Etikettarkiv: pop

Början på början

Solen har knappt gått upp. Jag sitter i köket och försöker få upp förpackningen till Frebacos frukosthjärtan, som de verkar ha gjort barnsäker, inbrottssäker och säkert även bombsäker, samt säker för miljön. Ingen innerpåse, vilket jag självfallet uppskattar, men hur tusan får jag upp förpackningen? Jag överväger brevkniv, men fortsätter att pilla och dra med fingrarna. Till slut går den upp, inte alls så snygg som den var från början, vilket förstås beror på en sak. Och en till. Det står visst öppnas här på ena sidan. Med tydligt framträdande perforering. Typiskt.

Inledning

Jag har inget körkort men jag har en cykel, och tydligen har jag också ett sommarjobb två veckor framöver. Lovar absolut ingenting men drar ändå igång en liten följetång här, eftersom det var länge sedan jag skrev och jag gärna vill komma igång igen, lika mycket som jag faktiskt behöver utmana mig själv. Därför, med min ostadiga följeslagare till hoj kommer jag färdas fram och tillbaka mellan jobb och fritid, liksom mellan verkligheten och dikten som härmar den.

Första dagen: Fåglarnas stad

Det ligger en tung linje ovanför horisonten. Solen reser sig sakta uppåt; vill antagligen gömma sig bakom dess mörker, kura ihop sig tills det grå täcket spräcks upp och världen kanske slutligen vaknar.

Västerås är verkligen inte staden som aldrig sover. När jag cyklar igenom dess centrum är klockan innan sex men jag räknar nog inte ens så många människor. På torg och gator och lyktstolpar ser jag istället fåglar som samlar sig. Varje morgon är tydligen deras morgon. Deras stad. Duvor, måsar, kråkfåglar. De är överallt, nästan som om de ersatt människorna. Trippar runt och trängs fastän de kan flyga, letar och vänder bland skräp och kraxar, hoar eller låter på annat vis emellanåt, men oftast är det tyst. Det ser nästan ut som de är koncentrerade.

Jag passerar flygfänas torgmöte och är inte längre rädd för att frysa. Det var jag tidigare, faktiskt så fort jag steg ur dörren. Luften är sval, men det finns en värme här från solen som stundtals kikar fram, kanske även från gårdagen, marken eller vad vet jag? Det blir aldrig kallt men kylan hör ändå natten till. Den är uppfriskande. Jag vet trots allt att jag lagom till kvällen kommer sitta och svettas i någon stol, redan innan det, på cykeln hemåt, kommer det bli mer än varmt nog.

Fastän cykelturen varar länge, och jag inte borde vara uppe – eftersom det senare under arbetsdagen visade sig att jag tagit fel på mina arbetstider – kan jag inte göra annat än se fram emot nästa gång klockan slår fyra och jag beger mig ut i en värld som ännu inte vaknat.


Höst sedan, nu sommar

Till hösten är åtminstone någonting säkert. Jag kommer tillbringa ett år på Tärna folkhögskola tillsammans med andra skrivande individer, vilket är det kanske bästa jag kan göra nu, ännu mer så då svaren från de förflutna återupprepar sig.

Att återvända till Skolan efter flera år med enbart bokprojekt i skallen känns som något av en avlastning; jag kan nu fokusera på att enbart utveckla mitt skrivande snarare än försöka få ut en bok på en marknad som känns mer som ett slagfält än Grå Sols tyngsta partier, dessutom har boken som ska skrivas på för tillfället helt fastnat i en rundgång av val och kval och frånvaro av agerande. Vilket egentligen var precis vad jag skrev om för ett och ett halvt år sedan.

Därför tänker jag inte längre försöka få klart den nya boken så snart jag kan – den kommer ändå inte kunna bli klar till höstterminens början; så jag lägger min uppmärksamhet vid att ta skapandet vidare till nya nivåer, utan att behöva tänka på att det alls ska läsas av någon annan. Inte för att ni kan förvänta er att det blir mycket mer introvert än det redan är, men jag plockar åtminstone bort all prestationsångest som möjligtvis kan uppstå och försöker bara få det äkta. Precis som jag sade förra veckan.

När sommaren nu är här på riktigt och folk snart kastar mössorna av sina skallar känner jag därtill att det mest inspirerande ögonblicket sker då ljuset ligger vagt på molnen – när skymningen är nära, snarare än då jag ser det kraftiga solskenet i vitögat. Övergångarna är det vackraste; det rena, tydliga och självklara alltid lite ointressant; det är ändå i ambivalensen vi människor spenderar våra liv.

Molnen liknade duniga fjädrar,
uppsprättade

Blottade det blåaste av hav,
bortom världen

Med lila nyanser av tvivel,
ivrigt frågande

En ström ovanpå, med toner,
av ljus, sken

Ackompanjerade av aftonsång,
fågelkvitter

Annars stilla andandes,
tyst

Som om världen återhämtade sig,
medan andra sov