Månadsarkiv: augusti 2010

Lösenordsskyddad: För att du inte lyssnar, och inte heller jag

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:


Rendezvous

Min mamma
Statarhora
orden klingar i mitt medvetande,
sprungna ur omedvetenhet
men skapade genom hennes konstverk
två kvinnors liv
”Elegi”
som talade
och jag lyssnade
på fortsättningen

Vad jag än vänder mig ser jag mig själv i ryggen
mitt förflutna

Obehag, hets, konflikter
rörelse, för möten innebär just det, att våga ta steget

Ilska, orättvisa, och en strävan
efter att visa sanningen, visa sig själv

Interaktivitet, däri ligger också mötet
lekfullhet,
ännu en gång, att möta sitt förflutna i korridoren
att sedan ta ett steg ut
och möta världen, fiender och fördomar, se dem på nytt
med nya ögon, vakna ögon

En skissdikt om konstutställningen Rendezvous på Avesta Art


Jag ska köpa en ficklampa

jag ska köpa en ficklampa:
en vän i mörkret,
hälsningsorgan,
ett skrik av ljus

kraftigt bländande och välkomnande
värmande när ljuset krupit undan
kalla element står och väntar
på förbispringande strålar
skiftningar i luften
likt mungipor som ler


Vad är här, du, varför?

Varför är du här?

Jo jag tänkte, att det kanske vore bra att utbilda sig?

Utbilda sig, till vad?

En sån där författare?

Författare, det låter förfärligt.

Är det inte såna ni utbildar här?

Inte så vitt jag vet.

Vad vet du då?

Senast någon frågade: inte mycket alls.

Men du vet något nu?

Det beror på vem du frågar.

Jag frågar ju dig.

Jaha. Nej, då vet jag inte.

Om jag frågar han där borta då?

Vem?

Det var ju… glöm det.

Det ska jag.

Så jag kan inte utbilda mig här?

Nej, men du får gärna flytta in.

Flytta in, vadå flytta in?

Ja, det här är ju ett sånt där internat.

Borde inte internat betyda att det finns en skola?

Jo.

Så var är utbildningen?

Den finns ju inte.

Men du sa att det fanns en skola.

Nej.

Jo.

Jag sa bara att det borde finnas skola till internat.

Ja, alltså borde det finnas en skola här.

Nej.

Men detta är ju ett internat.

Det sa jag aldrig.

Det sa du faktiskt.

Är du säker?

Nästan hundra.

Det tror jag inte. Detta är ett hotell.

Ett hotell, men det stod ju inte utanför.

Vart?

… utanför.

Vadå utanför?

Utanför huset. Vart annars?

Vilket hus?

Det som vi är i.

Det här är ett hotell.

Ja, och ett hotell brukar vara ett hus.

Det var något nytt. Vi kallar det bara hotell.

Som du vill. Om jag inte kan utbilda mig här får jag väl tacka för hjälpen och åka vidare då.

Vadå?

Nu förstår jag inte.

Åka vidare?

Ja…

Vart?

Någonstans, hem antagligen.

Hem? Det här är ett hem.

Men inget hus?

Nej.

Ett hotell?

Ja.

Men inget hus?

Nej.

Det var mer än jag förstår. Tack och hej.

Vart ska du?

Ut.

Vart?

Ut genom dörren.

Vilken dörr?

Den som… ursäkta men vart går jag ut någonstans?

Vadå?

Hur kommer jag ut ur byggnaden?

Va?

Förlåt, dumt av mig. Jag menar förstås: hur kommer jag ut ur hotellet?

Fråga inte mig, det var inte jag som byggde det.

Vem gjorde det då?

Säg det du, den som vet.

Okej… kan jag få ett rum för natten åtminstone?

Ett vadå?

Ett rum?

Jaha, ett sånt. Ja, vi har ett sånt.

Ett enda?

Ett enda.

Kan jag få hyra det för natten?

Nej.

Va?

Du måste hyra det.


Hälsningar från skymningen

jag beundrade fjädergränsen,
ljusets sista anhalt,
innan skymningen, mörkrets språng

grått och vitt i lätt balans
blått ovan, och fälten under
gula
liksom solens strån,
duggandes mot molnens kroppar


En sån där skrivare

”Hej”, sade hon och sträckte fram handen halvvägs till mig, nästan lade upp den, som om den vore en förlängning av leendet som prydde hennes ansikte. Jag tog den men log antagligen inte lika mycket tillbaka. Jag brukar vara försiktig med sådant.

”Linnea”, sade hon.

”Kristoffer. Är du en sån där skrivare?”

”Absolut.” Och det var ju jag också. Visste förstås redan från början att hon var en sån där skrivare eftersom jag var tidig med att studera listan över de boende nere i ingången. Tveksamt om jag annars hade frågat. Jag brukar vara försiktig med sådant också.

”Vi lär ju synas”, avslutade hon efter lite språkande men insåg att det kanske inte var det smartaste att säga med tanke på omständigheterna.

Mina ögonbryn log ironiskt. Det var trots allt sant.

Hon gick åt ena håller och jag åt andra. Två såna där skrivare.


Här bor jag

Kläderna ligger ännu inte i garderoben. Sängen är inte bäddad. På skrivbordet ligger hörlurar, pennor och plånböcker, anteckningsblocket, mobilen och passerkortet. Jag skjuter allt åt sidan, skapar ett mellanrum där jag placerar pappret och sätter mig ned för att skriva mitt namn.

Fattar pennan, vrider och vänder på den, känner mig ovan och skriver ett K. Följer upp med ett r, men hejdar handen av aning. Skriver ett i – pricken blev för liten.

Fortsätter tills namnet är klart, börjar på efternamn. Nästan hela pappret består av tomrum.

Jag suddar noggrant ut och vänder på pappret.

Versaler denna gång. Snabbt går det, och jag grimaserar så fort jag tagit pennan från pappret.

Gemener till efternamnet. Inget bra val.

Suddar ut och vänder på pappret.

Märkena efter det tidigare försöker framträder tydligt. Jag gnuggar med gummit lite till trots att inget händer. Skriver ett K, lite större än förut men ändå så att det täcker över mitt misslyckande. Följer upp med r, skriver klart namnet men ser ett blekt framträdande från det som varit. Färdigställer efternamnet och begrundar resultatet.

De flesta märker nog inget.

Jag reser mig från stolen, öppnar dörren och sätter i namnskylten. Här bor jag.


[utan titel]

jag ska berätta vad jag känner,
så rygga inte tillbaka
trots att vänskapen kanske bryts itu,
det är min fruktan åtminstone

lämna honom, vill jag säga
men gömmer det i ironi

alla mina ord är dina,
så snälla, ta emot dem,
om jag någonsin får de ur mig
rygga inte tillbaka
låt mig gömma allting i ett skämt