Etikettarkiv: Tärna folkhögskola

Här bor jag

Kläderna ligger ännu inte i garderoben. Sängen är inte bäddad. På skrivbordet ligger hörlurar, pennor och plånböcker, anteckningsblocket, mobilen och passerkortet. Jag skjuter allt åt sidan, skapar ett mellanrum där jag placerar pappret och sätter mig ned för att skriva mitt namn.

Fattar pennan, vrider och vänder på den, känner mig ovan och skriver ett K. Följer upp med ett r, men hejdar handen av aning. Skriver ett i – pricken blev för liten.

Fortsätter tills namnet är klart, börjar på efternamn. Nästan hela pappret består av tomrum.

Jag suddar noggrant ut och vänder på pappret.

Versaler denna gång. Snabbt går det, och jag grimaserar så fort jag tagit pennan från pappret.

Gemener till efternamnet. Inget bra val.

Suddar ut och vänder på pappret.

Märkena efter det tidigare försöker framträder tydligt. Jag gnuggar med gummit lite till trots att inget händer. Skriver ett K, lite större än förut men ändå så att det täcker över mitt misslyckande. Följer upp med r, skriver klart namnet men ser ett blekt framträdande från det som varit. Färdigställer efternamnet och begrundar resultatet.

De flesta märker nog inget.

Jag reser mig från stolen, öppnar dörren och sätter i namnskylten. Här bor jag.


Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov


Pretentiöst dravel

Igår var jag på besök på Tärna folkhögskolas skrivarlinje. Mitt ibland all information om skolan, linjen och internatet dök en tankeställare upp ifrån en av eleverna. Innan hon börjat på skolan hade hon ansett dikter vara pretentiöst dravel, men i efterhand hade detta blivit hennes grej här i skrivarlivet. Någon sade att man inte kan förstå poesi om man inte skriver det själv. Det kan jag inte hålla med om, däremot förstår jag hennes tidigare inställning.

För lite mer än två år sedan befann jag mig i samma sits. Medan mina estetiska klasskamrater diskuterade dikters innebörd på svensklektionen önskade jag inget annat än ta en slägga och slå de tramsiga meningarna i bitar. Nu sitter jag här och skriver dikter andra kan diskutera.

Kanske hade han rätt ändå. Kanske kan man enbart förstå poesin om man själv skriver den. Men då skulle många som faktiskt läser den inte göra det. För det handlar snarare om en förändring hos mig och henne och att dikter är så mycket mer än pretentiöst dravel. Även om de kan vara det också.