Etikettarkiv: regn

Mötet

Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.

Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.

Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.

Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.

Annonser

Nionde dagen

Vi stod utanför biografen och stirrade på regnet. Det var det första på ett bra tag. Faktum är att jag inte minns senaste gången det regnade.

Självklart hade jag inga regnkläder eller någon möjlighet att ta bussen hem. Det går ingen buss ut dit jag bor så sent på kvällen. Inte något tåg heller. Mamma var emellertid inte alltför långt borta visade det sig. Vi stod därför och väntade på att hon skulle komma.

Regnet hann nästan bedarra, men bara nästan. Vi talade inte mycket om filmen, Man on Wire, snackade om något annat istället. Något alldagligt, det vanliga. Vi behövde inte diskutera mycket mer än Philippe Petits beteende, att vi båda gillade den och, eller kanske främst, att musiken var fantastiskt. Men det är den alltid när Michael Nyman bjuder på den.

Jag hade inte förväntat mig mycket, för hur intressant kan det egentligen vara att se en film om något ego som tänker lindansa mellan de två tornen som numera är begravda?

Tillräckligt för att få mig smått förälskad i drömmen, som blev verklighet, och i förlängningen och genom eftertanke det slut jag först fann märkligt. Där fanns ändå allt; i hans sista ansiktsuttryck, i de meningar som fullbordades – som aldrig gjorde det, och på den spända linan. Ensam. Nästa gång vi ses tar jag nog upp den för diskussion, ordentligt denna gång.


Ovanför

det regnade den dagen

ljuset var mörkt, galaxen stilla flämtandes
dropparna kom som på begäran
då jag bad de skölja mig bortåt
till en plats där floden dränkte…

de föll istället, men från himlen
vätte min hjässa och det jag höll hårt:
drömmen om det avlägsna,
det bortom, utom räckvidd
som jag så gärna ville…

dropparna studsade på marken,
på huvudet
på axlarna
på den svarta regnjackan
som läckte och släppte in kylan

jag såg uppåt, såg en stjärna blinka
lät regnet piska mitt ansikte
för en sekund
såg sedan två grenar högt ovan,
som var närmare än jag någonsin varit

jag hängde drömmen i trädet och lät den ruttna
kanske skulle ett frö då växa i dess ställe


Tröttsamt trampande längs en enslig stig

Tröttsamt trampande längs en enslig stig, och framför ligger inget annat än nästa steg. Varje enskilt sådant, en påminnelse om att jag inte längre står kvar där jag tidigare var. Istället var det plaskandet – för det hade regnat trots allt – jag hörde, liksom det enda jag visste om. För att inte tala om känslan i bröstet, som tycktes ha gnagt och gnagt men sedan plötsligt släppt taget och fallit ned; lämnat kvar djupa märken efter tänder. Ett vackert mönster, men det var tomt. Jag hade glömt att fylla det.

Det värkte i mina knän. Ljudet av kallt vatten som ville bli varmt men blev smutsigt istället fyllde mina öron. Asfaltens framåtskridande såg mig i ögonen. Djupt i ögonen. Vägen verkade längre än vanligt.

Husen stod längs vägen, klädda i grått och med murbruk av leda, som ett sorgetåg utan någonstans att gå. Buskar och träd tycktes ha stått stilla för länge.

Jag svängde in på Härnevigatan; trampade ständigt bredvid den lilla flod av regnvatten, som rann längs kanten på denna likt ett dike i miniatyrformat; såg hur vattnet bullrade framåt över den ojämna ytan. Gruskorn försökte göra det sällskap, men låg kvar och huttrade. Jag drog åt huvan och fortsatte titta ned i marken.

Jag passerade Huset, och ett skådespel i brusten takt uppenbarades i ögonvrån. Spring och glädje och sommar. Värme, lekar och förbjudna ting, utskällningar. Ett orange ljus trängde genom det täta regnet, nådde ända fram till mitt ansikte. Jag stannade upp, lät det smyga sig uppför min kind, smeka mig.

Sedan sänkte jag huvudet och gick därifrån.