Grisen

Fadern i huset hette Rolf och betraktades allmänt som den största grisen i hela bygden. Om detta sedan berodde på att han vägde långt över hundra kilo och ständigt hade problem att hitta kläder som passade (de få gånger han åkte in till staden för att shoppa) eller om det var för att hans gård var den största, var en fråga som alltid besvarades på samma sätt, men det hängde på vem man frågade. Enligt Rolf själv var hans storhet (inte storlek, trots att så också var fallet) ärvt av hans far, som förstås ärvt den av sin far, som i sin tur ärvt den av sin far, som också var den som lät bygga gården och börja föda upp människor för hela slanten.

Många kunde förstås hålla med honom om att han var stor på annat sätt än till formen, för de anställda på gården hade både bra lön och behandlades väl; han var ofta ute och snackade med dem, liksom han ofta var i grannskapet och språkade om det ena och andra. Det var en del av den dagliga rutinen, att ta sig en runda på grusvägen längs åkrarna och plocka på sig några äpplen i de träd som fanns mellan varje gård. Nu var det dessvärre vinter och jul, något som gjorde att han inte alltför sällan ställde in sin dagliga runda.

Rolf var – på enkel svenska – en omtyckt man som gärna talade gott om sig själv och andra. Han hade inga barn, men en fru som lagade den godaste maten som fanns att finna, åtminstone enligt honom själv.

Hans människouppfödning gick även den strålande, men det hade på senare tid blivit lite stressigt, och han hade därför låtit tumma lite på reglerna. Det fick trots allt plats fler människor i en och samma stia än lagen förespråkade, och de verkade heller inte må speciellt dåligt av lite trängsel. De tycktes tycka om att buffa på varandra. Han visste att de var gruppdjur, så det var förstås inget konstigt heller. Dessutom var det länge sedan människoskyddsföreningen kom och kontrollerade gården och stian, och det tycktes vara ett tag till nästa gång – om denna nu över huvud taget skulle äga rum – så detta problem var inget han låg och grubblade över. Han skulle ta itu med det i sinom tid.

Denna morgon var också särskilt speciell, vilket naturligt nog gjorde att han stötte alla problem åt sidan, för det var dagen före dopparedagen, och han hade varit över hos grannarna – trots snöstormen, vilket han även tog upp under varje samtal – och frågat om de önskade komma över på middag under morgondagen, då han tänkte bjuda på traditionellt julbord. I och för sig hade han sedan tidigt under december månad varit ute och frågat såväl sina grannar som de anställda om de ville komma över, men han visste mycket väl att det bästa sättet att få över grisar är att frågade dem öga mot öga, för på telefon kunde de enkelt smita undan. Inte för att hans kära vänner ville göra något sådant, men kanske hade de valt att vara hemma ensamma, för att inte var till problem. En sådan försiktighet i detta avlånga land, men var det något Rolf klarat sig ifrån var det denna försiktighet. Även det rättframma hade han ärvt från far sin.

Han gick längs den smala grusvägen, nu täckt av ett tunt lager snö, likt en hinna av skum på den varma chokladdrycken, på väg hem. Han hade tänkt kika in hos människorna såhär innan jul och se efter så att de inte hade det alltför dåligt, kanske ge de lite mat och vatten, men han hade ganska bråttom. Kanske skulle de klara sig ännu några dagar på lite mindre mat än tidigare, det var trots allt mycket som skulle göras i ordning inför morgondagen, och de var då allt kom omkring ganska tåliga djur.

Emellertid orkade han inte öka takten på stegen; han kände redan hur det började formas svett under vintermössan pälsfodring. En droppe rann nedför hans lätt rosafärgade kind. Han torkade bort den och gnuggade lite kort på trynet, som kliade retsamt. Kanske började han bli förkyld.

