Etikettarkiv: drömmar

Vad är här, du, varför?

Varför är du här?

Jo jag tänkte, att det kanske vore bra att utbilda sig?

Utbilda sig, till vad?

En sån där författare?

Författare, det låter förfärligt.

Är det inte såna ni utbildar här?

Inte så vitt jag vet.

Vad vet du då?

Senast någon frågade: inte mycket alls.

Men du vet något nu?

Det beror på vem du frågar.

Jag frågar ju dig.

Jaha. Nej, då vet jag inte.

Om jag frågar han där borta då?

Vem?

Det var ju… glöm det.

Det ska jag.

Så jag kan inte utbilda mig här?

Nej, men du får gärna flytta in.

Flytta in, vadå flytta in?

Ja, det här är ju ett sånt där internat.

Borde inte internat betyda att det finns en skola?

Jo.

Så var är utbildningen?

Den finns ju inte.

Men du sa att det fanns en skola.

Nej.

Jo.

Jag sa bara att det borde finnas skola till internat.

Ja, alltså borde det finnas en skola här.

Nej.

Men detta är ju ett internat.

Det sa jag aldrig.

Det sa du faktiskt.

Är du säker?

Nästan hundra.

Det tror jag inte. Detta är ett hotell.

Ett hotell, men det stod ju inte utanför.

Vart?

… utanför.

Vadå utanför?

Utanför huset. Vart annars?

Vilket hus?

Det som vi är i.

Det här är ett hotell.

Ja, och ett hotell brukar vara ett hus.

Det var något nytt. Vi kallar det bara hotell.

Som du vill. Om jag inte kan utbilda mig här får jag väl tacka för hjälpen och åka vidare då.

Vadå?

Nu förstår jag inte.

Åka vidare?

Ja…

Vart?

Någonstans, hem antagligen.

Hem? Det här är ett hem.

Men inget hus?

Nej.

Ett hotell?

Ja.

Men inget hus?

Nej.

Det var mer än jag förstår. Tack och hej.

Vart ska du?

Ut.

Vart?

Ut genom dörren.

Vilken dörr?

Den som… ursäkta men vart går jag ut någonstans?

Vadå?

Hur kommer jag ut ur byggnaden?

Va?

Förlåt, dumt av mig. Jag menar förstås: hur kommer jag ut ur hotellet?

Fråga inte mig, det var inte jag som byggde det.

Vem gjorde det då?

Säg det du, den som vet.

Okej… kan jag få ett rum för natten åtminstone?

Ett vadå?

Ett rum?

Jaha, ett sånt. Ja, vi har ett sånt.

Ett enda?

Ett enda.

Kan jag få hyra det för natten?

Nej.

Va?

Du måste hyra det.

Annonser

Ledig

Jag var alltid på jakt efter något,

men gick förlorad istället

Tappade bort målet

snubblade på en linje som inte fanns

Åttonde dagen: här var det tomhet

Ledig och hemma

cykeln på uppfarten

Frågar mig själv men får inga svar

Spenderar hela dagen med musiken som strömmar

Nu blir det åter varmt,

kvällen till trots

Tanken inte långt borta,

till skillnad från agerandet

Jag ser på Cashback

känner igen mig men skrattar ändå

Kanske inte helt fel trots allt


Ansvarig för frysandet

Inrullandes i Västerås på min ostadiga hoj märker jag en sak omedelbart, eller åtminstone så fort jag slitit blicken från måsarna som seglar iväg mot Skrapan och horisonten, idag molnfylld – blå och grå – nämligen att det inte var mycket mer fåglar än så, trots att klockan var densamma som igår. Deras frånvaro måste ha någonting med bristen på fester, helg och allmän nedskräpning från oss människor att göra. Ironiskt att vi överlämnar staden åt dem för en dag enbart på grund av vårt eget beteende. Så mycket för hypotesen om Fåglarnas stad alltså.

Inledning

Jag är frysansvarig på jobbet denna vecka vilket gör mig till en riktigt kall jävel. Håret i nacken reser sig varenda gång jag behöver gå in i den stora frysen på lagret och hämta nya varor, dessutom immar mina glasögon igen till den gränsen att jag ser världen genom en grå dimma. Av någon anledning blir dock ljuset från lamporna omringade av en aura av blått och gult och andra färger, som en sköld utanpå dem. Dess skimmer påminner mig till viss del om en regnbåge.

