Etikettarkiv: elitism

Gravallvarlig

Vad gjorde du i torsdags? grymtade han och tryckte fram hakan, därefter lampan, rakt upp i ansiktet på mig så att jag började se sådana där gröngula fläckar man alltid ser när man blir bländad. Eller, han brukade göra så, när vi gick i skolan. Det var ett tag sedan. Undrar hur man gör nu.

Kanske leker man polisutredning även på folkhögskolan, eftergymnasial utbildning. Fast antagligen är de mognare där. Vissa kanske rentav övermogna:

Tack, men du, jag kan inte få det där äpplet bredvid istället? Nej inte det med flugorna runt, utan – ja precis, det där röda. Jaha, det var förgiftat.

Mamma, mamma, när man dör, får man kryssögon som i Kalle Anka då?

Nej, för numera vet även barn att när man dör så stänger någon som lever, typ Aragorn, ögonen på en. Däremot vet jag inte hur det är att gå i skolan med folk som onekligen lär kalla sig vuxna. Ansvarstagande individer, mer eller mindre. Mindre i mitt fall; jag ska inte försöka komma undan här. Frågan är bara om det är en seriös samling personer, som mycket möjligt kan komma och läsa det här inlägget för att sedan säga: onekligen, eller: tji fick du!

Jag har en plan för höstterminen nämligen, och det här är mitt första försök att experimentera med den. Omringad av en bunt skrivintresserade är det möjligt att jag får möjlighet att lära mig mer oseriöst skrivande. Missförstå mig inte nu, för det är just detta jag vill lära mig. Ett skrivande som inte tar sig själv på så överdrivet stort allvar, kanske rent av vågar vara dåligt skrivet – enligt alla dessa oskrivna regler någon nisse kommit på – eftersom det är just detta som gör det bra och äkta. För ett bra språk och snygga ord betyder inte automatiskt bra skrivande.

Själv är jag så pretentiös att om texten inte låter smart så tror jag hela min talang fallit ned i något avgrundsdjup, enda räddningen att skriva något som låter jätteklipskt igen, typ: skymningsbladets grönska spräckte himlen itu med sitt lyster, eller varför inte bara: jag tänker återskapa tanken.

Snälla nån liksom, världen går inte under om du – och då menar jag förstås jag – landar på marken en stund. Jösses, skrivande är inte på liv och död. Man behöver inte vara så allvarlig att läsaren kan se hur författaren sitter där med sitt stenansikte och trycker ned tangenterna efter mycket eftertanke, i hopp om att hela världen kommer omvälvas av ordens kraft. Lighten up, grabben.

Vad gjorde du i torsdags?

Inte mycket alls.

Vad ska du göra nästa vecka?

Börja i skolan.

Fy fan vad läskigt. Förhoppningsvis är klassen som en enda stor Gott & blandat-påse.


OBS! Om du sällan tänker kan du helt bortse från denna text.


Konsten och förståelsen

Det här med intellekt och att konsten ska vara så himla smart hela tiden. Att den ska utmana oss att tänka i nya banor, bredda vår förståelse och bygga broar in i oss själva. Vi har en grupp människor som tycker att det ska vara substans i konsten, att den ska säga oss något – kanske inte direkta budskap, utan mer få oss att tänka. Jag är en av dem som vill att konsten ska kunna bredda mitt tankespektrum. Men jag är inte en av dem som tycker att musik, film, litteratur, tevespel, måleri och skulptur utan mycket till tanke bakom är sämre än den som har det.

Det finns en sjuklig, elitistisk uppfattning om att konst med mycket yta men mindre innehåll är sämre än annan, högkulturell sådan med mycket djup. Kulturnissarna påstår att det inte finns mycket att finna i den formen av lägre konst, som på enkel svenska kallas underhållning. De har fel.

Det finns ingenting som säger att en filosofiskt djupplogande film är bättre och mer givande än en välkoreograferad kampsportsrulle. Förståelse är ett brett ämne. Detta och engagemanget är det som räknas. Att ha full förståelse för kung fu är inte sämre än att ha förståelse för mänsklig psykologi. Att kunna räkna matte är inte bättre än att kunna göra en lång kata. Det finns ingenting som säger att Hurt Locker är bättre konst än Avatar. Personligen föredrar jag dock Hurt Locker varje dag, men det säger inte att den är bättre. Bara enligt mig.

Hurt Locker har fokuserat på att visa upp kriget och vad det gör med människor. Avatar visar på otroliga specialeffekter. Förståelsen om människan i den ena och kunskapen om att skapa en artificiell värld dränkt i detaljer är båda lika beundransvärda färdigheter. Att hävda annorlunda kallas elitism. Det håller pretentiösa snobbar på med som anser att de är bättre än andra. Den som påstår något sådant visar också på att trots allt djupt babbel har inte mycket förståelse uppkommit.

Själv har jag kallats pretentiös, och jag anser mig vara intellektuell. Jag gillar djupa filmer och musik som säger mig saker. Jag skriver poesi och filosoferar och vill ständigt berätta om någonting som betyder något. Men jag tycker inte att någon Steven Seagal-rulle är mindre värd än Gudfadern. Med stor sannolikhet har han större förståelse än de högutbildade recensenterna som leker smarta och håller sig borta från hans filmer.

Kunskap och förståelse är breda ämnen. Oavsett vart man riktar sin fokus är dem lika viktiga. De är det för att alla människor är olika. Det borde vi veta vid det här laget.