Etikettarkiv: förståelse

Igår

Idag, för första gången sedan jag minns inte när, använde jag bälte i bussen. Det var buss 666. Highway to Hell, sa en man längre bak, läraren som med en kollega tagit med sig hela fritidsklassen. Dagsutflykt. Barnen upprepade både två och tre gånger. 666. Sedan började de tala om något annat.

Ett av barnen tryckte på knappen och fritidsledaren tvingades säga till dem med mörk röst när ingen steg av. Sedan talade han ljust igen. Barnen om något nytt. Lärarna om när de skulle hoppa av. Barnen om något nytt.

De samlade ihop klassen och gick iväg. Jag satt kvar medan bussen rullade vidare mot lasarettet.

Jag sa hej då till chauffören när jag steg av.


”Desto mer man lär känna en människa, desto mer finns det att lära känna.”


Rendezvous

Min mamma
Statarhora
orden klingar i mitt medvetande,
sprungna ur omedvetenhet
men skapade genom hennes konstverk
två kvinnors liv
”Elegi”
som talade
och jag lyssnade
på fortsättningen

Vad jag än vänder mig ser jag mig själv i ryggen
mitt förflutna

Obehag, hets, konflikter
rörelse, för möten innebär just det, att våga ta steget

Ilska, orättvisa, och en strävan
efter att visa sanningen, visa sig själv

Interaktivitet, däri ligger också mötet
lekfullhet,
ännu en gång, att möta sitt förflutna i korridoren
att sedan ta ett steg ut
och möta världen, fiender och fördomar, se dem på nytt
med nya ögon, vakna ögon

En skissdikt om konstutställningen Rendezvous på Avesta Art


En sån där skrivare

”Hej”, sade hon och sträckte fram handen halvvägs till mig, nästan lade upp den, som om den vore en förlängning av leendet som prydde hennes ansikte. Jag tog den men log antagligen inte lika mycket tillbaka. Jag brukar vara försiktig med sådant.

”Linnea”, sade hon.

”Kristoffer. Är du en sån där skrivare?”

”Absolut.” Och det var ju jag också. Visste förstås redan från början att hon var en sån där skrivare eftersom jag var tidig med att studera listan över de boende nere i ingången. Tveksamt om jag annars hade frågat. Jag brukar vara försiktig med sådant också.

”Vi lär ju synas”, avslutade hon efter lite språkande men insåg att det kanske inte var det smartaste att säga med tanke på omständigheterna.

Mina ögonbryn log ironiskt. Det var trots allt sant.

Hon gick åt ena håller och jag åt andra. Två såna där skrivare.


Gravallvarlig

Vad gjorde du i torsdags? grymtade han och tryckte fram hakan, därefter lampan, rakt upp i ansiktet på mig så att jag började se sådana där gröngula fläckar man alltid ser när man blir bländad. Eller, han brukade göra så, när vi gick i skolan. Det var ett tag sedan. Undrar hur man gör nu.

Kanske leker man polisutredning även på folkhögskolan, eftergymnasial utbildning. Fast antagligen är de mognare där. Vissa kanske rentav övermogna:

Tack, men du, jag kan inte få det där äpplet bredvid istället? Nej inte det med flugorna runt, utan – ja precis, det där röda. Jaha, det var förgiftat.

Mamma, mamma, när man dör, får man kryssögon som i Kalle Anka då?

Nej, för numera vet även barn att när man dör så stänger någon som lever, typ Aragorn, ögonen på en. Däremot vet jag inte hur det är att gå i skolan med folk som onekligen lär kalla sig vuxna. Ansvarstagande individer, mer eller mindre. Mindre i mitt fall; jag ska inte försöka komma undan här. Frågan är bara om det är en seriös samling personer, som mycket möjligt kan komma och läsa det här inlägget för att sedan säga: onekligen, eller: tji fick du!

Jag har en plan för höstterminen nämligen, och det här är mitt första försök att experimentera med den. Omringad av en bunt skrivintresserade är det möjligt att jag får möjlighet att lära mig mer oseriöst skrivande. Missförstå mig inte nu, för det är just detta jag vill lära mig. Ett skrivande som inte tar sig själv på så överdrivet stort allvar, kanske rent av vågar vara dåligt skrivet – enligt alla dessa oskrivna regler någon nisse kommit på – eftersom det är just detta som gör det bra och äkta. För ett bra språk och snygga ord betyder inte automatiskt bra skrivande.

Själv är jag så pretentiös att om texten inte låter smart så tror jag hela min talang fallit ned i något avgrundsdjup, enda räddningen att skriva något som låter jätteklipskt igen, typ: skymningsbladets grönska spräckte himlen itu med sitt lyster, eller varför inte bara: jag tänker återskapa tanken.

Snälla nån liksom, världen går inte under om du – och då menar jag förstås jag – landar på marken en stund. Jösses, skrivande är inte på liv och död. Man behöver inte vara så allvarlig att läsaren kan se hur författaren sitter där med sitt stenansikte och trycker ned tangenterna efter mycket eftertanke, i hopp om att hela världen kommer omvälvas av ordens kraft. Lighten up, grabben.

Vad gjorde du i torsdags?

Inte mycket alls.

Vad ska du göra nästa vecka?

Börja i skolan.

