Etikettarkiv: cykla

Va?

Jag säger hela tiden att min cykel är ostadig. Det är egentligen inte helt rätt. Det är bara bakhjulet som vickar från höger till vänster då jag susar fram.

Inledning

Cykelturer efter samma väg, med tramp och tramp och rullningar, uppför backar och nedför dem – någonstans efter ett par trippar fram och tillbaka gör jag en vana av det hela; plötsligt blir upplevelsen förminskad, bara rinner iväg. Det blir mest tänkande av allt, jag missar detaljerna och de stora sakerna, passerar bara förbi i min egen värld med fokus på något helt annat.

Jag föreställer mig att många lever i en form av existens som denna, hela tiden. Ständigt med hjärnan överfull, eller tom på tankar. Oavsett, så finns inte just nu.

Undrar om det finns kurser för att lära sig tänka. Lära sig att leva och vara ständigt vaksam, men utan att drunkna i vågen av intryck och enbart bli en liten skrivmaskin och studerar och antecknar. Det skulle vara något det.

Tredje dagen: Förvirring och förståelse

”Hej”, säger jag. Gubben rycker till och rynkar lite på pannan.

”Jag stod och sov jag”, säger han utan att jag hör det.

”Va?”

”Va?”

”Va?”

”Jag stod och sov, sa jag.”

Kvick analys:
Hälsning, följd av mening jag inte hör. Va, som i att jag inte hörde. Va, som i att han inte hörde vad jag sade när jag sade va. Va, som i att jag upprepade det jag sade när jag sade va eftersom Jag sa va inte alls hade låtit speciellt bra. Han upprepar sin mening. Tänk att vi fick det rätt.


Ansvarig för frysandet

Inrullandes i Västerås på min ostadiga hoj märker jag en sak omedelbart, eller åtminstone så fort jag slitit blicken från måsarna som seglar iväg mot Skrapan och horisonten, idag molnfylld – blå och grå – nämligen att det inte var mycket mer fåglar än så, trots att klockan var densamma som igår. Deras frånvaro måste ha någonting med bristen på fester, helg och allmän nedskräpning från oss människor att göra. Ironiskt att vi överlämnar staden åt dem för en dag enbart på grund av vårt eget beteende. Så mycket för hypotesen om Fåglarnas stad alltså.

Inledning

Jag är frysansvarig på jobbet denna vecka vilket gör mig till en riktigt kall jävel. Håret i nacken reser sig varenda gång jag behöver gå in i den stora frysen på lagret och hämta nya varor, dessutom immar mina glasögon igen till den gränsen att jag ser världen genom en grå dimma. Av någon anledning blir dock ljuset från lamporna omringade av en aura av blått och gult och andra färger, som en sköld utanpå dem. Dess skimmer påminner mig till viss del om en regnbåge.

Andra dagen: Sol utan ljus och värme

Klockan visade 04:18 och termometern 15,8. I mitt huvud cirkulerade i och med detta enbart: idag kommer jag frysa, igen och igen; det kändes fullkomligt självklart men ändå var jag tvungen att övertala mig själv om faktumet, kanske med hopp om att ha fel. Det hade jag inte.

Daggen från diket stack i huden då jag svepte förbi, solen låg bakom läckande moln som såg ut att röra sig inåt mot himlen, det blå havet, vilket kändes konstigare att se på än det egentligen borde.

När solen slutligen bestämde sig för att visa sig, och jag hade väntat länge, nästan räknat sekunderna under de senaste tjugo minuterna – förde den varken med sig värme eller ljus. Jag förväntade mig att fälten skulle målas i gyllene färger, för den lilla lysdioden var verkligen helt framme, men istället hände ingenting. Det var som om en osynlig skugga lagt sig framför dess strålar. Det blev heller inte varmt förrän jag kom in till Västerås, men det var egentligen väntat. Där beslutade den sig dock för att gå i moln igen, men då hade jag fullt upp med att tänka på annat än om det verkligen var så kallt längre.


Början på början

Solen har knappt gått upp. Jag sitter i köket och försöker få upp förpackningen till Frebacos frukosthjärtan, som de verkar ha gjort barnsäker, inbrottssäker och säkert även bombsäker, samt säker för miljön. Ingen innerpåse, vilket jag självfallet uppskattar, men hur tusan får jag upp förpackningen? Jag överväger brevkniv, men fortsätter att pilla och dra med fingrarna. Till slut går den upp, inte alls så snygg som den var från början, vilket förstås beror på en sak. Och en till. Det står visst öppnas här på ena sidan. Med tydligt framträdande perforering. Typiskt.

Inledning

Jag har inget körkort men jag har en cykel, och tydligen har jag också ett sommarjobb två veckor framöver. Lovar absolut ingenting men drar ändå igång en liten följetång här, eftersom det var länge sedan jag skrev och jag gärna vill komma igång igen, lika mycket som jag faktiskt behöver utmana mig själv. Därför, med min ostadiga följeslagare till hoj kommer jag färdas fram och tillbaka mellan jobb och fritid, liksom mellan verkligheten och dikten som härmar den.

Första dagen: Fåglarnas stad

Det ligger en tung linje ovanför horisonten. Solen reser sig sakta uppåt; vill antagligen gömma sig bakom dess mörker, kura ihop sig tills det grå täcket spräcks upp och världen kanske slutligen vaknar.

Västerås är verkligen inte staden som aldrig sover. När jag cyklar igenom dess centrum är klockan innan sex men jag räknar nog inte ens så många människor. På torg och gator och lyktstolpar ser jag istället fåglar som samlar sig. Varje morgon är tydligen deras morgon. Deras stad. Duvor, måsar, kråkfåglar. De är överallt, nästan som om de ersatt människorna. Trippar runt och trängs fastän de kan flyga, letar och vänder bland skräp och kraxar, hoar eller låter på annat vis emellanåt, men oftast är det tyst. Det ser nästan ut som de är koncentrerade.

Jag passerar flygfänas torgmöte och är inte längre rädd för att frysa. Det var jag tidigare, faktiskt så fort jag steg ur dörren. Luften är sval, men det finns en värme här från solen som stundtals kikar fram, kanske även från gårdagen, marken eller vad vet jag? Det blir aldrig kallt men kylan hör ändå natten till. Den är uppfriskande. Jag vet trots allt att jag lagom till kvällen kommer sitta och svettas i någon stol, redan innan det, på cykeln hemåt, kommer det bli mer än varmt nog.

Fastän cykelturen varar länge, och jag inte borde vara uppe – eftersom det senare under arbetsdagen visade sig att jag tagit fel på mina arbetstider – kan jag inte göra annat än se fram emot nästa gång klockan slår fyra och jag beger mig ut i en värld som ännu inte vaknat.