Etikettarkiv: drömmar

Drömmar

Jag har en stor fascination för drömmar, och den växer alltmer. Deras bisarra uppbyggnad sammanflätad med deras naturlighet, vävd som ett mönster där allt tycks höra samman trots att roller byts och sceneri skiftar form, lockar och hänför. Många av mina idéer bygger på dem, dikter har skrivits för att fånga deras essens, timmar av min tid läggs på att tolka, förstå och inspireras av den samling minnesbilder och klipp som sakta bleknar. Det är lika mycket ett pussel över delar mig själv som en väg någon annanstans.

Mina senaste bokidéer är sprungna ur drömmar, som jag inte alls förstår men ändå uppfattar så tydligt, som jag bearbetar och skrapar på, och som jag använder som byggstenar för något större. De är en liten grundpelare, en liten knuff, fullkomligt impulsiva, men som genom bearbetning blir något ytterst utstuderat och planerat. Problemen uppstår då drömmen inte sträcker sig längre, och jag själv inte kan bygga på den.

Min nya bok är det mest krävande jag försökt mig på. Inte för att jag måste utöka min kunskap på flera områden eller för att den säkerligen kan bli rätt lång, utan för att den inte får hamna i någon typisk fallgrop. Inga klyschor, inga traditionella händelser och ingen klassisk berättarstruktur, vilket må låta enkelt, men i detta fall är oerhört svårt. Jag kallar den en lågmäld thriller av episka proportioner, eller möjligtvis undertoner, eftersom allt det episka bara ligger i bakgrunden. De är en viskning, på samma gång ett vrål.

En vän till mig sade att det klassiska berättandet kanske kunde hjälpa hans bok, och ge den nytt liv. Det kan vara ett sätt att gå vidare, men det är inte mitt sätt. Jag försöker i motsats hålla mig så långt borta från sådant som möjligt. Istället omfamnar jag idén om att jag i drömmen ska få svaret på hur berättelsen skall lösas. Jag blir då själv dess skapare, men på sätt och vis indirekt. Omedvetet.

Tyvärr har jag på senare tid enbart drömt om annat.


Svar

Jag har varit aningen frånvarande. Detta beror på att jag fått svar från några av bokförlagen och drabbades av en depression.

Nej, jag bara skojade.

Att de tackade nej är inget jag tänker hålla hemligt, men av svaren att döma kunde jag skymta en halv vinst, samt förstås faktumet att det är flera förlag som ännu inte uttalat sig. Jag fortsätter därför hålla tummarna, och om inte annat nöjer jag mig nu med tanken på att Novell kom en bit, men inte nådde riktigt ända fram. Ett steg i rätt riktning är det trots allt. Jag har, oavsett, så många planer att det inte kan gå (helt) fel, annat än för min ekonomi. Men en sådan hade jag inte till att börja med. För de som vill drömma lite extra kan jag hänvisa till Skymningsords sista inlägg. Ni andra kan drömma på egen hand.


En födelsedagspresent

”Kan du…?” började jag, men tystnade lika snart. Snöflingorna föll från himlen likt frusna stjärnfragment: vita, lätta, glittrande. Solens ljus gav dem en sprakande färgton. Det började nog faktiskt snöa alldeles nyligen.

”Vad sa du?” frågade hon mig, vände aldrig blicken i ett möte men tycktes ändå dansa rakt emot mig.

”Nej, det var inget.”

Jag hade länge föreställt mig den här dagen. Redan då vi sågs för första gången, kanske till och med tidigare. En avlägsen dröm, precis som jag ville ha den. Mörker ovan, stjärnljus och månens silversken, snön den jordliga världens ljusbärare, tillsammans gatulyktor som lös – på oss – och talet som flöt automatiskt, rullade som på band, var mitt eget och levande. Lugnt andandes, utan att tänka. Bara… vara, med ljuset och mörkret, kylan och värmen. Det var en kliché – självfallet, men är inte alla drömmar det? Är det inte så vi vill ha det; enkelt?

”Är det inte otroligt vad det snöar?”

”Jo”, svarade jag menlöst.

Det var kallt, jag huttrade för mig själv under den svarta jackan, försökte gång på gång skaka det av mig, men fann mig själv enbart frysa ännu mer. Snön hade krupit in mellan kragen och huden, samt vid ärmarnas ände. Mina handskar hjälpte föga. Mössan var vit. Huden var vit. Det var vitt överallt.

Hon såg lite ut som en snögubbe. En vacker sådan. Och hon hade något av en morotsnäsa – ja, det hade hon faktiskt. Fast den var inte orange, som tur var.

”Undrar hur länge det kommer hålla i sig.”

”Säkert länge, bara för att jävlas med att vi inte fick någon till julen.”

”Haha, säkert”, skrattade hon.

Det skulle inte förvåna mig. Skulle man svara så där? Nej, det skulle man inte.

Eller?

Hm.

Det var redan eftermiddag. Snart skulle ljusgrått övergå i mörkt, för att så slutligen förvandlas till svart, så svart att drömmen blev verklighet. Då skulle jag säga allt det jag ville säga, tänkte säga, vågade säga. Det var nog så enkelt; jag behövde bara vänta. Till dess.

”Fan, jag fick en i ögat!”

Jag skrattade. ”Sånt är drygt.”

”Haha, ja, som fan.”

Sånt är drygt, det kan man väl ändå inte säga.

”Tyckte du också att Rasmus betedde sig lite konstigt idag?” Vad kom det där ifrån?

”Nej, vadå då?”

”Jag vet inte, tyckte bara han var lite konstig.”

Jag svarade inte, pressade möjligtvis ut någon form av ljud, ett hm eller liknande.

”Tror du att det har hänt något?”

”Nej, men… jag antar att man inte kan vara glad hela tiden.”

”Det är förstås sant. Tänkte bara ifall du visste något. Ni hänger ju ihop och så.”

Jo, det gör vi ju, men kan vi inte snacka om något annat? ”Ja, men jag vet inte.”

Det blev tyst istället. Jag kände inte längre mina fingrar. Näsan rann och var röd – antagligen, men jag kunde inte veta. Det var ännu långt hem. Hem till mig, åtminstone. Hon bodde alldeles i närheten.

Det blev tydligen aldrig mörkt. Kanske skulle jag säga något ändå. Fråga henne vad hon gillar för musik; men hon lyssnar nog mest på radio. Teve då? Vänner kanske, eller Grey’s Anatomy. Kanske båda. Det fanns ingen mening. Det skulle inte bli mörkt än på ett tag va? Snön föll åtminstone. Kanske jag kunde… nej.

Ljuset tycktes dött. Det blänkte ej längre om snöflingornas kroppar, lika lite om den snö som låg på marken, tidigare glimmande likt en matta av vitt glitter. En del av mattan verkade ha hamnat i mina skor. Jag skulle tagit på mig termobrallor. Fast… ändå inte.

Är vi redan framme?

Men…

Hon vinkade lite kort och sade något än kortare, gick sedan in på gården, försvann in i huset. Bara sådär. Vad hände med samtalet om huset, morgondagen, livet, och de inbjudningar som alltid kommer; förväntningar, förhoppningar, förändringar. Stillhet istället. Tomhet. Jag vet inte ens om jag svarade.
Fortsätt läs