Etikettarkiv: försvunnen

Med kudde under huvudet

Ikväll sover jag med kudde. Mitt huvud mot denna, ögonen mot taket; mot lampan vars kyligt energisnåla ljus skär in i vitan. Kudden stöttar mitt huvud, balanserar min kropp – ändå tappar jag pennan som skriver dikten. Greppet är viljelöst, fingrarna dränerade på sin stryka. Det finns ett ingenting, efterlämnat av ett någonting. Det är detta som är ihågkommet, hur jag än vill och trots att jag inte vet om, känner eller förstår det. Annat än genom fingrar som plötsligt förlorar greppet om skapandets nålsudd, och den faller handlöst till marken.

Ljudet som uppstod studsade mellan tomma väggar i min hjärna, försvann därefter ut i tidsrummet och förvandlade tystnaden till ett eko.


Tröttsamt trampande längs en enslig stig

Tröttsamt trampande längs en enslig stig, och framför ligger inget annat än nästa steg. Varje enskilt sådant, en påminnelse om att jag inte längre står kvar där jag tidigare var. Istället var det plaskandet – för det hade regnat trots allt – jag hörde, liksom det enda jag visste om. För att inte tala om känslan i bröstet, som tycktes ha gnagt och gnagt men sedan plötsligt släppt taget och fallit ned; lämnat kvar djupa märken efter tänder. Ett vackert mönster, men det var tomt. Jag hade glömt att fylla det.

Det värkte i mina knän. Ljudet av kallt vatten som ville bli varmt men blev smutsigt istället fyllde mina öron. Asfaltens framåtskridande såg mig i ögonen. Djupt i ögonen. Vägen verkade längre än vanligt.

Husen stod längs vägen, klädda i grått och med murbruk av leda, som ett sorgetåg utan någonstans att gå. Buskar och träd tycktes ha stått stilla för länge.

Jag svängde in på Härnevigatan; trampade ständigt bredvid den lilla flod av regnvatten, som rann längs kanten på denna likt ett dike i miniatyrformat; såg hur vattnet bullrade framåt över den ojämna ytan. Gruskorn försökte göra det sällskap, men låg kvar och huttrade. Jag drog åt huvan och fortsatte titta ned i marken.

Jag passerade Huset, och ett skådespel i brusten takt uppenbarades i ögonvrån. Spring och glädje och sommar. Värme, lekar och förbjudna ting, utskällningar. Ett orange ljus trängde genom det täta regnet, nådde ända fram till mitt ansikte. Jag stannade upp, lät det smyga sig uppför min kind, smeka mig.

Sedan sänkte jag huvudet och gick därifrån.