Etikettarkiv: Döden

Grått är det nya svarta

han som står därute är ofta glad,
men kan inte låta någon vinna
har alltid sista ordet,
vet bäst, om allt,
upprepar det för sig själv,
upprepar det för andra

snackar på när han egentligen ska hålla käft,
ger aldrig upp utom då det passar honom bäst
gör så mycket han bara kan,
allt för sin plats på toppen

tycks ständigt duktigare än mig,
sätter mig på plats
lyckas göra något med sitt liv,
hamnar i en bok, i tidningen
berättar om det, och gärna
talar om saker, delar med sig
lär folk, skakar deras händer
skyddar deras intressen,

skyddar sina egna

skadar aldrig någon, snärjer dem istället
mår bra och dåligt med alla andra
kommer hem en vacker dag, som vanligt
med huvudet fyllt på krut, redo att loska
möts istället av en kula –
blodet rinner nedför pannan, utför nacken
målar golvet med skitsnack,
med pretentiös avföring,
med skryt som blivit sörja

avslutet pryds av en cell och tusen fria sinnen;
grått är det nya svarta


Deltat

oljud är det enda som håller Demonen ute,
därför flyr jag till ljuset och skolornas salar

likväl sträcker sig dess armar gränslöst och evigt
likt snärtande piskor med sug efter hjärtan

Döden spelar kort med svarta Ess på hand
han väntar enbart tills stunden är inne

trots skriken från alla håll är jag omringad av annat
i huvudet spelar en tandlös skrällt på sin harpa

jag är trött på att fly, men fäktar desto sämre
fast spelar det någon roll; alla val mynnar ändå ut i Styx

men kanske är det enbart vad jag vill tro,
livets illusioner är trots allt många
ändå ligger döda änder i masstal vid floden

ljuset bedarrar, mörkret upphör, barnen blir gamla
någonstans på vägen kommer vi alla att falla