Etikettarkiv: the Darkness

Come,

Karl hamnade i en mörk källa. Ovanför fanns ljuset och under låg det svarta. Knappt hade han hunnit välja vartåt han skulle rikta blicken, förrän någon sade honom att ljusets väg var vägen att vandra. Titta uppåt, sade de, och Karl gjorde som de sade.
….Varje dag satt och stod han nere i källan, och varje dag fokuserade han blicken på ljuset. Det var det enda vettiga. Någonting ryckte i hans fötter. Någonting knastrade därunder. I mörkret nedan låg något och ruvade, det störde han uppmärksamhet, drog den till sig, men lyckades inte få honom att slita blicken från ljuset. Ovanför lös det som vanligt.
….I mörkret slingrade något, men ljudet av röster från vita salar lyckades alltid överrösta de andra ljuden. Karl började dock upptäcka ett mönster, och han tyckte sig uppfatta upprepningar i rösterna – de verkade inte ha något nytt att komma med. Trots att ljuset var ovanför och starkt, kändes det så långt bort och han verkade aldrig komma ur den mörka källan.
….Det han tidigare gillat med rösterna och ljuset började sakta irritera honom. Det kändes som om allting stod stilla. Han kände sig retad, trots att de talade så glatt. Men det glada hade blivit en smärta, den hånade honom med sin ignorans och sina tomma ord.
….Så en dag slet Karl blicken från ljuset, och såg ned i mörkret. Det han såg därnere var något han aldrig kunnat föreställa sig, något han inte ens vid själva åsynen förstod. Det enda han med säkerhet visste, var att han kände en känsla, och denna känsla var densamma som den man känner då man får en önskan uppfylld.
….Och han gillade den.


embrace

Man ligger och stirrar upp i taket. Ibland kan man inte göra annat, för rör man sig ens en millimeter, förlorar man allt man har. Och värmen, tycks som försvunnen överallt omkring en, fångad av frånvarons händer.
….Endast i den enkla och inträngda, förpressande närheten av den egna kroppen förblir man bestående. Allt det andra faller sönder, raseras och vägrar nybyggnation. Vägrar, för att låtsas vara bestämd, då det egentliga faktumet stirrar rakt in i ögonen: ett uppbyggande kräver alltid två parter. Någon måste vara där för att placera den första stenen. Annars blir det ingen bro.


the

I brist på armar runt mig kramade jag om mig själv i jakten på sömnen, medan ljuset lyste orange, väggar målades i skuggor och kroppar kläddes av täcken. Under dessa huttrade jag.
….Ovan, längs väggen och uppåt, klängde gullrankan och växte erövrande. Nattlampan sken likt en döende sol. Taket kändes oändligt långt bort – en evighet skiljde oss åt, och avståndet blev större, pressade mig längre bortåt; det sträcktes ut och förlorade kontakten, drunknade i ingenstans.
….Kylan trängde på alltmer; jag drog täcket hårdare om min kropp, blundade, drömde… men somnade inte.
….Utanför fönstret ven vinden skärande. Glaset gnisslade tänder. Brädorna skakade.
….Jag blundade hårdare.


Darkness

Blunda och natten slukar själen, den du aldrig blev given. Tystnad är allt – är inget, men den är det enda du har. Rör dig därför inte. Tänk inte heller, för det är att skänka en gåva. Låt det fullkomliga sluka dig – du är tvungen. Ljusskynket bakom är en illusion; intala dig detta. Ljuset är en illusion. Gå inte ditåt. Omfamna mörkret.


Sätta komma

Jag ogillar att sätta punkt, sätter därför komma istället. Just med detta skiljetecken väljer jag därför att avsluta min novell ”Novell” (lustigt det där), och jag kan därmed upplysa er att den är klar. Nu återstår en liten mognadsperiod på någon vecka, finjusterande och sedan överlämnandet till två personer som ska läsa för bedömning och jaga fel, men dessa är ännu inte utvalda. Jag har dock en aning om vilka jag skulle vilja ha som läsare, så det blir att fråga dessa personer då tiden är inne.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag trodde boken skulle bli runt 70 sidor, och det var inte alltför dåligt gissat. Den hamnade på 85, men detta lär kunna ändras efter bearbetningen. Mycket kortare lär den dock inte bli, eftersom jag inte jobbar på ett sådant sätt att jag skriver en hög och sedan sorterar och klipper ned denna, utan försöker göra rätt på en gång. Det tar därför längre tid att skriva ens en kort text, men med tanke på att boken redan är klar kan jag inte påstå att jag legat på latsidan, även om det till viss del känns som så. Känslan att avsluta denna gång var dock inte densamma som vid Grå Sol, men uppläggen de båda böckerna emellan skiljde sig så otroligt att det egentligen inte kan jämföras.

Emellertid, med boken avklarad och under mognad får jag mer tid över att blogga, vilket i sin tur ledde till att jag lät bloggonoid återuppstå, med diverse uppfräschningar. Dock har jag så många idéer på lagret och otaliga texter och böcker som kan avslutas och fortsättas, att jag kanske lägger min tid på dem istället. Men det återstår att se. Med säkerhet kan jag dock meddela att det imorgon dyker upp en recension till spelet The Darkness, för den som är intresserad.