Fy fan vad läskigt. Förhoppningsvis är klassen som en enda stor Gott & blandat-påse.


OBS! Om du sällan tänker kan du helt bortse från denna text.


Va?

Jag säger hela tiden att min cykel är ostadig. Det är egentligen inte helt rätt. Det är bara bakhjulet som vickar från höger till vänster då jag susar fram.

Inledning

Cykelturer efter samma väg, med tramp och tramp och rullningar, uppför backar och nedför dem – någonstans efter ett par trippar fram och tillbaka gör jag en vana av det hela; plötsligt blir upplevelsen förminskad, bara rinner iväg. Det blir mest tänkande av allt, jag missar detaljerna och de stora sakerna, passerar bara förbi i min egen värld med fokus på något helt annat.

Jag föreställer mig att många lever i en form av existens som denna, hela tiden. Ständigt med hjärnan överfull, eller tom på tankar. Oavsett, så finns inte just nu.

Undrar om det finns kurser för att lära sig tänka. Lära sig att leva och vara ständigt vaksam, men utan att drunkna i vågen av intryck och enbart bli en liten skrivmaskin och studerar och antecknar. Det skulle vara något det.

Tredje dagen: Förvirring och förståelse

”Hej”, säger jag. Gubben rycker till och rynkar lite på pannan.

”Jag stod och sov jag”, säger han utan att jag hör det.

”Va?”

”Va?”

”Va?”

”Jag stod och sov, sa jag.”

Kvick analys:
Hälsning, följd av mening jag inte hör. Va, som i att jag inte hörde. Va, som i att han inte hörde vad jag sade när jag sade va. Va, som i att jag upprepade det jag sade när jag sade va eftersom Jag sa va inte alls hade låtit speciellt bra. Han upprepar sin mening. Tänk att vi fick det rätt.


Pretentiöst dravel

Igår var jag på besök på Tärna folkhögskolas skrivarlinje. Mitt ibland all information om skolan, linjen och internatet dök en tankeställare upp ifrån en av eleverna. Innan hon börjat på skolan hade hon ansett dikter vara pretentiöst dravel, men i efterhand hade detta blivit hennes grej här i skrivarlivet. Någon sade att man inte kan förstå poesi om man inte skriver det själv. Det kan jag inte hålla med om, däremot förstår jag hennes tidigare inställning.

För lite mer än två år sedan befann jag mig i samma sits. Medan mina estetiska klasskamrater diskuterade dikters innebörd på svensklektionen önskade jag inget annat än ta en slägga och slå de tramsiga meningarna i bitar. Nu sitter jag här och skriver dikter andra kan diskutera.

Kanske hade han rätt ändå. Kanske kan man enbart förstå poesin om man själv skriver den. Men då skulle många som faktiskt läser den inte göra det. För det handlar snarare om en förändring hos mig och henne och att dikter är så mycket mer än pretentiöst dravel. Även om de kan vara det också.


Konsten och förståelsen

Det här med intellekt och att konsten ska vara så himla smart hela tiden. Att den ska utmana oss att tänka i nya banor, bredda vår förståelse och bygga broar in i oss själva. Vi har en grupp människor som tycker att det ska vara substans i konsten, att den ska säga oss något – kanske inte direkta budskap, utan mer få oss att tänka. Jag är en av dem som vill att konsten ska kunna bredda mitt tankespektrum. Men jag är inte en av dem som tycker att musik, film, litteratur, tevespel, måleri och skulptur utan mycket till tanke bakom är sämre än den som har det.

Det finns en sjuklig, elitistisk uppfattning om att konst med mycket yta men mindre innehåll är sämre än annan, högkulturell sådan med mycket djup. Kulturnissarna påstår att det inte finns mycket att finna i den formen av lägre konst, som på enkel svenska kallas underhållning. De har fel.

Det finns ingenting som säger att en filosofiskt djupplogande film är bättre och mer givande än en välkoreograferad kampsportsrulle. Förståelse är ett brett ämne. Detta och engagemanget är det som räknas. Att ha full förståelse för kung fu är inte sämre än att ha förståelse för mänsklig psykologi. Att kunna räkna matte är inte bättre än att kunna göra en lång kata. Det finns ingenting som säger att Hurt Locker är bättre konst än Avatar. Personligen föredrar jag dock Hurt Locker varje dag, men det säger inte att den är bättre. Bara enligt mig.

Hurt Locker har fokuserat på att visa upp kriget och vad det gör med människor. Avatar visar på otroliga specialeffekter. Förståelsen om människan i den ena och kunskapen om att skapa en artificiell värld dränkt i detaljer är båda lika beundransvärda färdigheter. Att hävda annorlunda kallas elitism. Det håller pretentiösa snobbar på med som anser att de är bättre än andra. Den som påstår något sådant visar också på att trots allt djupt babbel har inte mycket förståelse uppkommit.

Själv har jag kallats pretentiös, och jag anser mig vara intellektuell. Jag gillar djupa filmer och musik som säger mig saker. Jag skriver poesi och filosoferar och vill ständigt berätta om någonting som betyder något. Men jag tycker inte att någon Steven Seagal-rulle är mindre värd än Gudfadern. Med stor sannolikhet har han större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.

Kunskap och förståelse är breda ämnen. Oavsett vart man riktar sin fokus är dem lika viktiga. De är det för att alla människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.