Månadsarkiv: november 2009

Perspektiv

Det hela handlade om perspektiv. Ett djup i synen, som ett bollande mellan olika punkter, stationer; jag hoppade jämfota mellan dessa. Det sträckte ut sig, likt någon dragit ut panoramat som vilken gummisnodd som helst. Det var som att se utåt och inåt, mot världen – men samtidigt, då fokusen låg någonstans i mitten, i brytningen – nästan som en trädgräns – var det som att se en rusning mot sig själv, likt ett tåg som tuffar framåt, ändå bakåt. Det kunde inte riktigt bestämma sig, och jag velade mellan de olika hållplatserna, blev nästan snurrig på kuppen.

Tåget som spydde ut svart gas och ändå inte fanns fortsatte alltjämt, befann sig på olika platser beroende på vartåt jag riktade blicken. Trots att världen som den störtade fram emot och flydde från fann sitt slut längre bort – eller snarare, där fann jag mitt slut – föreföll horisonten oändligt avlägsen. Nästan som avskuren från verkligheten.

Men det hela handlade enbart om perspektiv. Fast det var en djup syn. En distanserad betraktelse. En oändlig vy.

Antagligen var det därför jag lade mig ned och såg upp mot taket där kläder och sladdar och växter hängde och störtade. Nedåt, mot mig.

Ändå stod de stilla.


Återvänd

När jag tryckte på den sista tangenten uppenbarade sig hennes leende framför mig. Jag målade det, samtidigt var det jag som – efter att dessa tunna läppar med blottad tandrad emellan haft sin tid i ljuset – lät dem tona bort i det svarta, såsom i en film, men här var eftertexterna tomma; jag skrev dem aldrig. Istället lade jag filmen åt sidan och lät det svarta rulla vidare.

När jag sedan åter ser på den: spolar tillbaka och går igenom de första scenerna, inser jag att där gömmer sig mer än jag någonsin kunnat drömma om. En kropp som med öppna armar välkomnar mig, tillbaka och hem; jag fattar tag i händerna, följer dem hela vägen till slutet, där det åter blir tomt. Då lutar jag mig tillbaka, låter det mörka fortsätta, och blandar en kall drink; krossar isen med tänderna. Allting medan leendet jag skapade på skärmen istället formas i mitt ansikte.

Mörkret fortsätter rulla förbi. Jag låter tangenterna vara – för den här gången, och känner efter i min hand. Där finns den välbekanta värmen, från det förmodade fula. Jag ler.


Intermission

Knastrandet från stegen krossade andetagen. Snön tycktes falla från alla håll. Det var inte höst längre, heller inte snart jul, utan någonting mittemellan. Luften var klar och uppfriskande – det var den förvisso, men kylan som lade sig i strupen likt en snöboll dränkt i frusen is hade jag gärna bytt ut mot höstens förmultnande – på samma gång livgivande – andedräkt.

Jag skruvade upp musiken som vaggade i mina öron tills hela världen dränktes i tonerna, som likt snöflingor valsade då de föll genom luften ned mot marken. Där sedan, ibland allt det vita, satt jag mig ned på en kall parkbänk och såg upp mot himlen. En snökristall landade i mina ögon; däri formades då en droppe, likt en tår, som sakta dalade nedför kinden. Längst ned på hakan stannade den – hängde den kvar, och släppte inte taget. Trots att den kanske både ville och kunde.

Någonstans på vägen blir likväl vattnet till ånga eller is; till en liten snöstjärna, men innan detta hänger den kanske på någons haka och vägrar släppa taget. Någonstans mittemellan.


