Etikettarkiv: interaktion

Konsten och förståelsen

Det här med intellekt och att konsten ska vara så himla smart hela tiden. Att den ska utmana oss att tänka i nya banor, bredda vår förståelse och bygga broar in i oss själva. Vi har en grupp människor som tycker att det ska vara substans i konsten, att den ska säga oss något – kanske inte direkta budskap, utan mer få oss att tänka. Jag är en av dem som vill att konsten ska kunna bredda mitt tankespektrum. Men jag är inte en av dem som tycker att musik, film, litteratur, tevespel, måleri och skulptur utan mycket till tanke bakom är sämre än den som har det.

Det finns en sjuklig, elitistisk uppfattning om att konst med mycket yta men mindre innehåll är sämre än annan, högkulturell sådan med mycket djup. Kulturnissarna påstår att det inte finns mycket att finna i den formen av lägre konst, som på enkel svenska kallas underhållning. De har fel.

Det finns ingenting som säger att en filosofiskt djupplogande film är bättre och mer givande än en välkoreograferad kampsportsrulle. Förståelse är ett brett ämne. Detta och engagemanget är det som räknas. Att ha full förståelse för kung fu är inte sämre än att ha förståelse för mänsklig psykologi. Att kunna räkna matte är inte bättre än att kunna göra en lång kata. Det finns ingenting som säger att Hurt Locker är bättre konst än Avatar. Personligen föredrar jag dock Hurt Locker varje dag, men det säger inte att den är bättre. Bara enligt mig.

Hurt Locker har fokuserat på att visa upp kriget och vad det gör med människor. Avatar visar på otroliga specialeffekter. Förståelsen om människan i den ena och kunskapen om att skapa en artificiell värld dränkt i detaljer är båda lika beundransvärda färdigheter. Att hävda annorlunda kallas elitism. Det håller pretentiösa snobbar på med som anser att de är bättre än andra. Den som påstår något sådant visar också på att trots allt djupt babbel har inte mycket förståelse uppkommit.

Själv har jag kallats pretentiös, och jag anser mig vara intellektuell. Jag gillar djupa filmer och musik som säger mig saker. Jag skriver poesi och filosoferar och vill ständigt berätta om någonting som betyder något. Men jag tycker inte att någon Steven Seagal-rulle är mindre värd än Gudfadern. Med stor sannolikhet har han större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.

Kunskap och förståelse är breda ämnen. Oavsett vart man riktar sin fokus är dem lika viktiga. De är det för att alla människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.


Förklaringar

Häromdagen lyssnade jag igenom en lång föreläsning om tevespel och berättande med Jonathan Blow, en man som ständigt lyckas väcka funderingar kring det medium jag själv skapar inom. Däremot har jag aldrig lyssnat på en föreläsning om litteraturens betydelse och problem, men jag för ständigt en diskussion med mig själv och andra kring detta. För att påstå att skrivkonsten är fri från svårigheter trots att den hängt med sedan stenar och papyrus var författarens bästa vänner – i jämförelse med spelen som enbart varit med under några årtionden – kan inte vara mer fel. Förhoppningsvis finns det heller ingen som påstår något sådant. Vi hade trots allt tjafset om manifestet och berättandets återkomst nyligen. Den som nu orkade engagera sig i det.

För mig är allt skapande nämligen någonting personligt, men folk får gärna skriva manifest och regler och andra grundstommar till hur de tycker saker ska se ut så länge de ger fan i hur jag gör det, men givetvis är kritik välkommet – fast det är en helt annan sak. Däremot tänkte jag med detta inlägg ta upp något jag själv retar mig något otroligt på, nämligen förklaringar.

Överallt kan man läsa om hur man ska gestalta och beskriva – inte förklara, då det kommer till beteenden och liknande. Är man som författare tvungen att säga att Kristoffer är ledsen, istället för att förmedla detta genom att beskriva hans tunga fotsteg och sänkta blick, så har man misslyckats. Kul; ett hårt slag i magen på alla aspirerande författare där ute. Men enligt mig gäller detta nästan bara då huvudpersonen är i tredjeperson; för borde det inte bli tvärtom i förstaperson? Som jaget i berättelsen kan jag trots allt lika gärna veta att jag är ledsen som att jag tänker på hur tunga mina fötter känns. Men det beror helt på. Dessutom, jaget vet ofta vad det känner, men inte alltid varför. Däri ligger spänningen.

Jag tänkte dock inte säga mer om det utan gå vidare till det jag egentligen var ute efter: förklaringen av handlingen. Det är antagligen det värsta som finns. Enligt mig ska handlingen förklara och utveckla sig själv under bokens fortlöpande, inte behöva klargöras mot slutet. För är någonting ett misslyckande må det vara att som författare behöva tydliggöra vem som gjorde vad, varför, hur och/eller var allt utspelade sig. Det finns nog ingenting som är så irriterande som att i slutet, eller början i vissa fall, få en lång redogörelse om hur det hela ligger till, för att liksom ses sade i kommentarfältet till inlägget Fantasi tvingas svälja någon annans tankar. Tror författaren i detta fall att läsaren är dum i huvudet och inte kan förstå, eller är det helt enkelt författaren som inte är kompetent nog att skapa en berättelse där handlingen inte behöver en liten guide i slutet? För mig är svaret uppenbart: författaren är helt enkelt inte skicklig nog att skriva en berättelse, oavsett hur väl upplagd den må vara på andra ställen.

Det här innebär förstås att all förmåga till tolkning skärs ned på och det enda rätta svaret tycks vara det som står skrivet där i slutet eller början för alla att se. Tolkningen av verket blir nämligen inte mindre för att man förstår det, men den blir det om man säger att såhär var det. Men vill man skriva en faktabok får man självfallet göra det. Personligen tycker jag dock det är mer av en förolämpning mot den skönlitterära författaren själv än mot läsaren.

För mig förklarar en bra historia sig själv, genom händelser som aldrig blir övertydliga eller dumma utan alltid balanserar och för berättelsen framåt på premisserna mediet tillåter. En utdragen videosekvens inom spel innebär ofta en förlust, den långa introduktionstexten i filmen detsamma, och för böcker är det förklaringen i slutet. Men det finns förstås fler. Det finns hur många sätt som helst att göra ett verk övertydligt. Och alla sätt är dåliga.

Enligt mig, men det ska jag inte ens behöva skriva.