Längs vägen kom en hare gåendes i svart, lång rock, antagligen köpt på någon gentlemannabutik såsom Dressgoat eller Bearders. Haren hade en lätt gungande gång och nickade uppsluppet då de möttes, nästan som om han blev glad över att ens möta en annan person. ”God jul på dig”, brummade Rolf och log storartat. ”God jul på dig själv”, smilade haren. Vilken underbar stämning det är i luften, tänkte människouppfödaren.

Luften var faktiskt ovanligt frisk. Snöstormen hade så slutligen bedarrat och lämnat kvar en friströvande tomhet, vinden tycktes nästan slagit sig fri från alla naturlagar och rörde sig varthän den ville. Rolf kom allt närmre gården, och kunde med sitt stora tryne känna doften av kokt potatis och stekt fläsk: dagens middag. För tillfället kunde han inte önska sig något mer.

Julklapparna var sedan länge inhandlade och i sina paket, men det var förstås inte många, trots att han skulle iväg med frun på juldagen och träffa föräldrarna. Svärföräldrarna skulle de ta på annandagen. Med tanke på att de inte gav något till barnen i släkten längre utan nöjde sig med att byta något med sina respektive syskon blev det oftast väldigt enkelt: en tripp till systemet och några lådor vin senare så var man klar. Glas var också en bra idé. Eller någon form av maskin; kaffebryggare kanske. Men hans kära bröder och föräldrar hade alltid varit förtjusta i rött vin. Liksom det mesta annat. De var inte kräsna av sig i hans släkt.

Själv tog han gärna en stor julöl till maten.

Grusvägen höggs av och han svängde in på gården, i samma trögvaggande tempo som innan. Han tog upp en trynduk och snöt sig. Trots den stilla luften bet kylan i skinnet, som små loppor. Men sådana fanns det endast i stian.

Rolf drog upp dörren till människohuset och möttes av den instängda, nästan i sig själv hopträngda stanken, sammanförd med avföringens och förmultningens aromer, tjock som en vägg som flög på honom och tycktes vilja tränga in i även den käre bonden. Han höll för trynet och steg in, försiktigt, nästan tippande på klövarna. Det måste varit ett bra tag sedan han varit där, slog det honom. Ventilationen måste ha tagit stryk av kylan och fukten.

Boxen, där människorna trängdes, krypandes på golvet med näsorna inkörda i varandras ändar och ögon, var fullkomligt dränkt i lera och skit. Halmen tycktes till stora delar ha ätits upp. Av vattnet i rännan återstod åtminstone några centimeter – bottenskrapet.

Människorna såg upp på sin herre med stora, undrande ögon, och fortsatte buffa på varandra. Rolf försökte se efter – utan att ta för mycket på boxens kanter, som var skitiga även ovanpå (han hade trots allt sin finaste jacka på sig idag) – varifrån stanken av röta kom.

Längst in i hörnet låg en människa, intryckt och blek, några andra stod runt denna. Någon luktade på honom, en annan bet och slet i huden, försökte slita loss små stycken, lyckades dessutom. Blod började segt och trögflytande sippra ut ur det upptuggade såret, likt ur en sliten fördämning.

Människan högg tag igen, med hörntänderna, fick tag i en av magens fettbalkar, och började rycka med huvudet medan tänderna höll kvar. Han såg ut att vara lika lycklig som vilken annan människa som helst.

Liket var fylligt; såg ut som dem andra, men längs dess sida blänkte blåmärken liknande mörka moln – hela dess revbensparti verkade ha krossats.

Rolf försökte – med ena handen för trynet – se efter mer noggrant, men såg inte något mer än att människan tog ännu en tugga av sin döde båskamrat. Han såg sig om efter något att ta upp liket med, men insåg snabbt att det skulle ta alltför lång tid; han fick komma på något annat att göra åt saken. Det dröjde inte länge förrän det slog honom.

Så fort hans ben orkade gick han och hämtade halm, vatten och några gamla äpplen som ändå skulle åkt på soppen. Hällde halmen över människorna och ned på golvet, log sedan: ”Nu blev ni väl glada små mänskor?” De såg glada ut.