Andra dagen: Sol utan ljus och värme

Klockan visade 04:18 och termometern 15,8. I mitt huvud cirkulerade i och med detta enbart: idag kommer jag frysa, igen och igen; det kändes fullkomligt självklart men ändå var jag tvungen att övertala mig själv om faktumet, kanske med hopp om att ha fel. Det hade jag inte.

Daggen från diket stack i huden då jag svepte förbi, solen låg bakom läckande moln som såg ut att röra sig inåt mot himlen, det blå havet, vilket kändes konstigare att se på än det egentligen borde.

När solen slutligen bestämde sig för att visa sig, och jag hade väntat länge, nästan räknat sekunderna under de senaste tjugo minuterna – förde den varken med sig värme eller ljus. Jag förväntade mig att fälten skulle målas i gyllene färger, för den lilla lysdioden var verkligen helt framme, men istället hände ingenting. Det var som om en osynlig skugga lagt sig framför dess strålar. Det blev heller inte varmt förrän jag kom in till Västerås, men det var egentligen väntat. Där beslutade den sig dock för att gå i moln igen, men då hade jag fullt upp med att tänka på annat än om det verkligen var så kallt längre.


Du

Jag försökte fånga dig i tidens famn,
men jag vet knappt själv vad jag känner

det var aldrig mer än en blick
aldrig mer än att du såg på mig,
och jag på dig, för jag kunde inte sluta

jag lyssnade till varje ord du sade,
fascinerades över dina insikter,
dina försiktiga sätt att yttra dig på
men främst din ständiga närvaro,
som om inget annat fanns än den sekunden
jag drogs med i detta, stod aldrig emot
ville självfallet inte att det skulle ta slut
men tänkte aldrig tanken;
fastnade i tillståndet

Målade mina inre väggar i dina färger
försökte bevara ansiktet –
hålla dig kvar längre än vi sågs
för det var bara en kort stund;
i efterhand tog det slut alltför fort

jag sade ingenting, vågade kanske inte,
behövde inte heller
för vad säger man till en främling,
någon hälsningsfras,
kanske hej, namnet, sedan inget

En timme senare hade livet åkt vidare
bilden av ditt ansikte började blekna
ögonen blev vaga, ögonbrynen försvann helt
klädernas färger tynade, läpparna talade ej mer
en suddig skugga bestod
men även den avlägsnade sig

slutligen fanns endast känslan,
som en suck på vindens arm

jag frågar mig själv om det ens ägde rum,
då jag plötsligt ser någon på scenen
jag tror det är du, känner mig sedan säker
men du känner inte igen mig –
vilket förstås alltid var en självklarhet;
där du gjorde intryck gjorde jag ingenting

fast det spelar mindre roll – jag ser att du förverkligat din dröm

… men kanske är det också vad jag gjort;
fötterna känns åtminstone lättare

så jag dansar därifrån


Magi

jag är trött på trötta uttryck,
somnar gärna åt klichéer
gäspar när någon försöker skämta,
med vitsar äldre än de själva
går och lägger mig när dikter dyker upp;
alla meningar är likadana
känner mig belägen i vaggande säng,
när någon rimmar utan reson
ser tankar återanvändas,
för de kommer inte på något bättre
mästaren snor,
kanske för att ha råd med skor
när blev nyheter annat än dödsfall på teve,
när blev originalitet annat än specialeffekter
när litade någon plötsligt på sig själv,
utan att för dess skull se snett på andra
när bröts meningsuppbyggnad itu,
och någon skrev haiku men sket i stavelser
när var det jag själv skapade annat än trams,
jams,
krams,
och flams?
när blev det på riktigt,
när fick allting liv,
när var bilden jag såg av en känsla på språng, annat än drömmen som försökte slinka undan? När var det vackraste ögonblicket av alla, de två skinande ögonen i ljuset från sol i skymningsgång, en del av dikten som fångade verkligheten? Besegrade den, för en sekund. Överglänste allt, fastnade i hjärtat med ett leende som glömdes av alla men inte av mig. Stannade kvar, konserverades i sinnesflöden, minnen i bilder och ljudet av en röst som betydde mycket mer än orden den sade. Behölls för alltid, kanske inte för att det var viktigt, utan för att det lämnade ett intryck. En vacker stämpel på näthinnan.

