Etikettarkiv: författare

Gravallvarlig

Vad gjorde du i torsdags? grymtade han och tryckte fram hakan, därefter lampan, rakt upp i ansiktet på mig så att jag började se sådana där gröngula fläckar man alltid ser när man blir bländad. Eller, han brukade göra så, när vi gick i skolan. Det var ett tag sedan. Undrar hur man gör nu.

Kanske leker man polisutredning även på folkhögskolan, eftergymnasial utbildning. Fast antagligen är de mognare där. Vissa kanske rentav övermogna:

Tack, men du, jag kan inte få det där äpplet bredvid istället? Nej inte det med flugorna runt, utan – ja precis, det där röda. Jaha, det var förgiftat.

Mamma, mamma, när man dör, får man kryssögon som i Kalle Anka då?

Nej, för numera vet även barn att när man dör så stänger någon som lever, typ Aragorn, ögonen på en. Däremot vet jag inte hur det är att gå i skolan med folk som onekligen lär kalla sig vuxna. Ansvarstagande individer, mer eller mindre. Mindre i mitt fall; jag ska inte försöka komma undan här. Frågan är bara om det är en seriös samling personer, som mycket möjligt kan komma och läsa det här inlägget för att sedan säga: onekligen, eller: tji fick du!

Jag har en plan för höstterminen nämligen, och det här är mitt första försök att experimentera med den. Omringad av en bunt skrivintresserade är det möjligt att jag får möjlighet att lära mig mer oseriöst skrivande. Missförstå mig inte nu, för det är just detta jag vill lära mig. Ett skrivande som inte tar sig själv på så överdrivet stort allvar, kanske rent av vågar vara dåligt skrivet – enligt alla dessa oskrivna regler någon nisse kommit på – eftersom det är just detta som gör det bra och äkta. För ett bra språk och snygga ord betyder inte automatiskt bra skrivande.

Själv är jag så pretentiös att om texten inte låter smart så tror jag hela min talang fallit ned i något avgrundsdjup, enda räddningen att skriva något som låter jätteklipskt igen, typ: skymningsbladets grönska spräckte himlen itu med sitt lyster, eller varför inte bara: jag tänker återskapa tanken.

Snälla nån liksom, världen går inte under om du – och då menar jag förstås jag – landar på marken en stund. Jösses, skrivande är inte på liv och död. Man behöver inte vara så allvarlig att läsaren kan se hur författaren sitter där med sitt stenansikte och trycker ned tangenterna efter mycket eftertanke, i hopp om att hela världen kommer omvälvas av ordens kraft. Lighten up, grabben.

Vad gjorde du i torsdags?

Inte mycket alls.

Vad ska du göra nästa vecka?

Börja i skolan.

Fy fan vad läskigt. Förhoppningsvis är klassen som en enda stor Gott & blandat-påse.


OBS! Om du sällan tänker kan du helt bortse från denna text.

Annonser

Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov


Skapande

Varför tänka? Inte för att vara smart, utan för att tänkande omformar livet.

Orden är Silke Neryns, och efter att ha haft en lång funderare om skapandet och min plats i det denna morgon, bestämde jag mig för att göra en egen version, den slutsats jag nådde där tanken satte punkt. Jag säger därför:

Varför skapa? Inte för att prestera, utan för att skapande utvecklar livet. Eller kanske hellre: för att det finner det.


Förklaringar

Häromdagen lyssnade jag igenom en lång föreläsning om tevespel och berättande med Jonathan Blow, en man som ständigt lyckas väcka funderingar kring det medium jag själv skapar inom. Däremot har jag aldrig lyssnat på en föreläsning om litteraturens betydelse och problem, men jag för ständigt en diskussion med mig själv och andra kring detta. För att påstå att skrivkonsten är fri från svårigheter trots att den hängt med sedan stenar och papyrus var författarens bästa vänner – i jämförelse med spelen som enbart varit med under några årtionden – kan inte vara mer fel. Förhoppningsvis finns det heller ingen som påstår något sådant. Vi hade trots allt tjafset om manifestet och berättandets återkomst nyligen. Den som nu orkade engagera sig i det.

