Du

Jag försökte fånga dig i tidens famn,
men jag vet knappt själv vad jag känner

det var aldrig mer än en blick
aldrig mer än att du såg på mig,
och jag på dig, för jag kunde inte sluta

jag lyssnade till varje ord du sade,
fascinerades över dina insikter,
dina försiktiga sätt att yttra dig på
men främst din ständiga närvaro,
som om inget annat fanns än den sekunden
jag drogs med i detta, stod aldrig emot
ville självfallet inte att det skulle ta slut
men tänkte aldrig tanken;
fastnade i tillståndet

Målade mina inre väggar i dina färger
försökte bevara ansiktet –
hålla dig kvar längre än vi sågs
för det var bara en kort stund;
i efterhand tog det slut alltför fort

jag sade ingenting, vågade kanske inte,
behövde inte heller
för vad säger man till en främling,
någon hälsningsfras,
kanske hej, namnet, sedan inget

En timme senare hade livet åkt vidare
bilden av ditt ansikte började blekna
ögonen blev vaga, ögonbrynen försvann helt
klädernas färger tynade, läpparna talade ej mer
en suddig skugga bestod
men även den avlägsnade sig

slutligen fanns endast känslan,
som en suck på vindens arm

jag frågar mig själv om det ens ägde rum,
då jag plötsligt ser någon på scenen
jag tror det är du, känner mig sedan säker
men du känner inte igen mig –
vilket förstås alltid var en självklarhet;
där du gjorde intryck gjorde jag ingenting

fast det spelar mindre roll – jag ser att du förverkligat din dröm

… men kanske är det också vad jag gjort;
fötterna känns åtminstone lättare

så jag dansar därifrån