Långt till sommaren? Trött på att skotta? Sugen på lite postapokalyptisk science fiction, men har avverkat det mesta? Då kanske du har missat min bok, Grå Sol. Just nu kan du köpa den för 190 kronor direkt av mig, och jag bjuder på frakten. Kontakta mig på seed.of.reconstruction@gmail.com för ytterligare information och beställning. Och självklart signerar jag den också, om du vill det.

Ovanför

det regnade den dagen

ljuset var mörkt, galaxen stilla flämtandes
dropparna kom som på begäran
då jag bad de skölja mig bortåt
till en plats där floden dränkte…

de föll istället, men från himlen
vätte min hjässa och det jag höll hårt:
drömmen om det avlägsna,
det bortom, utom räckvidd
som jag så gärna ville…

dropparna studsade på marken,
på huvudet
på axlarna
på den svarta regnjackan
som läckte och släppte in kylan

jag såg uppåt, såg en stjärna blinka
lät regnet piska mitt ansikte
för en sekund
såg sedan två grenar högt ovan,
som var närmare än jag någonsin varit

jag hängde drömmen i trädet och lät den ruttna
kanske skulle ett frö då växa i dess ställe

En födelsedagspresent

”Kan du…?” började jag, men tystnade lika snart. Snöflingorna föll från himlen likt frusna stjärnfragment: vita, lätta, glittrande. Solens ljus gav dem en sprakande färgton. Det började nog faktiskt snöa alldeles nyligen.
….”Vad sa du?” frågade hon mig, vände aldrig blicken i ett möte men tycktes ändå dansa rakt emot mig.
….”Nej, det var inget.”
….Jag hade länge föreställt mig den här dagen. Redan då vi sågs för första gången, kanske till och med tidigare. En avlägsen dröm, precis som jag ville ha den. Mörker ovan, stjärnljus och månens silversken, snön den jordliga världens ljusbärare, tillsammans gatulyktor som lös – på oss – och talet som flöt automatiskt, rullade som på band, var mitt eget och levande. Lugnt andandes, utan att tänka. Bara… vara, med ljuset och mörkret, kylan och värmen. Det var en kliché – självfallet, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det; enkelt?
….”Är det inte otroligt vad det snöar?”
….”Jo”, svarade jag menlöst.
….Det var kallt, jag huttrade för mig själv under den svarta jackan, försökte gång på gång skaka det av mig, men fann mig själv enbart frysa ännu mer. Snön hade krupit in mellan kragen och huden, samt vid ärmarnas ände. Mina handskar hjälpte föga. Mössan var vit. Huden var vit. Det var vitt överallt.
….Hon såg lite ut som en snögubbe. En vacker sådan. Och hon hade något av en morotsnäsa – ja, det hade hon faktiskt. Fast den var inte orange, som tur var.
….”Undrar hur länge det kommer hålla i sig.”
….”Säkert länge, bara för att jävlas med att vi inte fick någon till julen.”
….”Haha, säkert”, skrattade hon.
….Det skulle inte förvåna mig. Skulle man svara så där? Nej, det skulle man inte.
….Eller?
….Hm.
….Det var redan eftermiddag. Snart skulle ljusgrått övergå i mörkt, för att så slutligen förvandlas till svart, så svart att drömmen blev verklighet. Då skulle jag säga allt det jag ville säga, tänkte säga, vågade säga. Det var nog så enkelt; jag behövde bara vänta. Till dess.
….”Fan, jag fick en i ögat!”
….Jag skrattade. ”Sånt är drygt.”
….”Haha, ja, som fan.”
….Sånt är drygt, det kan man väl ändå inte säga.
….”Tyckte du också att Rasmus betedde sig lite konstigt idag?” Vad kom det där ifrån?
….”Nej, vadå då?”
….”Jag vet inte, tyckte bara han var lite konstig.”
….Jag svarade inte, pressade möjligtvis ut någon form av ljud, ett hm eller liknande.
….”Tror du att det har hänt något?”
….”Nej, men… jag antar att man inte kan vara glad hela tiden.”
….”Det är förstås sant. Tänkte bara ifall du visste något. Ni hänger ju ihop och så.”
….Jo, det gör vi ju, men kan vi inte snacka om något annat? ”Ja, men jag vet inte.”