Vattnet ner i rännan; människorna nästan slängde ner ansiktena i den, och sedan äpplena lite varstans i rummet – överallt utom där liket låg.

Rolf torkade svetten från pannan, gnuggade trynet och borstade av klövarna. Jag måste ta upp det här med Göran så fort jag kan, tänkte han. Sedan skyndade han tillbaka till huset och tvättade sig ordentligt.

 

*

 

Storheten själv vaknade innan klockan ringde, enda möjliga förklaringen att det faktiskt var julafton. Han klädde sig i sin favoritskjorta, en rödrutig flanell, och i jeansen han specialbeställt från Stockholm. De satt perfekt, som en fin dessert på maten.

Utan att väcka frun gick han ned, kokade gröt till fem personer trots att de var två, väckte henne sedan. Lekfull som han var lät han henne även ta mat först, så att hon hade störst chans att få mandeln han gömt i denna. Fast kanske hade han bättre odds, då han skulle se mer av grötens innehåll i och med andraplaceringen. Oavsett gillade han tanken att låta henne gå före. Det kändes bra.

De satt sig efter uppäten, närmast slickad måltid, vid den lilla spisen – hörde elden spraka – och öppnade paketen. Frun såg uppriktigt glad ut över den blå blusen hon fick, samt lådvinet Rolf valt med extra omsorg. Själv erhöll han en röd slips, två par strumpor och en deckare han med säkerhet skulle läsa då han fick tid. Framför brasan satt de sedan och höll om varandra med ett stort leende på läpparna.

Det var en fin jul. En bra jul. De skulle allihop ha det väldigt trevligt.

 

*

 

Förmiddagen bestod av förberedelser.

 

*

 

Då gästerna slutligen kom – lagom till Kalle Knasig skulle visas på teve; denna klart vrickade människa som uppförde sig som vilken anka eller gris som helst – stod allting redo på bordet. Rolf och hans fru hade kämpat och slitit, men nu skulle de äntligen få ta det lugnt igen. De kunde sätta sig ned och pusta ut medan magarna fylldes, stolta över hur väl de hade lyckats detta år.

Gästerna var många – fick knappt plats i hallen, och de var synnerligen intresserade över vad värdparet kunde tänkas bjuda på. Det de fick visade sig enbart i deras vildaste fantasier och de lyxigaste kokböckerna.

På bordet, i dess mitt likt ett berg – ty det var alltings höjdpunkt – låg en hel människa på ett fat. I hans käft fanns ett rött äpple, huden var väl genomstekt; den blänkte inbjudande, och den unga kropp badade i spaden, utsprungen från den själv. Dofterna från dess grillade bål fyllde hela rummet. Dess ögon var tomma och svarta. Fettbalkarna såg ut som fylliga filéer, tår och fingrar som små köttben att knapra på – naglarna självklart avlägsnade. Håret var även det borta. Huvudet kunde liknas med en stor, välpolerad köttbulle, men antagligen blev detta över; de brukade inte ta tillvara på hjärnan. Det blir soppen för den blanka skallen vid dagens slut. Men innan dess skulle ben tas av och gnagas på i goda vänners sällskap, skinnet skulle tuggas med kokt potatis och sås, tillsammans med bitar av vader, skinka och överarm. Dessutom, de åtrådda revbenen, som likt tår och fingrar bjöd in till minuter av avslappnande gnagande.

Gästerna satt sig vid bordet med nöjda miner över hela ansiktet. ”Vad fint ni har gjort det”, sade någon. Frun hävdade bestämt att de kunde göra detsamma medan Rolf tog för sig av smickrandet och talade högt:

”Den är faktiskt uppvuxen på gården den här. Kommer direkt från slakteriet. Ung och ståtlig som ni ser, så köttet är riktigt fint.” De andra såg nöjda ut. Rolf såg om möjligt ännu nöjdare ut. Han kunde knappt bärga sig att få hugga in.

”Ja just det”, började en av suggorna, ”hörde ni imorse om det där mordet på hon 17-åringen?”