För mig är allt skapande nämligen någonting personligt, men folk får gärna skriva manifest och regler och andra grundstommar till hur de tycker saker ska se ut så länge de ger fan i hur jag gör det, men givetvis är kritik välkommet – fast det är en helt annan sak. Däremot tänkte jag med detta inlägg ta upp något jag själv retar mig något otroligt på, nämligen förklaringar.

Överallt kan man läsa om hur man ska gestalta och beskriva – inte förklara, då det kommer till beteenden och liknande. Är man som författare tvungen att säga att Kristoffer är ledsen, istället för att förmedla detta genom att beskriva hans tunga fotsteg och sänkta blick, så har man misslyckats. Kul; ett hårt slag i magen på alla aspirerande författare där ute. Men enligt mig gäller detta nästan bara då huvudpersonen är i tredjeperson; för borde det inte bli tvärtom i förstaperson? Som jaget i berättelsen kan jag trots allt lika gärna veta att jag är ledsen som att jag tänker på hur tunga mina fötter känns. Men det beror helt på. Dessutom, jaget vet ofta vad det känner, men inte alltid varför. Däri ligger spänningen.

Jag tänkte dock inte säga mer om det utan gå vidare till det jag egentligen var ute efter: förklaringen av handlingen. Det är antagligen det värsta som finns. Enligt mig ska handlingen förklara och utveckla sig själv under bokens fortlöpande, inte behöva klargöras mot slutet. För är någonting ett misslyckande må det vara att som författare behöva tydliggöra vem som gjorde vad, varför, hur och/eller var allt utspelade sig. Det finns nog ingenting som är så irriterande som att i slutet, eller början i vissa fall, få en lång redogörelse om hur det hela ligger till, för att liksom ses sade i kommentarfältet till inlägget Fantasi tvingas svälja någon annans tankar. Tror författaren i detta fall att läsaren är dum i huvudet och inte kan förstå, eller är det helt enkelt författaren som inte är kompetent nog att skapa en berättelse där handlingen inte behöver en liten guide i slutet? För mig är svaret uppenbart: författaren är helt enkelt inte skicklig nog att skriva en berättelse, oavsett hur väl upplagd den må vara på andra ställen.

Det här innebär förstås att all förmåga till tolkning skärs ned på och det enda rätta svaret tycks vara det som står skrivet där i slutet eller början för alla att se. Tolkningen av verket blir nämligen inte mindre för att man förstår det, men den blir det om man säger att såhär var det. Men vill man skriva en faktabok får man självfallet göra det. Personligen tycker jag dock det är mer av en förolämpning mot den skönlitterära författaren själv än mot läsaren.

För mig förklarar en bra historia sig själv, genom händelser som aldrig blir övertydliga eller dumma utan alltid balanserar och för berättelsen framåt på premisserna mediet tillåter. En utdragen videosekvens inom spel innebär ofta en förlust, den långa introduktionstexten i filmen detsamma, och för böcker är det förklaringen i slutet. Men det finns förstås fler. Det finns hur många sätt som helst att göra ett verk övertydligt. Och alla sätt är dåliga.

Enligt mig, men det ska jag inte ens behöva skriva.


Fantasi

Jag försöker fatta tag om tiden som rinner mellan mina fingrar, men plötsligt är vi nu här och det är Världsbokdagen. En dag då sådana som jag ska bjuda på oss själva och dela med oss av godbitar från hjärnans djupaste egohålor. Men istället för det ser vi någonting helt annat: en omfamning av det viktigaste vi i detta fall har till förfogande: fantasin. Och ljuset faller på den som vågar lyfta pennan eller läsa den första raden, och sedan fortsätta.

