Etikettarkiv: höst

Gulnande

Vilsegången mellan vasstrån
lika gula som vattenytan
det här är inte människans land
lika lite abborrens

mellan vasspiporna simmar de slöa och halvdöda
väntar på att septembersolen ska förändras,
befria
men det är alltid september här

de vinglar och försöker simma
men vattnet är som olja
har aldrig haft vingar
är nedfallna,
från kosmos till månen
det här är inte abborrens land


Hemresa

Halvvägs till skymningen
steg jag ur bilen
för att höra måsars sång

 

I

Det svarta om natten
är alltid jordens
himlen bär färger
blått och rött och lila
som för att dölja
världsrymden bakom

 

II

Och väntan på tåget
för att slippa vänta på bussen
gjorde mig försenad
gav mig snuva

men på perrongen

på fälten i rörelse
hörde jag säten viska
om människor på väg


Höstmorgon

Det kom inga ljud från träden
som dansade likt vatten förde dem
de liknade anemoner från havets djup
ovan låg himlen, gråblå vattenskärm
den släppte igenom, det glimmande
stänkte på lövverken, sina trötta strålar
och färgerna bekräftade;
fortsatte att skifta från grönt till gult till rött

Tio minuter senare anlände solen på riktigt, jag bländades, men innan det

Ett ensamt moln
det såg ut som en springare
löpte förbi
framför den grå bakgrunden
försvann bakom trädkronor

Så stod jag där, i nuet som ropade, jag tänkte svara, närmade mig

Strömmen av löv och trädpartiklar
stormade genom luftens hav
jag kisade med blicken, åt ljuset som bullrade
sträckte ut handen
och sveptes med


Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov


Saknad

aspens löv rasslar
med höst och vinter var de borta
det jag kände i brösten försvann även det
men det tar alltid lång tid för sådant

vare sig man förväntar sig något,
eller försöker hålla kvar
är svaret alltid dött; bestående intryck en utopi
man hoppas gärna, men i mörkret ser man klart

fast det är snarare alltid suddigt
det jag i mitt inre ser är ett leende
men endast en siluett
som ett grynigt fotografi

det sticker i hjärtat, med nålar förutan vaccin
för något botemedel eller skydd finns ej att finna
därför sätter sig värken
och kvar i dess famn blir en skorpa

fråga dig själv: hade du förväntat dig något annat
och du vet mycket väl att svaret är ja

för att inte kunna hålla fast den hand som släppts i mörker
tycks värre, än att förlora sig själv bland omringande vågor
trots att mörkret är detsamma


Intermission

Knastrandet från stegen krossade andetagen. Snön tycktes falla från alla håll. Det var inte höst längre, heller inte snart jul, utan någonting mittemellan. Luften var klar och uppfriskande – det var den förvisso, men kylan som lade sig i strupen likt en snöboll dränkt i frusen is hade jag gärna bytt ut mot höstens förmultnande – på samma gång livgivande – andedräkt.

Jag skruvade upp musiken som vaggade i mina öron tills hela världen dränktes i tonerna, som likt snöflingor valsade då de föll genom luften ned mot marken. Där sedan, ibland allt det vita, satt jag mig ned på en kall parkbänk och såg upp mot himlen. En snökristall landade i mina ögon; däri formades då en droppe, likt en tår, som sakta dalade nedför kinden. Längst ned på hakan stannade den – hängde den kvar, och släppte inte taget. Trots att den kanske både ville och kunde.

Någonstans på vägen blir likväl vattnet till ånga eller is; till en liten snöstjärna, men innan detta hänger den kanske på någons haka och vägrar släppa taget. Någonstans mittemellan.