”Nej…”

”Hemskt”, suckade hon. ”Att unga kvinnor ska behöva dö sådär, och nu till jul och allt. Vart är världen på väg?”

”Ja, det är vidrigt”, närmast domderade Rolf. ”Men det är därför vi samlats här idag: för att ha det trevligt och fira jul, så att vi visar att det finns något gott ännu.” De nickade och fnös slentrianmässigt. ”Och på tal om gott”, skämtade han, ”högg in, mina vänner!”

Grisarna log storartat, allihop, inte enbart Rolf, och en av de äldre fattade tag om kniven. Han skar den graciöst genom människans sida, så att doften av grillat hull kunde lösgöras till fullo och sprida sig än längre. Faktiskt ända ut till stian, där människorna festade på samma sak som grisarna. Med ett stort leende på läpparna.

Annonser

5 responses to “Grisen

  • Laktos- Lasse

    Smart satir. Ekon av ”Apornas planet” i den. Bra att den är aktuell också. Jag tyckte också att språket lät mer boklikt än i ”Grå sol”. Du har ju bett mig skriva lite om ”Grå sol” och – bli inte arg nu, jag tycker inte om att kritisera – mitt klagomål med den var språket. Här var det lättare att läsa.

  • Laktos- Lasse

    Okej, nu tyckte jag att det lät för elakt. Kort och gott – I liked this story. ^^

  • Walentin Wahnsinnig

    Bra perspektivförskjutning, vilket är ett villkor för att en satirisk berättelse ska kunna bli tillräckligt bitsk av sig. Din berättelse är ett stycke gediget hantverk med bra driv i handlingen. Möjligen kan man som läsare klaga på att hela handlingen blir lite väl förutsägbar. Din berättelse innehåller för få överraskningar och peripetier. Därmed kommer dina litterära kvaliteter inte till sin fulla rätt riktigt. Som om du körde en bil på motorvägen på ettans växel.

    Kort sagt: Jag saknar spiritualitet i berättelsen. Utan spiritualitet känns ditt kåseri tyvärr onödigt platt. Visst är satiren tydlig. Men du kan bättre än så här! Det vet jag att döma av andra litterära alster som du ligger bakom. Så mitt råd till dig lyder: Låt även ditt hjärta (med alla dess känslor) få komma till tals. Nöj dig inte med att skildra Rolf och hans vänner ”enbart” ur hjärnans perspektiv!

  • Leorio

    Jag gillade de smaklösa bitarna. Det finns ett lugn och en klarhet i ditt skivande som jag uppskattar. Det här var ju ingen berättelse som sådan, utan mer som en ögonblicksbild, och jag tyckte det fungerade bra. I alla fall de grisiga bitarna.

    Utfyllnadsbitarna var inte lika lyckade. Där finns det en del att arbeta med; språkligt och så, saknades en del flyt där. Kanske kunde de skäras ner en smula.

  • NuYu

    Laktos-Lasse:
    Klart jag inte blir arg, alla kan ju inte gilla sånt där ”spirituellt”, som herr Wahnsinnig saknar i denna, men du inte gör. Jag blir snarare tvärtom, and I’m glad you liked it.

    Walentin Wahnsinnig:
    Avsaknaden av ”spiritualitet” var ett medvetet drag, vilket också var anledningen till att jag inte kommer göra klart fabeln som det var tänkt, just eftersom den blir lite platt. Men det var ju också meningen, alla texter kan trots allt inte se likadana ut, eftersom budskapen är olika. Men det du saknade tycktes inte Laktos-Lasse här ovan göra, så det är ju olika hur man uppfattar det. Själv är jag dock något lutande åt ditt håll.

    Leorio:
    Haha, smaklöst är bra. Antagligen gillade du de bitarna jag själv gillade mest, låter så av din kommentar att döma.

    Utfyllnad är aldrig bra. Jag jobbar på för att undvika dem, i framtida verk. Detta får se ut som det gör. 😛

    Jag tackar för den givande responsen, allihop.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: