Etikettarkiv: Euforia

Come,

Karl hamnade i en mörk källa. Ovanför fanns ljuset och under låg det svarta. Knappt hade han hunnit välja vartåt han skulle rikta blicken, förrän någon sade honom att ljusets väg var vägen att vandra. Titta uppåt, sade de, och Karl gjorde som de sade.
….Varje dag satt och stod han nere i källan, och varje dag fokuserade han blicken på ljuset. Det var det enda vettiga. Någonting ryckte i hans fötter. Någonting knastrade därunder. I mörkret nedan låg något och ruvade, det störde han uppmärksamhet, drog den till sig, men lyckades inte få honom att slita blicken från ljuset. Ovanför lös det som vanligt.
….I mörkret slingrade något, men ljudet av röster från vita salar lyckades alltid överrösta de andra ljuden. Karl började dock upptäcka ett mönster, och han tyckte sig uppfatta upprepningar i rösterna – de verkade inte ha något nytt att komma med. Trots att ljuset var ovanför och starkt, kändes det så långt bort och han verkade aldrig komma ur den mörka källan.
….Det han tidigare gillat med rösterna och ljuset började sakta irritera honom. Det kändes som om allting stod stilla. Han kände sig retad, trots att de talade så glatt. Men det glada hade blivit en smärta, den hånade honom med sin ignorans och sina tomma ord.
….Så en dag slet Karl blicken från ljuset, och såg ned i mörkret. Det han såg därnere var något han aldrig kunnat föreställa sig, något han inte ens vid själva åsynen förstod. Det enda han med säkerhet visste, var att han kände en känsla, och denna känsla var densamma som den man känner då man får en önskan uppfylld.
….Och han gillade den.


embrace

Man ligger och stirrar upp i taket. Ibland kan man inte göra annat, för rör man sig ens en millimeter, förlorar man allt man har. Och värmen, tycks som försvunnen överallt omkring en, fångad av frånvarons händer.
….Endast i den enkla och inträngda, förpressande närheten av den egna kroppen förblir man bestående. Allt det andra faller sönder, raseras och vägrar nybyggnation. Vägrar, för att låtsas vara bestämd, då det egentliga faktumet stirrar rakt in i ögonen: ett uppbyggande kräver alltid två parter. Någon måste vara där för att placera den första stenen. Annars blir det ingen bro.


Darkness

Blunda och natten slukar själen, den du aldrig blev given. Tystnad är allt – är inget, men den är det enda du har. Rör dig därför inte. Tänk inte heller, för det är att skänka en gåva. Låt det fullkomliga sluka dig – du är tvungen. Ljusskynket bakom är en illusion; intala dig detta. Ljuset är en illusion. Gå inte ditåt. Omfamna mörkret.


En födelsedagspresent

”Kan du…?” började jag, men tystnade lika snart. Snöflingorna föll från himlen likt frusna stjärnfragment: vita, lätta, glittrande. Solens ljus gav dem en sprakande färgton. Det började nog faktiskt snöa alldeles nyligen.

”Vad sa du?” frågade hon mig, vände aldrig blicken i ett möte men tycktes ändå dansa rakt emot mig.

”Nej, det var inget.”

Jag hade länge föreställt mig den här dagen. Redan då vi sågs för första gången, kanske till och med tidigare. En avlägsen dröm, precis som jag ville ha den. Mörker ovan, stjärnljus och månens silversken, snön den jordliga världens ljusbärare, tillsammans gatulyktor som lös – på oss – och talet som flöt automatiskt, rullade som på band, var mitt eget och levande. Lugnt andandes, utan att tänka. Bara… vara, med ljuset och mörkret, kylan och värmen. Det var en kliché – självfallet, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det; enkelt?

”Är det inte otroligt vad det snöar?”

”Jo”, svarade jag menlöst.

