Etikettarkiv: gemenskap

Rendezvous

Min mamma
Statarhora
orden klingar i mitt medvetande,
sprungna ur omedvetenhet
men skapade genom hennes konstverk
två kvinnors liv
”Elegi”
som talade
och jag lyssnade
på fortsättningen

Vad jag än vänder mig ser jag mig själv i ryggen
mitt förflutna

Obehag, hets, konflikter
rörelse, för möten innebär just det, att våga ta steget

Ilska, orättvisa, och en strävan
efter att visa sanningen, visa sig själv

Interaktivitet, däri ligger också mötet
lekfullhet,
ännu en gång, att möta sitt förflutna i korridoren
att sedan ta ett steg ut
och möta världen, fiender och fördomar, se dem på nytt
med nya ögon, vakna ögon

En skissdikt om konstutställningen Rendezvous på Avesta Art


Jag ska köpa en ficklampa

jag ska köpa en ficklampa:
en vän i mörkret,
hälsningsorgan,
ett skrik av ljus

kraftigt bländande och välkomnande
värmande när ljuset krupit undan
kalla element står och väntar
på förbispringande strålar
skiftningar i luften
likt mungipor som ler


En sån där skrivare

”Hej”, sade hon och sträckte fram handen halvvägs till mig, nästan lade upp den, som om den vore en förlängning av leendet som prydde hennes ansikte. Jag tog den men log antagligen inte lika mycket tillbaka. Jag brukar vara försiktig med sådant.

”Linnea”, sade hon.

”Kristoffer. Är du en sån där skrivare?”

”Absolut.” Och det var ju jag också. Visste förstås redan från början att hon var en sån där skrivare eftersom jag var tidig med att studera listan över de boende nere i ingången. Tveksamt om jag annars hade frågat. Jag brukar vara försiktig med sådant också.

”Vi lär ju synas”, avslutade hon efter lite språkande men insåg att det kanske inte var det smartaste att säga med tanke på omständigheterna.

Mina ögonbryn log ironiskt. Det var trots allt sant.

Hon gick åt ena håller och jag åt andra. Två såna där skrivare.


Mellan Melankolia och Euforia

Måndagens budskap känns gammalt och trött
så vänd det ut och in:
idag dränks systemet av vemod
ändå kan inte hjärnan vara tyst
den verkar må bättre av babbel

jag pendlar mellan Melankolia och Euforia
mitt tåg är det vackraste på fälten
och jag tror du sitter i vagnen intill


Mötet

Igår var jag i Stockholm med regnet. Ett tag öppnade sig himlen så mycket att det inte borde varit någon himmel kvar. Gatorna bombarderades. Smattret på paraplyerna åtföljt av kastvindar som försökte dra dem med sig var tydligen tillräckligt för att de svarta regnskydden inte skulle vara mycket till skydd längre. Fast billig skit går ofta sönder av sig själv. Nästan som om det var en del av kakan man betalar för.

Det var i och för sig uppehåll i en halvtimme runt fyra, och allt tog slut tjugo över sju, men vi blev ändå blöta och skorna blötare. Värmde oss inte så mycket med varandra som genom leenden, och i en liten tacobar där man tydligen inte fick plocka drickan själv, trots att man redan öppnat kylen.

Vi gick kilometer efter kilometer utan att veta vart vi skulle, men egentligen hade vi redan funnit målet. Den där besattheten kring det legendariska mötet med någon eller något ställde sig än en gång på sin spets. Personligen hade jag nog väntat i över ett år på det ögonblicket då några internetkommentarer skulle gå över i verkligheten och stå öga mot öga, plötsligt vara just verkliga.

Det bästa av allt är att tryggheten som redan byggts upp består bortom alla ettor och nollor, och att alla måsten försvunnit. Att bara vara är tillräckligt. Att vara två är dessutom så ofta bättre än att vara en. Det är väl också just denna uppskattning som definierar mötet värt att vänta på, därtill att nästa möte, återseendet, även det är värt all väntan.


Där satt den

Hon slog till den,
så att den flög

Ögonblicksförflyttning

genom luften

Plötsligt hos mig,
fast som häftad till min kropp,
dess fasetter tusen och tydligt tacksamma

– föreställde jag mig.