….Det blev tyst istället. Jag kände inte längre mina fingrar. Näsan rann och var röd – antagligen, men jag kunde inte veta. Det var ännu långt hem. Hem till mig, åtminstone. Hon bodde alldeles i närheten.
….Det blev tydligen aldrig mörkt. Kanske skulle jag säga något ändå. Fråga henne vad hon gillar för musik; men hon lyssnar nog mest på radio. Teve då? Vänner kanske, eller Grey’s Anatomy. Kanske båda. Det fanns ingen mening. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag va? Snön föll åtminstone. Kanske jag kunde… nej.
….Ljuset tycktes dött. Det blänkte ej längre om snöflingornas kroppar, lika lite om den snö som låg på marken, tidigare glimmande likt en matta av vitt glitter. En del av mattan verkade ha hamnat i mina skor. Jag skulle tagit på mig termobrallor. Fast… ändå inte.
….Är vi redan framme?
….Men…
….Hon vinkade lite kort och sade något än kortare, gick sedan in på gården, försvann in i huset. Bara sådär. Vad hände med samtalet om huset, morgondagen, livet, och de inbjudningar som alltid kommer; förväntningar, förhoppningar, förändringar. Stillhet istället. Tomhet. Jag vet inte ens om jag svarade.
….Tänk om vi bott närmare varandra, hade det varit annorlunda då? På vilket sätt egentligen? Man kan alltid fundera, drömma – kan inte göra annat; det var ännu långt hem. Snön hade förvandlats till aska.
….Vägen skakade fram och tillbaka, i takt med vinden som trängde in och där tinade upp; vätte min hud. En meter längre bort från henne – blev två, tre, hundra, två hundra, tusen. Mina fötter trampade utan att veta om det. Jag visste nog inte ens om det själv. Sedan var jag hemma.
….I köket stod mamma, bredvid stod pappa; lagade mat tillsammans, tjatade på barnen i vardagsrummet, som låg i soffan och tittade på teve: Simpson av vad jag hann uppfatta; för jag var genast på väg uppför trappan, in på mitt rum där jag stängde dörren bakom mig och slog igång datorn. Den lät högljutt till en början, men tystnade ned därefter.
….Under tiden den drog igång lade jag mig på sängen, krävde ned ansiktet, kände hur en ofantlig tyngd pressade ut i kroppens alla hörn. Tyngden tog krafterna med sig; tryckte ut de ur huden och fick hela mig att sjunka ihop likt en hög av lera. Belysningen brände i nacken, men jag släckte den och märkte samtidigt att ljuset även var borta därutanför. Det var så slutligen mörkt.
….Jag såg ut ur fönstret. Stjärnorna lös ovan – i det mörka havet, tillsammans med månens silver, och på jorden föll snöflingorna sakta mot marken; reflekterade ljuset från galaxen vid varje dinglande genom luften. Gatulyktor lös, värmen var inombords, kylan utanför, och talet kom i form av tankar. Det flöt fram, levde och rullade som på band.
….Jag satt mig ned vid datorn, lät det rulla ut och leva däri, formas och vara. Leva och dö, med den sista meningen. Lät henne vara där – fullända bilden, lät ljuset lysa på oss. Det var en klyscha – såklart, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det?
….Omkring mig svaldes världen av mörkret. Jag publicerade texten.

Det här blev en annorlunda födelsedagspresent, men jag hoppas du gillar den. Du vet vem du är. Ett stort grattis på 20-årsdagen!

Tröttsamt trampande längs en enslig stig

Tröttsamt trampande längs en enslig stig, och framför ligger inget annat än nästa steg. Varje enskilt sådant, en påminnelse om att jag inte längre står kvar där jag tidigare var. Istället var det plaskandet – för det hade regnat trots allt – jag hörde, liksom det enda jag visste om. För att inte tala om känslan i bröstet, som tycktes ha gnagt och gnagt men sedan plötsligt släppt taget och fallit ned; lämnat kvar djupa märken efter tänder. Ett vackert mönster, men det var tomt. Jag hade glömt att fylla det.