Fantasin är det viktigaste vapnet och skölden författaren och läsaren har. Någon hävdade en gång att verk som kan tolkas på olika sätt tyder på att skaparen inte kan berätta ordentligt eller helt enkelt inte kan komma på hur det ska vara och hur det ska sluta. Nästan ännu värre att denne i ett desperat försök önskar vara speciell. Själv anser jag att olika tolkningar är en självklarhet. Att försöka skriva något i sten leder enbart till missförstånd. Vi människor drömmer, fantiserar, gör om och tyder olika, och för mig är det en stor del av vad böcker och mitt författarskap handlar om.

Jag har fått kommentarer på flera scener från Grå Sol om hur en viss scen såg ut. Ingen kommentar har varit den andra lik. Alla läsarna hur utgått ifrån samma grundpelare, men de har uppfattat vissa delar olika och upplevt något helt annat än det jag själv såg i mitt huvud under skrivprocessen. Är det en förlust för min del, att de sett något annat än mig? Nej, och det är heller inte något problem hos dem.

Oavsett hur detaljerat jag beskriver något kan jag inte bestämma hur läsare ska uppfatta saker. Det är alltid upp till dem. Det är därför otroligt kul att höra hur folk berättar om sina upplevelser, för jag lyckas ofta bli förvånad. Och då givetvis på ett positivt sätt.

För mig som författare handlar det om att berätta, fantisera, ge och att låta läsaren uppleva någonting de kanske aldrig kunnat drömma om, eller känner igen ytterst väl. Läsaren i sin tur kommer med sin fantasi skapa en inre bild av allt det jag skrivit – om hon sugs med. Tolkningar är det finaste som finns. Det visar att hon upplevt något och tänkt. Hennes berättelse – den hon uppfattat – är lika viktig som den jag själv skapat. Det finns ingenting bättre än att veta att mina berättelser satt sina spår; manat till eftertanke, igenkännande, intresse, spänning, skratt, sorg. Olika tolkningar är lika naturligt som olika människor. Sen finns det förstås folk som läser slarvigt också, men det är en annan historia. Det gäller naturligtvis även skaparna…

Jag nämnde att sådana som jag ska bjuda på sig själv idag – av någon anledning – och det tänker jag göra också. Eftersom ingen ändå läser den här texten vågar jag därför slå på stort och säga att den som beställer Grå Sol av mig just idag, fram till klockan slår midnatt, får köpa den för 150 kronor inklusive frakt. Det innebär under halva det ordinarie priset, om du köper genom vulkan och räknar med frakten. Den ligger nämligen på runt 40 kronor. Är jag inte snäll så säg?


Planering

Den nya boken får inget liv. Den har fastnat någonstans, i en tid då jag ännu kämpade med den. Det känns som om jag inte förmår mig själv ta tag i den, i fruktan att det inte ska fungera. Det stora problemet: berättelsens storhet går inte ihop med strukturen jag vill ha. Tills jag nyligen kom på ett annat sätt att lösa det. Det innebär dock en extremt noggrann planering. Detta är då det som hindrar mig.

Hur planerar man en bok? Tänk på Grå Sol, säger jag. Och givetvis, det funkade där. Grå Sol bygger på en sammanfattning, något av en tankekarta, där viktiga händelser jag bestämt i förväg står med, liksom vilka som dör. En otroligt viktig detalj. Det var en väldigt grov sammanfattning, men tillräckligt detaljerad för att händelseförloppet skulle bli mer än tydligt. Däremot fanns ständigt utrymme för utsvävningar och ytterligare dödsfall (vilket enbart skedde en gång – dödsfallen alltså – men det tog mig på bar gärning och nämndes som hastigast i reportaget), för att skruva fast berättelsen helt och hållet hade jag ingen lust med, och det har jag inte nu heller.

Det är enkelt att med redan skrivet material återgå till detta för att se hur man ska göra, när man sitter fast. Frågan är då bara vad man ska göra när man inte har något tidigare material. Det har jag faktiskt ingen aning om, eftersom jag inte minns hur det var att inte ha något tidigare material, men sedan ger man nog sig inte på att skriva en flera hundra sidors roman utan att tidigare ha skrivit något. Och om man gör det, är man nog driven av en sådan fruktansvärd nyfikenhet och skapelsekraft att planeringen blir något att tänka på senare. Lite som en igelkott, alltså.

