Kategoriarkiv: Författarfunderingar

Efter ett år på en skrivarlinje

Jag sitter här och har svårt att formulera mig men
det som är klart är att i fredags var året förbi
och ett år på en skrivarlinje vad innebär det?

innebär nog skrivuppgifter som får en att skriva hatiska haikus
innebär att se text på nytt
att omformulera hitta nya vägar in i språket
lära sig så man kan skita i det
höra talas om det bra skrivandet och se att det andra oftast är bättre

handlar om att tänka text hata text hata metaforer
älska metaforer
stå på scen hitta en röst uttryckssätt
lyssna till andras röster inspireras av deras uttryckssätt
knyta kontakter känna att
såhär nära har du aldrig kommit en såhär stor grupp människor
det handlar om att bygga nytt och utvecklas
det handlar nog om allt

lite om att hitta delar av sig själv plötsligt stå
i rampljuset
på flera sätt

”alla orden är otydliga

mångtydiga

många”


Skelettet

Meningarna är helt slut. Jag menar inte det ni tror utan att helheten är borta; endast halvor återstår. Jag kanske borde döpa verket som uppstår ur detta till Det Är Halva Meningen.

”1. Skelettet är den beniga delen av kroppen som, betraktat för sig själv, framstår som skrämmande. För mycket är borta.”

Jag tror Eric Pauli Fylkeson egentligen menade mig.

När jag insåg att jag inte skulle hinna med allt jag önskade på lovet skrev jag Sleep Is Death och lade mig för att läsa I Väntan På Godot.

Det var någonstans innan detta jag fann mig själv med frågeställningen Am I Real? men eftersom ingen fanns i närheten gick jag och borstade tänderna. Känns som allt är ofärdig poesi.


Gravallvarlig

Vad gjorde du i torsdags? grymtade han och tryckte fram hakan, därefter lampan, rakt upp i ansiktet på mig så att jag började se sådana där gröngula fläckar man alltid ser när man blir bländad. Eller, han brukade göra så, när vi gick i skolan. Det var ett tag sedan. Undrar hur man gör nu.

Kanske leker man polisutredning även på folkhögskolan, eftergymnasial utbildning. Fast antagligen är de mognare där. Vissa kanske rentav övermogna:

Tack, men du, jag kan inte få det där äpplet bredvid istället? Nej inte det med flugorna runt, utan – ja precis, det där röda. Jaha, det var förgiftat.

Mamma, mamma, när man dör, får man kryssögon som i Kalle Anka då?

Nej, för numera vet även barn att när man dör så stänger någon som lever, typ Aragorn, ögonen på en. Däremot vet jag inte hur det är att gå i skolan med folk som onekligen lär kalla sig vuxna. Ansvarstagande individer, mer eller mindre. Mindre i mitt fall; jag ska inte försöka komma undan här. Frågan är bara om det är en seriös samling personer, som mycket möjligt kan komma och läsa det här inlägget för att sedan säga: onekligen, eller: tji fick du!

Jag har en plan för höstterminen nämligen, och det här är mitt första försök att experimentera med den. Omringad av en bunt skrivintresserade är det möjligt att jag får möjlighet att lära mig mer oseriöst skrivande. Missförstå mig inte nu, för det är just detta jag vill lära mig. Ett skrivande som inte tar sig själv på så överdrivet stort allvar, kanske rent av vågar vara dåligt skrivet – enligt alla dessa oskrivna regler någon nisse kommit på – eftersom det är just detta som gör det bra och äkta. För ett bra språk och snygga ord betyder inte automatiskt bra skrivande.

Själv är jag så pretentiös att om texten inte låter smart så tror jag hela min talang fallit ned i något avgrundsdjup, enda räddningen att skriva något som låter jätteklipskt igen, typ: skymningsbladets grönska spräckte himlen itu med sitt lyster, eller varför inte bara: jag tänker återskapa tanken.

Snälla nån liksom, världen går inte under om du – och då menar jag förstås jag – landar på marken en stund. Jösses, skrivande är inte på liv och död. Man behöver inte vara så allvarlig att läsaren kan se hur författaren sitter där med sitt stenansikte och trycker ned tangenterna efter mycket eftertanke, i hopp om att hela världen kommer omvälvas av ordens kraft. Lighten up, grabben.

Vad gjorde du i torsdags?

Inte mycket alls.

Vad ska du göra nästa vecka?

Börja i skolan.

Fy fan vad läskigt. Förhoppningsvis är klassen som en enda stor Gott & blandat-påse.


OBS! Om du sällan tänker kan du helt bortse från denna text.


Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov


Pretentiöst dravel

Igår var jag på besök på Tärna folkhögskolas skrivarlinje. Mitt ibland all information om skolan, linjen och internatet dök en tankeställare upp ifrån en av eleverna. Innan hon börjat på skolan hade hon ansett dikter vara pretentiöst dravel, men i efterhand hade detta blivit hennes grej här i skrivarlivet. Någon sade att man inte kan förstå poesi om man inte skriver det själv. Det kan jag inte hålla med om, däremot förstår jag hennes tidigare inställning.