Det var kallt, jag huttrade för mig själv under den svarta jackan, försökte gång på gång skaka det av mig, men fann mig själv enbart frysa ännu mer. Snön hade krupit in mellan kragen och huden, samt vid ärmarnas ände. Mina handskar hjälpte föga. Mössan var vit. Huden var vit. Det var vitt överallt.

Hon såg lite ut som en snögubbe. En vacker sådan. Och hon hade något av en morotsnäsa – ja, det hade hon faktiskt. Fast den var inte orange, som tur var.

”Undrar hur länge det kommer hålla i sig.”

”Säkert länge, bara för att jävlas med att vi inte fick någon till julen.”

”Haha, säkert”, skrattade hon.

Det skulle inte förvåna mig. Skulle man svara så där? Nej, det skulle man inte.

Eller?

Hm.

Det var redan eftermiddag. Snart skulle ljusgrått övergå i mörkt, för att så slutligen förvandlas till svart, så svart att drömmen blev verklighet. Då skulle jag säga allt det jag ville säga, tänkte säga, vågade säga. Det var nog så enkelt; jag behövde bara vänta. Till dess.

”Fan, jag fick en i ögat!”

Jag skrattade. ”Sånt är drygt.”

”Haha, ja, som fan.”

Sånt är drygt, det kan man väl ändå inte säga.

”Tyckte du också att Rasmus betedde sig lite konstigt idag?” Vad kom det där ifrån?

”Nej, vadå då?”

”Jag vet inte, tyckte bara han var lite konstig.”

Jag svarade inte, pressade möjligtvis ut någon form av ljud, ett hm eller liknande.

”Tror du att det har hänt något?”

”Nej, men… jag antar att man inte kan vara glad hela tiden.”

”Det är förstås sant. Tänkte bara ifall du visste något. Ni hänger ju ihop och så.”

Jo, det gör vi ju, men kan vi inte snacka om något annat? ”Ja, men jag vet inte.”

Det blev tyst istället. Jag kände inte längre mina fingrar. Näsan rann och var röd – antagligen, men jag kunde inte veta. Det var ännu långt hem. Hem till mig, åtminstone. Hon bodde alldeles i närheten.

Det blev tydligen aldrig mörkt. Kanske skulle jag säga något ändå. Fråga henne vad hon gillar för musik; men hon lyssnar nog mest på radio. Teve då? Vänner kanske, eller Grey’s Anatomy. Kanske båda. Det fanns ingen mening. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag va? Snön föll åtminstone. Kanske jag kunde… nej.

Ljuset tycktes dött. Det blänkte ej längre om snöflingornas kroppar, lika lite om den snö som låg på marken, tidigare glimmande likt en matta av vitt glitter. En del av mattan verkade ha hamnat i mina skor. Jag skulle tagit på mig termobrallor. Fast… ändå inte.

Är vi redan framme?

Men…

Hon vinkade lite kort och sade något än kortare, gick sedan in på gården, försvann in i huset. Bara sådär. Vad hände med samtalet om huset, morgondagen, livet, och de inbjudningar som alltid kommer; förväntningar, förhoppningar, förändringar. Stillhet istället. Tomhet. Jag vet inte ens om jag svarade.
Fortsätt läs


Tröttsamt trampande längs en enslig stig

Tröttsamt trampande längs en enslig stig, och framför ligger inget annat än nästa steg. Varje enskilt sådant, en påminnelse om att jag inte längre står kvar där jag tidigare var. Istället var det plaskandet – för det hade regnat trots allt – jag hörde, liksom det enda jag visste om. För att inte tala om känslan i bröstet, som tycktes ha gnagt och gnagt men sedan plötsligt släppt taget och fallit ned; lämnat kvar djupa märken efter tänder. Ett vackert mönster, men det var tomt. Jag hade glömt att fylla det.

Det värkte i mina knän. Ljudet av kallt vatten som ville bli varmt men blev smutsigt istället fyllde mina öron. Asfaltens framåtskridande såg mig i ögonen. Djupt i ögonen. Vägen verkade längre än vanligt.