Själv har jag gott om planer, men är dålig på att planera dem. Det är förstås inte helt sant; jag är inte den som gör sakerna i sista minuten utan lyckas ofta lägga upp en viss strategi, men mer än något överskådlig blir den sällan. Jag kan dessutom enbart använda fulla meningar; sådant såsom stödord, understrykningar och spretiga tankekartor gör bara ett virrvarr i skallen och lyckas inte säga något vettigt. Jag använder mig istället av stödstycken: kortfattade, fokuserade stycken om ämnet ifråga, ofta sammanfattningar av scener, ibland av andra längre stycken som jag just då inte har möjlighet att skriva. I Grå Sol är den inte lika detaljerad som de jag gjort på sistone, men det är samma princip.

Planering bygger på erfarenhet. Det gäller alltså att begrunda och hitta sitt eget sätt att göra det hela på. Att det skulle finnas någon mall för hur man ska göra stämmer inte, det är upp till personen. Alla kan inte sitta och skriva ord i små ringar som de sedan knyter samman med varandra, och det skrämmer mig att lärare där jag gått i skolan enbart talat om detta tillvägagångssätt; inte ens tillåtit barnen att finna sin egen väg. Planering är ändå ganska viktigt att kunna, men man måste lära sig det efter egna möjligheter.

Så innan jag kan komma igång med den nya boken på riktigt behövs det antagligen en liten genomgång av hela berättelsen. Scen för scen, i kronologisk ordning, kort om det viktiga, och sedan vidare. Även om drömmen skapade idén så krävs det lite mer hjärnaktivitet för att få den att växa. Sedan krävs det förstås en hel del fantasi också, och där dök nästa problem upp. Men kommer man bara igång så kan det andra kanske åka på snålskjuts.


Reportage om mig

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, heter det ju. Några av er har läst reportaget av mig här på sidan, och ser möjligtvis fundersamma ut nu när det inte längre finns kvar, det är inte tillåtet enligt upphovsrättslagen att lägga ut hela texter på det viset jag gjorde. Däremot kan ni nu glädjas åt att det finns tillgängligt på hemsidan, så ni som ännu inte läst eller vill läsa igen, bege er dit bort.

På tal om uppföljare: sista kapitlet i nya boken är nu färdigskrivet. Fast andra är ännu bara påbörjat. Så kan det gå när man följer sin egen ordning.


Releaseparty

Under gårdagen och denna morgon bytte jag åsikt om huruvida jag skulle publicera Skymningsord eller inte vid vart och vartannat samtal. Det fanns fler än en anledning till att jag inte skulle publicera bloken, alltifrån att det kan ses som mjölkning och onödigt, till att jag själv känner mig väldigt tveksam till dess innehåll och trots allt skrivit alla dessa texter för mig själv, men tillgänglig för en publik utan att de behöver betala för det. Det kan ses som hobbydelen av mitt skrivande, medan Novell och Grå Sol är den ”yrkesmässiga”. Men i slutändan sade mamma något som fick mig att bestämma mig, nämligen att folk faktiskt kan skriva ut mina texter själva, och kanske vill läsa de utanför skärmens instängda värld.

Jag älskar möjligheten att välja, liksom mångfalden. Den som vill läsa mina noveller, dikter och andra texter har därför i och med detta möjligheten att göra det även utanför skärmen, utan att behöva skriva ut själva. Och det var väl ändå så det var tänkt från början när RJ kom fram till idén och jag plockade upp den, bara det att jag glömde bort det.

De spel jag tycker verkar mest lovande köper jag ofta i Collector’s/Limited Edition. Skymningsord är egentligen samma sak. Faktum är att jag skulle kunna kalla den Skymningsbloggen Collector’s Edition. Den är för samlaren, den nyfikne, hungrige och den som vill ligga i sängen utan surr i bakgrunden och läsa. Den är för den som vill ha fler alternativ.

Priserna är:

Pocket: 109 SEK
Hårdpärm: 278 SEK
E-bok: 33 SEK