För lite mer än två år sedan befann jag mig i samma sits. Medan mina estetiska klasskamrater diskuterade dikters innebörd på svensklektionen önskade jag inget annat än ta en slägga och slå de tramsiga meningarna i bitar. Nu sitter jag här och skriver dikter andra kan diskutera.

Kanske hade han rätt ändå. Kanske kan man enbart förstå poesin om man själv skriver den. Men då skulle många som faktiskt läser den inte göra det. För det handlar snarare om en förändring hos mig och henne och att dikter är så mycket mer än pretentiöst dravel. Även om de kan vara det också.


Konsten och förståelsen

Det här med intellekt och att konsten ska vara så himla smart hela tiden. Att den ska utmana oss att tänka i nya banor, bredda vår förståelse och bygga broar in i oss själva. Vi har en grupp människor som tycker att det ska vara substans i konsten, att den ska säga oss något – kanske inte direkta budskap, utan mer få oss att tänka. Jag är en av dem som vill att konsten ska kunna bredda mitt tankespektrum. Men jag är inte en av dem som tycker att musik, film, litteratur, tevespel, måleri och skulptur utan mycket till tanke bakom är sämre än den som har det.

Det finns en sjuklig, elitistisk uppfattning om att konst med mycket yta men mindre innehåll är sämre än annan, högkulturell sådan med mycket djup. Kulturnissarna påstår att det inte finns mycket att finna i den formen av lägre konst, som på enkel svenska kallas underhållning. De har fel.

Det finns ingenting som säger att en filosofiskt djupplogande film är bättre och mer givande än en välkoreograferad kampsportsrulle. Förståelse är ett brett ämne. Detta och engagemanget är det som räknas. Att ha full förståelse för kung fu är inte sämre än att ha förståelse för mänsklig psykologi. Att kunna räkna matte är inte bättre än att kunna göra en lång kata. Det finns ingenting som säger att Hurt Locker är bättre konst än Avatar. Personligen föredrar jag dock Hurt Locker varje dag, men det säger inte att den är bättre. Bara enligt mig.

Hurt Locker har fokuserat på att visa upp kriget och vad det gör med människor. Avatar visar på otroliga specialeffekter. Förståelsen om människan i den ena och kunskapen om att skapa en artificiell värld dränkt i detaljer är båda lika beundransvärda färdigheter. Att hävda annorlunda kallas elitism. Det håller pretentiösa snobbar på med som anser att de är bättre än andra. Den som påstår något sådant visar också på att trots allt djupt babbel har inte mycket förståelse uppkommit.

Själv har jag kallats pretentiös, och jag anser mig vara intellektuell. Jag gillar djupa filmer och musik som säger mig saker. Jag skriver poesi och filosoferar och vill ständigt berätta om någonting som betyder något. Men jag tycker inte att någon Steven Seagal-rulle är mindre värd än Gudfadern. Med stor sannolikhet har han större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.

Kunskap och förståelse är breda ämnen. Oavsett vart man riktar sin fokus är dem lika viktiga. De är det för att alla människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.


Förklaringar

Häromdagen lyssnade jag igenom en lång föreläsning om tevespel och berättande med Jonathan Blow, en man som ständigt lyckas väcka funderingar kring det medium jag själv skapar inom. Däremot har jag aldrig lyssnat på en föreläsning om litteraturens betydelse och problem, men jag för ständigt en diskussion med mig själv och andra kring detta. För att påstå att skrivkonsten är fri från svårigheter trots att den hängt med sedan stenar och papyrus var författarens bästa vänner – i jämförelse med spelen som enbart varit med under några årtionden – kan inte vara mer fel. Förhoppningsvis finns det heller ingen som påstår något sådant. Vi hade trots allt tjafset om manifestet och berättandets återkomst nyligen. Den som nu orkade engagera sig i det.

För mig är allt skapande nämligen någonting personligt, men folk får gärna skriva manifest och regler och andra grundstommar till hur de tycker saker ska se ut så länge de ger fan i hur jag gör det, men givetvis är kritik välkommet – fast det är en helt annan sak. Däremot tänkte jag med detta inlägg ta upp något jag själv retar mig något otroligt på, nämligen förklaringar.

Överallt kan man läsa om hur man ska gestalta och beskriva – inte förklara, då det kommer till beteenden och liknande. Är man som författare tvungen att säga att Kristoffer är ledsen, istället för att förmedla detta genom att beskriva hans tunga fotsteg och sänkta blick, så har man misslyckats. Kul; ett hårt slag i magen på alla aspirerande författare där ute. Men enligt mig gäller detta nästan bara då huvudpersonen är i tredjeperson; för borde det inte bli tvärtom i förstaperson? Som jaget i berättelsen kan jag trots allt lika gärna veta att jag är ledsen som att jag tänker på hur tunga mina fötter känns. Men det beror helt på. Dessutom, jaget vet ofta vad det känner, men inte alltid varför. Däri ligger spänningen.

