina skor. Jag skulle tagit på mig termobrallor. Fast… ändå inte.

Är vi redan framme?

Men…

Hon vinkade lite kort och sade något än kortare, gick sedan in på gården, försvann in i huset. Bara sådär. Vad hände med samtalet om huset, morgondagen, livet, och de inbjudningar som alltid kommer; förväntningar, förhoppningar, förändringar. Stillhet istället. Tomhet. Jag vet inte ens om jag svarade.
Fortsätt läs