Husen stod längs vägen, klädda i grått och med murbruk av leda, som ett sorgetåg utan någonstans att gå. Buskar och träd tycktes ha stått stilla för länge.

Jag svängde in på Härnevigatan; trampade ständigt bredvid den lilla flod av regnvatten, som rann längs kanten på denna likt ett dike i miniatyrformat; såg hur vattnet bullrade framåt över den ojämna ytan. Gruskorn försökte göra det sällskap, men låg kvar och huttrade. Jag drog åt huvan och fortsatte titta ned i marken.

Jag passerade Huset, och ett skådespel i brusten takt uppenbarades i ögonvrån. Spring och glädje och sommar. Värme, lekar och förbjudna ting, utskällningar. Ett orange ljus trängde genom det täta regnet, nådde ända fram till mitt ansikte. Jag stannade upp, lät det smyga sig uppför min kind, smeka mig.

Sedan sänkte jag huvudet och gick därifrån.


Vit/

Gryningen uppsprängd
horisonten är sprättad
vit som snön omkring
klart lysande likt skriken från nyfödda barn

det starkast är ljuset
som ligger i botten och trycker
för det är trots allt detta
som med all kraft,
kämpat sig ända fram


Sjukdomen

Rörelserna formade den plats där han bodde. En storstad, med hus, ljus, grus. Man förväntar sig att se något mer där, och det man förväntar sig får man. Men också lite till.

Sjukdomen som driver genom staden färdas i etern och alla kämpar vilt emot den. De vänder sig till varandra, till sig själva, drömmer sig bort och mördar tankar – skapar idéer, formar vilsna sinnen med tillhyggen av metall. De färgar det med bläck, med smattrande fingrar på tangentbord, med penselstreck, med en flykt bortåt – inåt, med att sitta stilla och att springa.

Det hela är en mutation, den växer och sprider sig, för det är trots allt en ilsken sådan, en sjukdom, tumör, kräftsjuka som sveper fram. Genom mörker och ljus. Så stor växer den sig, att folket slutligen enbart söker himlen. Flyger med helikoptrar och flygplan – de utvecklas till svävare.

Det är högt till himlen, högre än något annat. Bilar räcker inte till, hur stora de än gör dem. Drömmar räcker inte till, hur mycket de än drömmer. Större, större.

Tumören tar marken i besittning, lägger sig och vilar. Hus faller; snart finns enbart skyskrapor av betong och metall kvar. Högst upp på dessa står människorna bredvid varandra, vissa håller handen, andra stirrar på en skärm. Vissa är längre ner, kanske döda, eller döende.

Och då de står där uppe, ser de ner på sjukdomen, och bygger högre. Klättrar högre. Slutligen finns ingen högre plats att nå. Resan är slut.

En man faller ned då han tappar greppet, fastnar och sjunker ned i cystan, in i den, förbi den. Under den finns ingenting. Det är tyst. Han ser sig omkring. Den finns inte.


Ljus

Att finna en ljusets glimt i de ögon som dränkts av tårar är inte det enklaste, trots att dessa glimmar i skenet från konstgjord belysning. Vad får en människa att vilja dra mer suckar än behövligt? Självklart någonting som sporrar den; morot eller piska går nästan lika bra, problemet ligger i att finna det – ljusglimten i ögat är inte detsamma som salta droppars blänkande. Den som misslyckats med att se detta blir slutligen stulen på all kraft, och vad finns då i ögonen?

Att enbart låtsas förstå klarar de flesta, och de använder sig av detta varje dag. Glimten i ögat är sedan länge försvunnen, grånad och tonad ut i intet, och hur skall någon då kunna finna denna? Hur använder man sig av en ljuspunkt som inte längre finns? Blir man tvingad till det? Då ljuger man trots allt. Alla människor ljuger.

Den lilla stjärnan har försvunnit. Hur ska jag nu kunna skriva om den?