Kategoriarkiv: Vardag

Våra klockor styrs från Tyskland – Antologi

En dag som alla andra när Nerina sitter och pladdrar med Anders som lyssnar på musik med sina stora lurar på, Elin sitter och trycker på sin pimpade dator, Linnea klottrar programmeringskoder, Matilda hoppar runt på en pilatesboll, Hanna klagar på sin skrivkramp, Annelie är sen som vanligt, Anna stickar, Sonia dricker kanelte, Rebecka stirrar ut i periferin och Görel äter ett KRAV-äpple kommer Kristoffer in och skriker så att Nenne säger åt honom att vara tyst och konstaterar att klockan är tio i, men när någon påstår att den minsann är kvart i ropar Matilda att i klassrummet kan de inte gå fel, för våra klockor styrs från Tyskland.

Den tjugofemte april tjugohundraelva upptäckte en skrivarlärare på Tärna folkhögskolas skrivarlinje att den årliga antologin hade dykt upp för försäljning på diverse hemsidor.

Tärnaeleverna blev både glada och rädda. Vad hade de gett sig in på nu? Vad väntade dem?

Men den största frågan var kanske ändå, vad väntade läsarna? Tärnaeleverna visste, men vågade inte säga något. De hade hört talas om spoilers innan och spoilers tyckte tydligen inte många om.

Så de sa bara, köp den. Och läsarna frågade

»är ni sponsrade av CDON«

Nej men den var billigast där. Såvida ni inte vill gå till källan.


Skelettet

Meningarna är helt slut. Jag menar inte det ni tror utan att helheten är borta; endast halvor återstår. Jag kanske borde döpa verket som uppstår ur detta till Det Är Halva Meningen.

”1. Skelettet är den beniga delen av kroppen som, betraktat för sig själv, framstår som skrämmande. För mycket är borta.”

Jag tror Eric Pauli Fylkeson egentligen menade mig.

När jag insåg att jag inte skulle hinna med allt jag önskade på lovet skrev jag Sleep Is Death och lade mig för att läsa I Väntan På Godot.

Det var någonstans innan detta jag fann mig själv med frågeställningen Am I Real? men eftersom ingen fanns i närheten gick jag och borstade tänderna. Känns som allt är ofärdig poesi.


En sån där skrivare

”Hej”, sade hon och sträckte fram handen halvvägs till mig, nästan lade upp den, som om den vore en förlängning av leendet som prydde hennes ansikte. Jag tog den men log antagligen inte lika mycket tillbaka. Jag brukar vara försiktig med sådant.

”Linnea”, sade hon.

”Kristoffer. Är du en sån där skrivare?”

”Absolut.” Och det var ju jag också. Visste förstås redan från början att hon var en sån där skrivare eftersom jag var tidig med att studera listan över de boende nere i ingången. Tveksamt om jag annars hade frågat. Jag brukar vara försiktig med sådant också.

”Vi lär ju synas”, avslutade hon efter lite språkande men insåg att det kanske inte var det smartaste att säga med tanke på omständigheterna.

Mina ögonbryn log ironiskt. Det var trots allt sant.

Hon gick åt ena håller och jag åt andra. Två såna där skrivare.


Här bor jag

Kläderna ligger ännu inte i garderoben. Sängen är inte bäddad. På skrivbordet ligger hörlurar, pennor och plånböcker, anteckningsblocket, mobilen och passerkortet. Jag skjuter allt åt sidan, skapar ett mellanrum där jag placerar pappret och sätter mig ned för att skriva mitt namn.

Fattar pennan, vrider och vänder på den, känner mig ovan och skriver ett K. Följer upp med ett r, men hejdar handen av aning. Skriver ett i – pricken blev för liten.

Fortsätter tills namnet är klart, börjar på efternamn. Nästan hela pappret består av tomrum.

Jag suddar noggrant ut och vänder på pappret.

Versaler denna gång. Snabbt går det, och jag grimaserar så fort jag tagit pennan från pappret.

Gemener till efternamnet. Inget bra val.

Suddar ut och vänder på pappret.

Märkena efter det tidigare försöker framträder tydligt. Jag gnuggar med gummit lite till trots att inget händer. Skriver ett K, lite större än förut men ändå så att det täcker över mitt misslyckande. Följer upp med r, skriver klart namnet men ser ett blekt framträdande från det som varit. Färdigställer efternamnet och begrundar resultatet.

De flesta märker nog inget.

Jag reser mig från stolen, öppnar dörren och sätter i namnskylten. Här bor jag.


Mötet

Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.

Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.

Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.

Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.


Fantomen var först

Tydligen har de rensat bort alla spår av Fantomenlandet på Parken Zoo i Eskilstuna. Jag har inte varit där på ett tag så har inte sett den, med all sannolikhet hemska synen, själv. Det låter förstås svårt att tro på men min brorsa skulle inte ljuga om något sådant.

Borde inte det kallas karaktärsmord? Och vad händer egentligen nu när Fantomen ska till Arbetsförmedlingen?

”Nej, du kan inte få jobbet som Bamse på Kolmården, men McDonald’s söker personal.”

Dunk. Eller kanske snarare sma-donk.

Lås oss säga att kvinnorna i bakgrunden inte heller ville ha jobb på McDonald’s, även om det i deras ansiktsuttryck ser mer troligt ut att de också jobbade på Arbetsförmedlingen. Eller så var de pacifister som inte hade lust att stå i kassan men tyckte Den vandrande vålnaden gick lite väl långt. Mest troligt är dock att ni får bilda er en egen uppfattning.


Grå man

Fattig man, bara för att det passar in. Är jag enbart tråkig eller dras jag åt det grå hållet vad gäller omslagsdesign? Jag har åtminstone fått hem några exemplar av Skymningsord, som för övrigt ser mycket bättre ut än jag väntade mig, och här kan ni se den tillsammans med sin broder och annat som bör läsas. Level och Modern Psykologi, det vill säga. Mobilkamera fortfarande oförtjänt herre på täppan.


Reportage om mig

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det ju. Några av er har läst reportaget av mig här på sidan, och ser möjligtvis fundersamma ut nu när det inte längre finns kvar, det är inte tillåtet enligt upphovsrättslagen att lägga ut hela texter på det viset jag gjorde. Däremot kan ni nu glädjas åt att det finns tillgängligt på hemsidan, så ni som ännu inte läst eller vill läsa igen, bege er dit bort.

På tal om uppföljare: sista kapitlet i nya boken är nu färdigskrivet. Fast andra är ännu bara påbörjat. Så kan det gå när man följer sin egen ordning.