Det värkte i mina knän. Ljudet av kallt vatten som ville bli varmt men blev smutsigt istället fyllde mina öron. Asfaltens framåtskridande såg mig i ögonen. Djupt i ögonen. Vägen verkade längre än vanligt.

Husen stod längs vägen, klädda i grått och med murbruk av leda, som ett sorgetåg utan någonstans att gå. Buskar och träd tycktes ha stått stilla för länge.

Jag svängde in på Härnevigatan; trampade ständigt bredvid den lilla flod av regnvatten, som rann längs kanten på denna likt ett dike i miniatyrformat; såg hur vattnet bullrade framåt över den ojämna ytan. Gruskorn försökte göra det sällskap, men låg kvar och huttrade. Jag drog åt huvan och fortsatte titta ned i marken.

Jag passerade Huset, och ett skådespel i brusten takt uppenbarades i ögonvrån. Spring och glädje och sommar. Värme, lekar och förbjudna ting, utskällningar. Ett orange ljus trängde genom det täta regnet, nådde ända fram till mitt ansikte. Jag stannade upp, lät det smyga sig uppför min kind, smeka mig.

Sedan sänkte jag huvudet och gick därifrån.

Vit/

Gryningen uppsprängd
horisonten är sprättad
vit som snön omkring
klart lysande likt skriken från nyfödda barn

det starkast är ljuset
som ligger i botten och trycker
för det är trots allt detta
som med all kraft,
kämpat sig ända fram

/svart

ljusets vita stiger uppåt –
likt ett öga slutar sova
utanför bär snön samma färg
men kylan tränger på;
frambringar närhet från delade kroppar

på insidan,
klättrar jag uppför hjärtats väggar
badar i svart blod,
det är på alla andra sätt tomt;
värmen kvävd av det som förr var rött

skrapa hål i berg – nå fram
men försök och livet rinner undan
så
innesluten i singularitet,
för ett hjärta är alltid ett
öppna detta och förblöd
– kanske vore det att föredra
… men jag klarar inte av att fatta kniven

klättrandet blir snart en lek,
med den stilla vind som aldrig kom,
genom viftandet i tomrummet
där försiktighet är a och o, är inget
bara svart

Hej hopp

Hej alla kunder. Det här är ett meddelande till alla er som handlar på någon butik där de har pantautomat med tillhörande panttelefon. Telefonen där är till för att tala i, som vilken annan telefon som helst. Alltså inte hålla i luften eller bara lyfta på. Ni behöver prata med oss i personalen först, annars kan vi inte veta om vi behöver hjälpa till vid panten. Därför uppmuntrar jag er alla till att prata i telefonen nästa gång. Tack på förhand.

Jag försvann visst från bloggen där ett tag. Det åtgärdas i och med detta. Novellen är ännu i finputsningsstadiet och allehanda idéer har kommit och gått, men jag kan åtminstone med säkerhet säga att denna vecka kommer det dyka upp lite dikter och texter som förut. Trots att de antagligen inte är som förut. Förhoppningsvis bättre, men det vet man aldrig. Och det är trots allt upp till er att avgöra.

Förresten finns det fortfarande en hel hög med Grå Solar hemma hos mig, så är ni sugna på lite postapokalyptisk science fiction är det bara att hojta. Om inte annat hörs vi när jag imorgon slår hårt genom en dikt om svart. Svart som i natten och katten och allt det där. Fast den handlar inte om det. Hej hopp.

PS. Jag har upptäckt att inte alltför många hittar över till min andra blogg, Bloggonoid. Vilket såklart är nästan lika tråkigt som att inte många hittar hit. Så jag försöker ändra på det genom att lägga till sidans banner här bredvid. Fast, man ser knappt vad det är. DS.

Sjukdomen

Rörelserna formade den plats där han bodde. En storstad, med hus, ljus, grus. Man förväntar sig att se något mer där, och det man förväntar sig får man. Men också lite till.