Saknad

Träbjälkar i taket,
som håller kroppen uppe
Vad är saknad,
en frånvaro?
Dina ögon glimmande i mörkrets sken,
och trät var mörkt men ännu starkt
Det andades
Men det enda jag någonsin gjorde,
under natten då stjärnorna blinkade bort sina tårar,
var att önska dig tillbaks till mig
så att vi tillsammans, du och jag
kunde måla om taket


Sätta komma

Jag ogillar att sätta punkt, sätter därför komma istället. Just med detta skiljetecken väljer jag därför att avsluta min novell ”Novell” (lustigt det där), och jag kan därmed upplysa er att den är klar. Nu återstår en liten mognadsperiod på någon vecka, finjusterande och sedan överlämnandet till två personer som ska läsa för bedömning och jaga fel, men dessa är ännu inte utvalda. Jag har dock en aning om vilka jag skulle vilja ha som läsare, så det blir att fråga dessa personer då tiden är inne.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag trodde boken skulle bli runt 70 sidor, och det var inte alltför dåligt gissat. Den hamnade på 85, men detta lär kunna ändras efter bearbetningen. Mycket kortare lär den dock inte bli, eftersom jag inte jobbar på ett sådant sätt att jag skriver en hög och sedan sorterar och klipper ned denna, utan försöker göra rätt på en gång. Det tar därför längre tid att skriva ens en kort text, men med tanke på att boken redan är klar kan jag inte påstå att jag legat på latsidan, även om det till viss del känns som så. Känslan att avsluta denna gång var dock inte densamma som vid Grå Sol, men uppläggen de båda böckerna emellan skiljde sig så otroligt att det egentligen inte kan jämföras.

Emellertid, med boken avklarad och under mognad får jag mer tid över att blogga, vilket i sin tur ledde till att jag lät bloggonoid återuppstå, med diverse uppfräschningar. Dock har jag så många idéer på lagret och otaliga texter och böcker som kan avslutas och fortsättas, att jag kanske lägger min tid på dem istället. Men det återstår att se. Med säkerhet kan jag dock meddela att det imorgon dyker upp en recension till spelet The Darkness, för den som är intresserad.


Värme

Det hela var som en varm hand på axeln, närmast feberstött, men med en låga i handflatan kraftigare än alla virus som kunde trängas i en och samma kropp. Längst ut på fingertopparna sköt den ut, elden, och det var den som födde leendet. Detta spred sig sedan vidare över ansiktet som en skogsbrand, färgade kinderna röda och tände ögonens glöd. Det vackraste, är att hon törs upprepa det och ändå hålla lågan brinnande, lika klar som innan. Hade orden plötsligt förlorat sin mening skulle elden ändå inte slocknat, för tändstickans ansikte sken som solen under skymningsgången.

Vore det inte för dessa bränder skulle skogen inte växa. Då skulle jag långsamt dö.


Saknad

Plötsligt slog det ned som en blixt framför mig: jag saknar dig så jävla mycket. Jag saknar hela idén att ligga och tala i mörkret, känslan av att vara varandra nära trots avstånd på avstånd, som att vandra genom öknen och möta ännu en öken. Jag saknar atmosfären i rummet där jag ligger, att höra mina samt dina ord, närheten och värmen vi båda utstrålar genom att bara vara, där tillsammans. Jag saknar att ligga och stirra upp i taket och fundera på ytliga spekulationer medan din röst sluddrar till vänster, saknar oförmågan att betrakta till följd av mörkret och istället se det som inget ljus kan uppvisa, känna det som endast visar sig då två verkligen finns. Inga måsten, bara ord och åter ord. Och tystnad. Ett lugn. Men framförallt, en gemenskap.

Så mycket saknar jag dig. Det låter som en kärleksförklaring men du kan lika gärna vara min vän. En vän som är nära, som är långt bort, men som är där. Tills ramen runt verkligheten spruckit och färgen runnit ut över bordet.


Lyckas

Jag hade glömt bort hur det känns, att verkligen lyckas, att få till det lilla extra, eller avsluta det vackra man påbörjat. Jag hade glömt hur orden i samspel med varandra, i en gemenskap, kan skapa och måla upp de kraftigaste av känslor. Alla dessa känslor. Människans. Men kanske inte gemenskapens. Såvida du inte känner gemenskap med karaktären du valt att kalla din egen, efter ett tag kanske till och med dig själv – en del av dig. Är det då inte vackert när man verkligen lyckas? Är det då inte som att lyckas med sig själv, att göra någonting stort? Att vara en människa.

...