Etikettarkiv: berättarstruktur

Förklaringar

Häromdagen lyssnade jag igenom en lång föreläsning om tevespel och berättande med Jonathan Blow, en man som ständigt lyckas väcka funderingar kring det medium jag själv skapar inom. Däremot har jag aldrig lyssnat på en föreläsning om litteraturens betydelse och problem, men jag för ständigt en diskussion med mig själv och andra kring detta. För att påstå att skrivkonsten är fri från svårigheter trots att den hängt med sedan stenar och papyrus var författarens bästa vänner – i jämförelse med spelen som enbart varit med under några årtionden – kan inte vara mer fel. Förhoppningsvis finns det heller ingen som påstår något sådant. Vi hade trots allt tjafset om manifestet och berättandets återkomst nyligen. Den som nu orkade engagera sig i det.

För mig är allt skapande nämligen någonting personligt, men folk får gärna skriva manifest och regler och andra grundstommar till hur de tycker saker ska se ut så länge de ger fan i hur jag gör det, men givetvis är kritik välkommet – fast det är en helt annan sak. Däremot tänkte jag med detta inlägg ta upp något jag själv retar mig något otroligt på, nämligen förklaringar.

Överallt kan man läsa om hur man ska gestalta och beskriva – inte förklara, då det kommer till beteenden och liknande. Är man som författare tvungen att säga att Kristoffer är ledsen, istället för att förmedla detta genom att beskriva hans tunga fotsteg och sänkta blick, så har man misslyckats. Kul; ett hårt slag i magen på alla aspirerande författare där ute. Men enligt mig gäller detta nästan bara då huvudpersonen är i tredjeperson; för borde det inte bli tvärtom i förstaperson? Som jaget i berättelsen kan jag trots allt lika gärna veta att jag är ledsen som att jag tänker på hur tunga mina fötter känns. Men det beror helt på. Dessutom, jaget vet ofta vad det känner, men inte alltid varför. Däri ligger spänningen.

Jag tänkte dock inte säga mer om det utan gå vidare till det jag egentligen var ute efter: förklaringen av handlingen. Det är antagligen det värsta som finns. Enligt mig ska handlingen förklara och utveckla sig själv under bokens fortlöpande, inte behöva klargöras mot slutet. För är någonting ett misslyckande må det vara att som författare behöva tydliggöra vem som gjorde vad, varför, hur och/eller var allt utspelade sig. Det finns nog ingenting som är så irriterande som att i slutet, eller början i vissa fall, få en lång redogörelse om hur det hela ligger till, för att liksom ses sade i kommentarfältet till inlägget Fantasi tvingas svälja någon annans tankar. Tror författaren i detta fall att läsaren är dum i huvudet och inte kan förstå, eller är det helt enkelt författaren som inte är kompetent nog att skapa en berättelse där handlingen inte behöver en liten guide i slutet? För mig är svaret uppenbart: författaren är helt enkelt inte skicklig nog att skriva en berättelse, oavsett hur väl upplagd den må vara på andra ställen.

Det här innebär förstås att all förmåga till tolkning skärs ned på och det enda rätta svaret tycks vara det som står skrivet där i slutet eller början för alla att se. Tolkningen av verket blir nämligen inte mindre för att man förstår det, men den blir det om man säger att såhär var det. Men vill man skriva en faktabok får man självfallet göra det. Personligen tycker jag dock det är mer av en förolämpning mot den skönlitterära författaren själv än mot läsaren.

För mig förklarar en bra historia sig själv, genom händelser som aldrig blir övertydliga eller dumma utan alltid balanserar och för berättelsen framåt på premisserna mediet tillåter. En utdragen videosekvens inom spel innebär ofta en förlust, den långa introduktionstexten i filmen detsamma, och för böcker är det förklaringen i slutet. Men det finns förstås fler. Det finns hur många sätt som helst att göra ett verk övertydligt. Och alla sätt är dåliga.

Enligt mig, men det ska jag inte ens behöva skriva.


Drömmar

Jag har en stor fascination för drömmar, och den växer alltmer. Deras bisarra uppbyggnad sammanflätad med deras naturlighet, vävd som ett mönster där allt tycks höra samman trots att roller byts och sceneri skiftar form, lockar och hänför. Många av mina idéer bygger på dem, dikter har skrivits för att fånga deras essens, timmar av min tid läggs på att tolka, förstå och inspireras av den samling minnesbilder och klipp som sakta bleknar. Det är lika mycket ett pussel över delar mig själv som en väg någon annanstans.

Mina senaste bokidéer är sprungna ur drömmar, som jag inte alls förstår men ändå uppfattar så tydligt, som jag bearbetar och skrapar på, och som jag använder som byggstenar för något större. De är en liten grundpelare, en liten knuff, fullkomligt impulsiva, men som genom bearbetning blir något ytterst utstuderat och planerat. Problemen uppstår då drömmen inte sträcker sig längre, och jag själv inte kan bygga på den.

Min nya bok är det mest krävande jag försökt mig på. Inte för att jag måste utöka min kunskap på flera områden eller för att den säkerligen kan bli rätt lång, utan för att den inte får hamna i någon typisk fallgrop. Inga klyschor, inga traditionella händelser och ingen klassisk berättarstruktur, vilket må låta enkelt, men i detta fall är oerhört svårt. Jag kallar den en lågmäld thriller av episka proportioner, eller möjligtvis undertoner, eftersom allt det episka bara ligger i bakgrunden. De är en viskning, på samma gång ett vrål.

En vän till mig sade att det klassiska berättandet kanske kunde hjälpa hans bok, och ge den nytt liv. Det kan vara ett sätt att gå vidare, men det är inte mitt sätt. Jag försöker i motsats hålla mig så långt borta från sådant som möjligt. Istället omfamnar jag idén om att jag i drömmen ska få svaret på hur berättelsen skall lösas. Jag blir då själv dess skapare, men på sätt och vis indirekt. Omedvetet.

Tyvärr har jag på senare tid enbart drömt om annat.