Jag tänkte dock inte säga mer om det utan gå vidare till det jag egentligen var ute efter: förklaringen av handlingen. Det är antagligen det värsta som finns. Enligt mig ska handlingen förklara och utveckla sig själv under bokens fortlöpande, inte behöva klargöras mot slutet. För är någonting ett misslyckande må det vara att som författare behöva tydliggöra vem som gjorde vad, varför, hur och/eller var allt utspelade sig. Det finns nog ingenting som är så irriterande som att i slutet, eller början i vissa fall, få en lång redogörelse om hur det hela ligger till, för att liksom ses sade i kommentarfältet till inlägget Fantasi tvingas svälja någon annans tankar. Tror författaren i detta fall att läsaren är dum i huvudet och inte kan förstå, eller är det helt enkelt författaren som inte är kompetent nog att skapa en berättelse där handlingen inte behöver en liten guide i slutet? För mig är svaret uppenbart: författaren är helt enkelt inte skicklig nog att skriva en berättelse, oavsett hur väl upplagd den må vara på andra ställen.

Det här innebär förstås att all förmåga till tolkning skärs ned på och det enda rätta svaret tycks vara det som står skrivet där i slutet eller början för alla att se. Tolkningen av verket blir nämligen inte mindre för att man förstår det, men den blir det om man säger att såhär var det. Men vill man skriva en faktabok får man självfallet göra det. Personligen tycker jag dock det är mer av en förolämpning mot den skönlitterära författaren själv än mot läsaren.

För mig förklarar en bra historia sig själv, genom händelser som aldrig blir övertydliga eller dumma utan alltid balanserar och för berättelsen framåt på premisserna mediet tillåter. En utdragen videosekvens inom spel innebär ofta en förlust, den långa introduktionstexten i filmen detsamma, och för böcker är det förklaringen i slutet. Men det finns förstås fler. Det finns hur många sätt som helst att göra ett verk övertydligt. Och alla sätt är dåliga.

Enligt mig, men det ska jag inte ens behöva skriva.


Fantasi

Jag försöker fatta tag om tiden som rinner mellan mina fingrar, men plötsligt är vi nu här och det är Världsbokdagen. En dag då sådana som jag ska bjuda på oss själva och dela med oss av godbitar från hjärnans djupaste egohålor. Men istället för det ser vi någonting helt annat: en omfamning av det viktigaste vi i detta fall har till förfogande: fantasin. Och ljuset faller på den som vågar lyfta pennan eller läsa den första raden, och sedan fortsätta.

Fantasin är det viktigaste vapnet och skölden författaren och läsaren har. Någon hävdade en gång att verk som kan tolkas på olika sätt tyder på att skaparen inte kan berätta ordentligt eller helt enkelt inte kan komma på hur det ska vara och hur det ska sluta. Nästan ännu värre att denne i ett desperat försök önskar vara speciell. Själv anser jag att olika tolkningar är en självklarhet. Att försöka skriva något i sten leder enbart till missförstånd. Vi människor drömmer, fantiserar, gör om och tyder olika, och för mig är det en stor del av vad böcker och mitt författarskap handlar om.

Jag har fått kommentarer på flera scener från Grå Sol om hur en viss scen såg ut. Ingen kommentar har varit den andra lik. Alla läsarna hur utgått ifrån samma grundpelare, men de har uppfattat vissa delar olika och upplevt något helt annat än det jag själv såg i mitt huvud under skrivprocessen. Är det en förlust för min del, att de sett något annat än mig? Nej, och det är heller inte något problem hos dem.

Oavsett hur detaljerat jag beskriver något kan jag inte bestämma hur läsare ska uppfatta saker. Det är alltid upp till dem. Det är därför otroligt kul att höra hur folk berättar om sina upplevelser, för jag lyckas ofta bli förvånad. Och då givetvis på ett positivt sätt.

För mig som författare handlar det om att berätta, fantisera, ge och att låta läsaren uppleva någonting de kanske aldrig kunnat drömma om, eller känner igen ytterst väl. Läsaren i sin tur kommer med sin fantasi skapa en inre bild av allt det jag skrivit – om hon sugs med. Tolkningar är det finaste som finns. Det visar att hon upplevt något och tänkt. Hennes berättelse – den hon uppfattat – är lika viktig som den jag själv skapat. Det finns ingenting bättre än att veta att mina berättelser satt sina spår; manat till eftertanke, igenkännande, intresse, spänning, skratt, sorg. Olika tolkningar är lika naturligt som olika människor. Sen finns det förstås folk som läser slarvigt också, men det är en annan historia. Det gäller naturligtvis även skaparna…

Jag nämnde att sådana som jag ska bjuda på sig själv idag – av någon anledning – och det tänker jag göra också. Eftersom ingen ändå läser den här texten vågar jag därför slå på stort och säga att den som beställer Grå Sol av mig just idag, fram till klockan slår midnatt, får köpa den för 150 kronor inklusive frakt. Det innebär under halva det ordinarie priset, om du köper genom vulkan och räknar med frakten. Den ligger nämligen på runt 40 kronor. Är jag inte snäll så säg?