Kategoriarkiv: Noveller och kortare texter

Våra klockor styrs från Tyskland – Antologi

En dag som alla andra när Nerina sitter och pladdrar med Anders som lyssnar på musik med sina stora lurar på, Elin sitter och trycker på sin pimpade dator, Linnea klottrar programmeringskoder, Matilda hoppar runt på en pilatesboll, Hanna klagar på sin skrivkramp, Annelie är sen som vanligt, Anna stickar, Sonia dricker kanelte, Rebecka stirrar ut i periferin och Görel äter ett KRAV-äpple kommer Kristoffer in och skriker så att Nenne säger åt honom att vara tyst och konstaterar att klockan är tio i, men när någon påstår att den minsann är kvart i ropar Matilda att i klassrummet kan de inte gå fel, för våra klockor styrs från Tyskland.

Den tjugofemte april tjugohundraelva upptäckte en skrivarlärare på Tärna folkhögskolas skrivarlinje att den årliga antologin hade dykt upp för försäljning på diverse hemsidor.

Tärnaeleverna blev både glada och rädda. Vad hade de gett sig in på nu? Vad väntade dem?

Men den största frågan var kanske ändå, vad väntade läsarna? Tärnaeleverna visste, men vågade inte säga något. De hade hört talas om spoilers innan och spoilers tyckte tydligen inte många om.

Så de sa bara, köp den. Och läsarna frågade

»är ni sponsrade av CDON«

Nej men den var billigast där. Såvida ni inte vill gå till källan.


Igår

Idag, för första gången sedan jag minns inte när, använde jag bälte i bussen. Det var buss 666. Highway to Hell, sa en man längre bak, läraren som med en kollega tagit med sig hela fritidsklassen. Dagsutflykt. Barnen upprepade både två och tre gånger. 666. Sedan började de tala om något annat.

Ett av barnen tryckte på knappen och fritidsledaren tvingades säga till dem med mörk röst när ingen steg av. Sedan talade han ljust igen. Barnen om något nytt. Lärarna om när de skulle hoppa av. Barnen om något nytt.

De samlade ihop klassen och gick iväg. Jag satt kvar medan bussen rullade vidare mot lasarettet.

Jag sa hej då till chauffören när jag steg av.


Vad är här, du, varför?

Varför är du här?

Jo jag tänkte, att det kanske vore bra att utbilda sig?

Utbilda sig, till vad?

En sån där författare?

Författare, det låter förfärligt.

Är det inte såna ni utbildar här?

Inte så vitt jag vet.

Vad vet du då?

Senast någon frågade: inte mycket alls.

Men du vet något nu?

Det beror på vem du frågar.

Jag frågar ju dig.

Jaha. Nej, då vet jag inte.

Om jag frågar han där borta då?

Vem?

Det var ju… glöm det.

Det ska jag.

Så jag kan inte utbilda mig här?

Nej, men du får gärna flytta in.

Flytta in, vadå flytta in?

Ja, det här är ju ett sånt där internat.

Borde inte internat betyda att det finns en skola?

Jo.

Så var är utbildningen?

Den finns ju inte.

Men du sa att det fanns en skola.

Nej.

Jo.

Jag sa bara att det borde finnas skola till internat.

Ja, alltså borde det finnas en skola här.

Nej.

Men detta är ju ett internat.

Det sa jag aldrig.

Det sa du faktiskt.

Är du säker?

Nästan hundra.

Det tror jag inte. Detta är ett hotell.

Ett hotell, men det stod ju inte utanför.

Vart?

… utanför.

Vadå utanför?

Utanför huset. Vart annars?

Vilket hus?

Det som vi är i.

Det här är ett hotell.

Ja, och ett hotell brukar vara ett hus.

Det var något nytt. Vi kallar det bara hotell.

Som du vill. Om jag inte kan utbilda mig här får jag väl tacka för hjälpen och åka vidare då.

Vadå?

Nu förstår jag inte.

Åka vidare?

Ja…

Vart?

Någonstans, hem antagligen.

Hem? Det här är ett hem.

Men inget hus?

Nej.

Ett hotell?

Ja.

Men inget hus?

Nej.

Det var mer än jag förstår. Tack och hej.

Vart ska du?

Ut.

Vart?

Ut genom dörren.

Vilken dörr?

Den som… ursäkta men vart går jag ut någonstans?

Vadå?

Hur kommer jag ut ur byggnaden?

Va?

Förlåt, dumt av mig. Jag menar förstås: hur kommer jag ut ur hotellet?

Fråga inte mig, det var inte jag som byggde det.