Magi var aldrig kaniner i hattar, gud var aldrig större än världen.


Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid på väg, med blicken på annan plats. Tala och jag lyssnar, men musiken i huvudet är det enda jag hör. Säg åt mig att skriva och berättelsen får liv någon annanstans, där det alltid går snabbt, där jag styr och ställer men ändå överraskas. Drömmar under viss kontroll; hjärnans konstruktioner, byggnader. De som aldrig blir något om du inte lyfter handen.

Precis som med den här texten.


Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid någon annanstans, aldrig hemma. Hemma är trasigt, en kropp som förfaller. Här finns ingenting som flyger; människor är stenar, fjättrade till marken, men tanken är lössläppt – flaxandes som en fågel. Det största du upplevt är ingenting som skett, ändå är det i de små sakerna livets kraft finns att finna.

Drömmar känns trots allt inte. Det gör vårens vindar.


Fantasi

Jag försöker fatta tag om tiden som rinner mellan mina fingrar, men plötsligt är vi nu här och det är Världsbokdagen. En dag då sådana som jag ska bjuda på oss själva och dela med oss av godbitar från hjärnans djupaste egohålor. Men istället för det ser vi någonting helt annat: en omfamning av det viktigaste vi i detta fall har till förfogande: fantasin. Och ljuset faller på den som vågar lyfta pennan eller läsa den första raden, och sedan fortsätta.

Fantasin är det viktigaste vapnet och skölden författaren och läsaren har. Någon hävdade en gång att verk som kan tolkas på olika sätt tyder på att skaparen inte kan berätta ordentligt eller helt enkelt inte kan komma på hur det ska vara och hur det ska sluta. Nästan ännu värre att denne i ett desperat försök önskar vara speciell. Själv anser jag att olika tolkningar är en självklarhet. Att försöka skriva något i sten leder enbart till missförstånd. Vi människor drömmer, fantiserar, gör om och tyder olika, och för mig är det en stor del av vad böcker och mitt författarskap handlar om.

Jag har fått kommentarer på flera scener från Grå Sol om hur en viss scen såg ut. Ingen kommentar har varit den andra lik. Alla läsarna hur utgått ifrån samma grundpelare, men de har uppfattat vissa delar olika och upplevt något helt annat än det jag själv såg i mitt huvud under skrivprocessen. Är det en förlust för min del, att de sett något annat än mig? Nej, och det är heller inte något problem hos dem.

Oavsett hur detaljerat jag beskriver något kan jag inte bestämma hur läsare ska uppfatta saker. Det är alltid upp till dem. Det är därför otroligt kul att höra hur folk berättar om sina upplevelser, för jag lyckas ofta bli förvånad. Och då givetvis på ett positivt sätt.

För mig som författare handlar det om att berätta, fantisera, ge och att låta läsaren uppleva någonting de kanske aldrig kunnat drömma om, eller känner igen ytterst väl. Läsaren i sin tur kommer med sin fantasi skapa en inre bild av allt det jag skrivit – om hon sugs med. Tolkningar är det finaste som finns. Det visar att hon upplevt något och tänkt. Hennes berättelse – den hon uppfattat – är lika viktig som den jag själv skapat. Det finns ingenting bättre än att veta att mina berättelser satt sina spår; manat till eftertanke, igenkännande, intresse, spänning, skratt, sorg. Olika tolkningar är lika naturligt som olika människor. Sen finns det förstås folk som läser slarvigt också, men det är en annan historia. Det gäller naturligtvis även skaparna…

Jag nämnde att sådana som jag ska bjuda på sig själv idag – av någon anledning – och det tänker jag göra också. Eftersom ingen ändå läser den här texten vågar jag därför slå på stort och säga att den som beställer Grå Sol av mig just idag, fram till klockan slår midnatt, får köpa den för 150 kronor inklusive frakt. Det innebär under halva det ordinarie priset, om du köper genom vulkan och räknar med frakten. Den ligger nämligen på runt 40 kronor. Är jag inte snäll så säg?