Den rörde sig,
klättrade nästan
Hängde kvar,
tog några steg uppför min jacka

Sedan gick vi tillsammans
ut
Mot frihet och värme

Flugan gjorde en volt och flög därefter sin väg


Slutet på slutet

En språngbro till evigheten,
en bro över himlavalvet
Där under den vita solen,
hade någon placerat den;
från horisont till horisont
Jag ville springa,
längs dess grå yta
Ta ett skutt ut i rymden

Tolfte dagen:

”Det är nog lättare att bestiga Mount Everest än att gå ned femtio kilo,”

sade en herre som visste vad han talade om. Vännen svarade: ”Jasså,

men att gå upp femtio kilo är enkelt.”

Jag låter detta vara det som avrundar veckorna, dagarna, timmarna, minuterna, sekunderna som gått sedan jag satt mig på cykeln och påbörjade resan. Inte för att jag är helt säker på varför, utan för att det känns bra och är en del av tiden jag varit där. Dessutom en del av tanken om att motgångar är lätta att stöta ifrån sig; istället bara vraka och vräka i det enkla.

Jag vet inte om jag hade tagit bilen om jag haft körkort och en sådan. Det är möjligt. Men det spelar ingen roll nu. Jag tog cykeln. Inte bussen. Inte tåget. Bad endast om skjuts under dagen då himlen öppnade sig för första gången på länge.

De två männen går sin väg. Mot Mount Everest hoppas jag. Jag står bredvid och tittar på dem, funderar dock så fort de försvunnit om inte också jag tog den enkla vägen ut.

Jag behöver inte fundera länge. Det är självklart att jag tar den lätta vägen mellan varven. Men det viktiga är ändå att i ett liv bestående av ett ständigt flöde av upprepningar plötsligt bryta mönstret; skapa förändringen som fått oss alla att hamna här. Vi ser den varje dag. Det gäller bara att öppna ögonen. Ta cykeln till jobbet. Se fåglarna flyga, molnen forma sig, dagen väckas. Hör vindens röst, hjulens rullande, känn värmen och kylan och solen som sticker i ögonen. Ta sedan vägen du aldrig tagit förut och hamna någon annanstans. Gör som alla och dröm om frihet, men sträck dig efter den. Fatta tag.

Själv släpper jag taget. Tror det åtminstone. Avslutar men börjar på nytt. Här är det samma princip dock.

Jag säger alltid vi hörs eftersom det är mycket troligt. Efter tusen möten har jag lärt mig detta. Möjligheterna finns nästan alltid.


Förundran

Jag såg på klockan och insåg att nu gäller det. Idag kanske. Nytt personbästa. De sista kilometerna ökar jag farten. Känner hur låren spänner sig, hårdnar, hur hjulen snurrar alltmer häftigt, hur jag susar fram, asfalten under släpper ifrån sig ett stegrande ljud av torr friktion, hur huvudet fylls av en melodi som bara får mig att hålla farten uppe.

Då, plötsligt, passerar jag en gata jag passerat så många gånger förut, men nu märker jag hus gula som smörblommorna, nästan lysande. Jag stirrar på dem och slås av förundran; hur kan jag inte sett dem förut? Gult är fult – men nej då, dessa var skinande nog att lägga ögonen på.

Utan vidare är jag dock borta men följer dem med blicken, rynkar till och med pannan, tittar sedan framåt och passerar ett övergångsställe. Snart var alla andra tankar som försvunna och endast melodin återstod. Fyrtiosju minuter var ett faktum.

Tionde dagen: Ovanför mitt huvud

Så snabb som jag var ditåt var jag långsam tillbaka. Motvinden ville inte göra annat än vara emot mig, dessutom skulle jag tydligen till ett par vänner på besök och hamnade därför på en slingrigaste och mest höjdskillnadsbesatta backe jag cyklat på en väldigt lång tid.

Solen, och därmed svetten, ville inte heller ge sig, men jag hamnade i en sms-diskussion om pengar och lycka vilket fick det hela att vara något behagligare, fast mitt i ingenstans, på ett fält så grönt och gult, försvann allt intresse för filosofi och samlarfigurer.

Ovanför mitt huvud flög svalor förbi som projektiler, de verkade hur många som helst, outtröttliga dessutom, fyllda av en livskraft jag enbart kunde snudda vid. De var fullkomligt tysta. Hela bygden var det. Det enda jag hörde var min cykel. Det enda jag såg vingar som högg sig fram genom luftrummet.