Vem gjorde det då?

Säg det du, den som vet.

Okej… kan jag få ett rum för natten åtminstone?

Ett vadå?

Ett rum?

Jaha, ett sånt. Ja, vi har ett sånt.

Ett enda?

Ett enda.

Kan jag få hyra det för natten?

Nej.

Va?

Du måste hyra det.


Ett stänk av nyanser

Jag trodde jag glömt men vid mötet med dikten, den som som härmade verkligheten, såg jag henne åter. Plötsligt fick den vaga och svartvita bild som fyllde mina sinnens yttre poster färg, de målades igen, fick lystet tillbaka. Jag tyckte mig kunna se varje enskilt penseldrag medan hon sakta fylldes av värmande kulörer – då hon återuppstod i ett fyrverkeri av känslor jag trodde var förlorade.

Kanske skulle bilden blekna igen, men jag försökte hålla den kvar; fyllde i konturer, eftersträvade detaljer. Varje enskilt steg en färgklick, varje leende ett stänk av nyanser. Om jag bara kunde hålla bleknandet borta en vecka till, bara en vecka, kanske två, vore det värt mer än något annat.

Men hur jag är gör rinner färgerna undan. Därför fortsätter jag måla, och hoppas nästa drag håller dem kvar.


Magi

jag är trött på trötta uttryck,
somnar gärna åt klichéer
gäspar när någon försöker skämta,
med vitsar äldre än de själva
går och lägger mig när dikter dyker upp;
alla meningar är likadana
känner mig belägen i vaggande säng,
när någon rimmar utan reson
ser tankar återanvändas,
för de kommer inte på något bättre
mästaren snor,
kanske för att ha råd med skor
när blev nyheter annat än dödsfall på teve,
när blev originalitet annat än specialeffekter
när litade någon plötsligt på sig själv,
utan att för dess skull se snett på andra
när bröts meningsuppbyggnad itu,
och någon skrev haiku men sket i stavelser
när var det jag själv skapade annat än trams,
jams,
krams,
och flams?
när blev det på riktigt,
när fick allting liv,
när var bilden jag såg av en känsla på språng, annat än drömmen som försökte slinka undan? När var det vackraste ögonblicket av alla, de två skinande ögonen i ljuset från sol i skymningsgång, en del av dikten som fångade verkligheten? Besegrade den, för en sekund. Överglänste allt, fastnade i hjärtat med ett leende som glömdes av alla men inte av mig. Stannade kvar, konserverades i sinnesflöden, minnen i bilder och ljudet av en röst som betydde mycket mer än orden den sade. Behölls för alltid, kanske inte för att det var viktigt, utan för att det lämnade ett intryck. En vacker stämpel på näthinnan.

Magi var aldrig kaniner i hattar, gud var aldrig större än världen.


Med kudde under huvudet

Ikväll sover jag med kudde. Mitt huvud mot denna, ögonen mot taket; mot lampan vars kyligt energisnåla ljus skär in i vitan. Kudden stöttar mitt huvud, balanserar min kropp – ändå tappar jag pennan som skriver dikten. Greppet är viljelöst, fingrarna dränerade på sin stryka. Det finns ett ingenting, efterlämnat av ett någonting. Det är detta som är ihågkommet, hur jag än vill och trots att jag inte vet om, känner eller förstår det. Annat än genom fingrar som plötsligt förlorar greppet om skapandets nålsudd, och den faller handlöst till marken.

Ljudet som uppstod studsade mellan tomma väggar i min hjärna, försvann därefter ut i tidsrummet och förvandlade tystnaden till ett eko.


Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid på väg, med blicken på annan plats. Tala och jag lyssnar, men musiken i huvudet är det enda jag hör. Säg åt mig att skriva och berättelsen får liv någon annanstans, där det alltid går snabbt, där jag styr och ställer men ändå överraskas. Drömmar under viss kontroll; hjärnans konstruktioner, byggnader. De som aldrig blir något om du inte lyfter handen.

Precis som med den här texten.


Drömmare

Jag har många gånger frågat mig själv om jag har koncentrationssvårigheter, men i så fall hade jag en väldans tur i skolan. Sanningen är nog den att jag är en drömmare; alltid någon annanstans, aldrig hemma. Hemma är trasigt, en kropp som förfaller. Här finns ingenting som flyger; människor är stenar, fjättrade till marken, men tanken är lössläppt – flaxandes som en fågel. Det största du upplevt är ingenting som skett, ändå är det i de små sakerna livets kraft finns att finna.

Drömmar känns trots allt inte. Det gör vårens vindar.