Månadsarkiv: januari 2010

Sjukdomen

Rörelserna formade den plats där han bodde. En storstad, med hus, ljus, grus. Man förväntar sig att se något mer där, och det man förväntar sig får man. Men också lite till.

Sjukdomen som driver genom staden färdas i etern och alla kämpar vilt emot den. De vänder sig till varandra, till sig själva, drömmer sig bort och mördar tankar – skapar idéer, formar vilsna sinnen med tillhyggen av metall. De färgar det med bläck, med smattrande fingrar på tangentbord, med penselstreck, med en flykt bortåt – inåt, med att sitta stilla och att springa.

Det hela är en mutation, den växer och sprider sig, för det är trots allt en ilsken sådan, en sjukdom, tumör, kräftsjuka som sveper fram. Genom mörker och ljus. Så stor växer den sig, att folket slutligen enbart söker himlen. Flyger med helikoptrar och flygplan – de utvecklas till svävare.

Det är högt till himlen, högre än något annat. Bilar räcker inte till, hur stora de än gör dem. Drömmar räcker inte till, hur mycket de än drömmer. Större, större.

Tumören tar marken i besittning, lägger sig och vilar. Hus faller; snart finns enbart skyskrapor av betong och metall kvar. Högst upp på dessa står människorna bredvid varandra, vissa håller handen, andra stirrar på en skärm. Vissa är längre ner, kanske döda, eller döende.

Och då de står där uppe, ser de ner på sjukdomen, och bygger högre. Klättrar högre. Slutligen finns ingen högre plats att nå. Resan är slut.

En man faller ned då han tappar greppet, fastnar och sjunker ned i cystan, in i den, förbi den. Under den finns ingenting. Det är tyst. Han ser sig omkring. Den finns inte.