Sjukdomen som driver genom staden färdas i etern och alla kämpar vilt emot den. De vänder sig till varandra, till sig själva, drömmer sig bort och mördar tankar – skapar idéer, formar vilsna sinnen med tillhyggen av metall. De färgar det med bläck, med smattrande fingrar på tangentbord, med penselstreck, med en flykt bortåt – inåt, med att sitta stilla och att springa.

Det hela är en mutation, den växer och sprider sig, för det är trots allt en ilsken sådan, en sjukdom, tumör, kräftsjuka som sveper fram. Genom mörker och ljus. Så stor växer den sig, att folket slutligen enbart söker himlen. Flyger med helikoptrar och flygplan – de utvecklas till svävare.

Det är högt till himlen, högre än något annat. Bilar räcker inte till, hur stora de än gör dem. Drömmar räcker inte till, hur mycket de än drömmer. Större, större.

Tumören tar marken i besittning, lägger sig och vilar. Hus faller; snart finns enbart skyskrapor av betong och metall kvar. Högst upp på dessa står människorna bredvid varandra, vissa håller handen, andra stirrar på en skärm. Vissa är längre ner, kanske döda, eller döende.

Och då de står där uppe, ser de ner på sjukdomen, och bygger högre. Klättrar högre. Slutligen finns ingen högre plats att nå. Resan är slut.

En man faller ned då han tappar greppet, fastnar och sjunker ned i cystan, in i den, förbi den. Under den finns ingenting. Det är tyst. Han ser sig omkring. Den finns inte.

Få klapparna i tid

Imorgon är sista dagen för att skicka julkort. För paket inom Sverige har man lite längre tid på sig. Men för de som är sugna på ett exemplar av min bok Grå Sol innan jul, som julklapp istället för eller kanske för att ha och läsa på då man ligger på spikmattan, krävs det att man skickar beställningarna till mig senast den 17:de innan lunchtid, så att jag kan få in pengarna på kontot innan och hinner packa boken tills den 18:de, som är den sista dagen. Den kostar 190 kronor fortfarande, och detta är inklusive frakt. Förskottsbetalning till konto i Swedbank är det som gäller.

Har du ont om pengar i jul eller vill ha något att läsa efter att nästa år tagit sin början? Lugn, priset ligger kvar som det gör ända fram till påska. Eller: gäller så långt lagret räcker.

Ljus

Att finna en ljusets glimt i de ögon som dränkts av tårar är inte det enklaste, trots att dessa glimmar i skenet från konstgjord belysning. Vad får en människa att vilja dra mer suckar än behövligt? Självklart någonting som sporrar den; morot eller piska går nästan lika bra, problemet ligger i att finna det – ljusglimten i ögat är inte detsamma som salta droppars blänkande. Den som misslyckats med att se detta blir slutligen stulen på all kraft, och vad finns då i ögonen?

Att enbart låtsas förstå klarar de flesta, och de använder sig av detta varje dag. Glimten i ögat är sedan länge försvunnen, grånad och tonad ut i intet, och hur skall någon då kunna finna denna? Hur använder man sig av en ljuspunkt som inte längre finns? Blir man tvingad till det? Då ljuger man trots allt. Alla människor ljuger.

Den lilla stjärnan har försvunnit. Hur ska jag nu kunna skriva om den?

Saknad

aspens löv rasslar
med höst och vinter var de borta
det jag kände i brösten försvann även det
men det tar alltid lång tid för sådant

vare sig man förväntar sig något,
eller försöker hålla kvar
är svaret alltid dött; bestående intryck en utopi
man hoppas gärna, men i mörkret ser man klart

fast det är snarare alltid suddigt
det jag i mitt inre ser är ett leende
men endast en siluett
som ett grynigt fotografi

det sticker i hjärtat, med nålar förutan vaccin
för något botemedel eller skydd finns ej att finna
därför sätter sig värken
och kvar i dess famn blir en skorpa

fråga dig själv: hade du förväntat dig något annat
och du vet mycket väl att svaret är ja

för att inte kunna hålla fast den hand som släppts i mörker
tycks värre, än att förlora sig själv bland omringande vågor
trots att mörkret är detsamma